Andra läste också:

• Var du kan köpa boken Köpställen Boken kan beställas på de flesta internetboklådor. Jag infogar länkar ...
• Samtal i Tendens 24/1 på P1 Före jul blev jag intervjuad av radioprogrammet Tendens som sänds ...
• Bloggen
  • 2012
  • 2011
  • 2010
  • 2009

  • december
  • november
  • oktober
  • september
  • augusti
  • juli
  • juni
  • maj
  • april
  • mars
  • februari
  • januari

  • Jan 2012
  • Improvisations-TV

    Gårdagskvällen bjöd på härligheter. Häng med! Kl 18 hade jag bokat ett möte med ett TV produktionsbolag, hemma hos oss. Ville egentligen boka lunchtid nästa vecka men de ville tidigarelägga och då fanns denna lucka. Min buss ställs in. Jag står i Danderyd och ringer min man. Han säger att om det inte är akut, ringer han tillbaka. Jag säger att jag blir sen. Vi lägger på. Jag tror han är hemma så jag väntar lugnt på nästa buss. Kl 18.13 anländer jag hem och finner besökarna i en bil utanför, medan min mans bil saknas. Vi hälsar och jag låser upp en olåst dörr. Förvånad. Hallå!! Inget svar. Ingen hemma. Storebror är på fotbollsträning. Pappa och lillebror borta. Dörren olåst. Jag finner mig och frågar gästerna varför de suttit i bilen och inte bara klivit på - dörr olåst, etc... Skratt. Välkomna till livet hos en barnfamilj! Kaffebryggning på gång. Dörren flyger upp och Tudor står förvånad där, blängandes på den yngre kvinnan i sällskapet. Ny mamma?!! Jag kommer och hälsar. Puhh. Gamla mamma är kvar. Maken berättar att när han skulle hämta Tudor från en kompis, kliver grabben in i glasbitar. Tjena. Operation plocka glasbitar ur foten startas och drar ut på tiden. Omplåstrade återkommer de hem. Intervjun börjar. Sonen sitter och äter korv vid matbordet. Sätter sig sedan framför Bolibompa. Plötsligt halas en liten kamera fram och vi blir filmade. I 2 timmar sitter vi och pratar och under tiden hinner min man klämma in följande. Ger Tudor kvällsmackor. Åker och hämtar Kien från fotbollen och ger honom middag. Borstar tänderna på Tudor. Lägger Tudor. Han är med i intervjun till och från och avbrotten är roliga för han bara reser sig och gör sitt. Jag sitter kvar hela tiden och håller den röda tråden glödhet. Till slut är det över, tack tack o hejdå. Vi sätter oss vid matbordet och tittar på varandra och tackar sedan det vakna barnet för hans hjälp. Barnen var som änglar. De skötte sitt och kom ibland för att gosa. Allt inför våra och kamerans häpna ögon. Jag somnar ovaggad...

    20 Jan 2012

  • Samtal i Tendens 24/1 på P1

    Före jul blev jag intervjuad av radioprogrammet Tendens som sänds på P1 den 24 januari, klockan 11. Temat var vardagsstress och vi hade ett soffsamtal över en latte en fredag eftermiddag, strax innan jag skulle hem och bjuda maken på myskväll. Lyssna gärna! http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3381   Imorgon torsdag kommer Titan Television hem till oss för att planera dokumentär för någon rikskanal. Jag skrattar lite för vårt vardagsrum saknar fortfarande möbler. :-) Det blir vad det blir, eller hur?

    18 Jan 2012

  • Helgfrid

    Vilken underbar helg jag haft. Minns alldeles särskilt söndagen då jag fick en nära-sonen upplevelse som inte var av denna värld. Nioåringen konstaterade att han kunde läsa mina tankar. Eller att jag kunde läsa hans. Och så gav han exempel. Så har jag känt i många år nu men inte blivit trodd. Igår bekräftade han det och det var som att något magiskt inträffade mellan oss. Gläds även över det faktum att Socialstyrelsen tidigare gav en läkare rätt att praktisera healing vid sidan av skolmedicin. Jag blev inbjuden till ett seminarium med denna läkaren. Det indikerar någon form av generationsskifte och en större tolerans för "det okända" och det allmänt accepterade. Sådana banbrytande tankebanor är även att skåda på relationsområdet, där människor hittar nya mönster för samlevnad som möjliggör kärlek. Framtiden är ljus för dem som är för förändring och det bådar ju gott för våra nyfikna ungar.

    16 Jan 2012

  • Toatid - ensamtid?

    Kommer ni ihåg mitt sista inlägg, om toatiden som kvalificerad egentid? Här vilas det inte och jag är mer än intresserad av hur andra gör och hittade genom denna artikel ett par svar.

    http://boombaby.se/familjeliv/toatid-ensamtid/

    Den generöse mannen tänker rätt men tänker kort. Han ger sin fru Helenetid en hel dag då hon får göra vad hon vill?! Notera att det är han som "ger tiden" som om hon behövde BE om den. Han verkar dessutom avgöra när den tiden behövs (när hon ser ut att inte orka med mer)

    Varför inte ge henne och sig själv lika mycket av den varan?

    De andra två i artikeln verkar sunda kvinnor. Speciellt gillar jag systematiseringen av hushållssysslorna som schemalagts per individ.

    Visste ni förresten att när jag hade bonusdotter på 15 år hemma, hade vi ett roterande system där inte bara arbetsuppgifterna roterades, utan även rollen som tjattant? Att arbetsuppgifter inte blir utförda händer i varje familj och tjatandet faller oftast på den stackars mamman som påminner, påminner och påminner. Kanske för att hon lider mest eller snabbast av röran.. Det var tålamodskrävande men också ögonöppnande att se och inse att smärtgränsen låg så olika hos oss alla och medan vissa av oss accepterade vilket förfall som helst trots att ansvaret för själva städandet låg hos någon annan, påminde andra fort och kankse av skälet att städansvariga inte ska behöva känna att bördan växer sig för stor.

    Det finns så många sätt att skapa ett välfungerande hem och alla är värda att testas, utvärderas, skrotas eller förbättras. Det enda som inte är ok är gnäll.
    

    10 Jan 2012

  • december
  • november
  • oktober
  • september
  • augusti
  • juli
  • juni
  • maj
  • april
  • mars
  • februari
  • januari

  • Dec 2011
  • Egentid, partid, nutid...

    Aftonbladets krönika om egen tid har frestat på tålamodet ett bra tag. Länken dit hade jag fått av min man och den hade alltså legat och skräpat i min mailkatalog ”Bloggidéer”. http://www.aftonbladet.se/wendela/article13972321.ab Jag läser och läser om. Jag förstår vad hon syftar på och jag tror vi är egentligen överens, ändå känner jag att något är fel. Det slår mig plöstligt. Det är det inledande antagandet. ----  För fyra år sedan på hemmaplan, en tvååring och en femåring runt fötterna ----

    Wollin: Har du barn? Jag: Ja. (Och tänker för mig själv att krönikan verkar vara skriven för mig och jag ”lyssnar därför noga där jag sitter” eftersom Wollin uppmanar.) Wollin: Är det tyst? Jag: Nej…. det är INTE tyst. Det är ungar som pratar från morgon till kväll därför att de är ungar och att snacka tillhör den perioden av livet. Det är så mycket snack runtomkring att jag knappt kommer förbi ordet nej i huvudet. Jag tänker vidare (för fyra år sedan): Ajdå. Nu skulle jag kommit till Wollins replik ”Då har du egentid”. Men attans! Jag blev precis av med den.

    ----   Så jag är alltså av med egentiden på dagtid på hemmaplan när ungarna är vakna. Vi stryker egentid i samband med middag också, för en tvååring äter inte middag med resten av familjen och springer sedan inte heller ner i källaren som en antilop. Den springer ifrån bordet en smula och dyker plötsligt upp igen mitt i den första sammanhängande meningen jag yttrat på hela dagen. Egentid när jag sover kan jag köpa sådär; Ingen annan stör mig visserligen då, men den är inte heller så enkel att uppskatta. Åtminstone jag brukar liksom sova då. Tvååringar och femåringer dyker också upp i den säng mamma och pappa sover och då blir det egentid minsann! Barnen knuffas och slåss i sömnen, vrider och vänder sig och jag undrar hur i h-e jag ska lyckas somna om. Nu ska jag, enligt krönikan, alltså inte ha höga krav utan njuta av denna egentiden som inte är så försvinnande kort som jag skulle önska att den var klockan tre på natten. Egentid när jag ska bajsa i fred med en ny tidning var en intressant chans till kvalitetstid, men min erfarenhet är att småbarn inte bör lämnas ensamma när mamma (eller pappa) sitter och bajsar och barnet är dessutom mycket mer nyfiket än så! Jag hade ett barn i knähöjd varje gång jag besökte inrättningen och jag vill påstå att det inte var mycket egentid det där! Det fanns roliga stunder då barnet nyfiket och utan att värdera det det såg, utforskade allt som toaletten och sin egen mamma erbjöd i form av intressanta detaljer, men någon egentid, nej det var det inte. Egentid på jobbet – det är egentid det! Mailläsning, kollegialt samspråk, möte med X, skriva dokument, möte med Y… Nej snälla du, det är inte egentid det heller! Det är arbetstid. Viktigt, roligt, utmanande, stimulerande, vuxet, stressigt, givande, men inte är det tyst där jag sitter där heller. Så vad är då egentid? Egentid för mig är som laddaren är för min iPhone. Livsviktigt. Jag vill tro att det är olika för olika människor. För mig har egentid manifesterat i att meditera, läsa, diska, träna, måla husfasad, gå i skogen, stryka, springa i skogen, titta på mina barn, skratta, lyssna på musik, sitta bland människor och bara vara, ta en latte med en kompis, eller en öl med en annan. Oavsett vad så har mina olika ”egentider” haft en sak gemensamt: De har haft en början och ett slut som jag styrde över. Inga stulna ögonblick från något annat och inga dåliga samveten. Helt enkelt tid att göra och känna ”gott”. Egentid kan man ägna sig åt i par också och då heter det partid. Jag tycker egentid, eller för den delen partid, är konceptuellt något fint och förmodligen var begreppet en sådan självklarhet förut att ord var överflödiga. Vi gjorde en sak i taget i våra väldefinierade roller och söndagsmiddagen var helig. Skälet till att vi behöver återinföra det som ett koncept i vårt liv idag beror inte på att vi är tramsiga utan på att denna tiden faktiskt måste upp på familjekartan och lysa där som en värdefull och nödvändig ingrediens. Så att den faktiskt kan ta upp konkurrensen med räntan, hantverkarna, dagishämtningen, bilköerna, matinköpen, miljön och allt det andra..

    11 Dec 2011

  • Nov 2011
  • Systemcafé 17 november

    17 november fick vi ta till en underbar barnvakt. Vi var då inbjudna till en samforskningskväll - Systemcafé - på http://www.ffst.se, Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm. Oj vilken kväll!

    

    Femtio intresserade åhörare och två fåtöljer med våra rumpor i. Ett varmt och roligt samtal, där vi pratade allvar och hur vår usla relation rent praktiskt löste sig, steg för steg, mot alla odds och helt oväntat. En ödmjuk familjerådgivare, som ärligt och öppet tillstod att hennes insats förmodligen var värdelös för min man, men som jag fick rätta omgående. Hennes tydlighet gjorde att min man (tack och lov) blev varse om att äktenskapet inte alls var så bländande som han hade trott. Vilket fick honom att börja mecka. Ingenjörsmässigt. Äktenskapet skulle lagas! Vi pratade om varför Skilda på låtsas fungerade. Vi funderade om det var så att den skulle fungera trots att man inte låg i skilsmässa? Eller måste man gå så långt som till vägens ände för att denna metod ska hjälpa? Min egen teori är följande. Skilda på låtsas kanske inte räddar alla äktenskap och passar säkert inte heller alla. Men den gör, om man genomför den såsom jag beskriver den, en kolossal skillnad i vardagen och ger det andrum många behöver för att komma igen som förälder, make/maka och människa. Det intressanta är att många äktenskap som fungerar faktiskt bygger på någon form av uppdelning och ibland är den inte ens uttalad. Det lustiga är att samma människor som lever så och ger uppdelningen ett ansikte, kan uppröras kraftigt när vi talar om vår egen uttalade uppdelning. I slutet av samtalet kom en hand upp i luften och en kvinnlig familjerådgivare berättade för oss att hon själv var skild. Barnen var ungefär i våra barns ålder när det hände henne och flera år senare, efter att ha levt som varannanveckasförälder frågade hon sig själv: ”Varför delade vi inte upp ansvaret tidigare?” Även familjerådgivare kunde, som vi förstod under samtalet, missförstå metoden. Speciellt en person tyckte att det verkade väldigt kyligt därhemma. Vi fick återigen förklara att det ÄR kyligt till en början när man precis bestämt sig för en skilsmässa. Men att det BLIR varmt när man liksom hittar sig själv igen i denna gegga som lätt uppstår. Varannanveckas projektledning gör en relation friktionsfri och när man inte längre fastnar i varandra jämt är det lättare att samarbeta. Jag är jätteglad och tacksam för att jag har fått möjlighet till ett samtal med dessa engagerade terapeuter. Surdegsbrödet som man bjöd på var det godaste jag ätit i brödväg och det visade sig komma från en närliggande butik för Saltå Kvarns produkter. Det viktigaste ordet jag tog med mig från mötet var ”rent”. Vår fd familjerådgivare uttryckte det så vackert. ”Det blir på något sätt … rent”. Ja. Det blir det…  

    27 Nov 2011

  • TV ringde

    Fem minuter innan jag skulle åka hem från jobbet ringde telefonen. Televisionen ringde och sökte intressanta par att göra reportage om och kanske fann de oss kvala in. Kvinnan jag talade med lyssnade noga på min berättelse och vi pratade långt in på tunnelbanelinjen. Vem vet, det kanske blir reportage av vårt sollentunaliv?

    I sitt sökande ville televisionen även komma i kontakt med separerade par och kvinnan i luren berättade att det var svårare än hon trott att hitta par som ställde upp. Jag skulle vilja tipsa henne om författarna till boken Happy happy, eftersom deras berättelse har så lyckliga slut och resorna och skilsmässorna säkerligen varit både turbulenta och dramatiska. Säkert något som kan inspirera och väcka tankar. Dessutom kan vi tittare då se hur goda relationer kan förbli efter separation. Blondinbella uttryckte visserligen skarpsynt sin egen uppfattning om par i skilsmässa så här: "När en förälder blir lycklig av att skilja sig, blir den andra föräldern olycklig." Väldigt olycklig och förmodligen helt oförberedd. Och förmodligen är det en han, eftersom oftast är det kvinnan som drar.

    Vår egen resa har mest varit tyst, trist och rätt grå, till och från och i olika omgångar. Innan vi skilde oss på låtsas. Men säg, hur visar man sina inre känslor för en kamera? När man är så glad att ens hjärta vill sjunga och det inte kan berättas med ord. Hur förklarar man att livet är bra, precis så bra som vi gjort det? När man inte längre söker kickar, ägodelar eller prestige, utan njuter av det enkla, det vardagliga. Som en vacker solnedgång, gatumusikantens glada och tandlösa leende vid Tekniska Högskolan, när man hellre tittar på sina barns ansikten när de tittar på TV än tittar på TV själv, när ägget är det enda råvara som utgör middagen och det är så gott så man kan dö, när man njuter av sin varma säng eller ett riktigt gott skratt. Då är man så nöjd och så fylld av inspiration att till och med det omöjliga verkar möjligt. Vad är omöjligt förresten?..

    Älskade att höra av en kollega att han sover med sin 12-åring när denne vill ha närhet till sin far på dennes 80cm breda säng. Det är att njuta av livet! Det är närvaro och det är det som jag är så glad över att jag också kan göra. Fy bubblan att behöva vänta en hel vecka på att känna den något sura doften av min sons söndertuggade örngott, som han jämt släpar upp i vår säng när han vill sova med oss! Hur jag skulle sakna den sura doften!..

    Men säg, hur visar man allt detta för en kamera?

    16 Nov 2011

  • Okt 2011
  • Fungerar den inte?

    Jag läser och hör om par som ambitiöst satt igång med metoden och därefter skilt sig. Vad är det som går fel?

    Troliga orsaker:

    1. Par stannar vid ansvarsfördelningen och slarvar med, eller kommer aldrig till steg två, myskvällarna. Det är helt ok om man avbryter mitt i och väljer skilsmässan, men notera att metoden fungerar även då! Ty den garanterar inte fortsatt äktenskap. Den garanterar ATT något bra händer. Det är tusan så mycket bättre att fatta ett beslut utvilad än så trött att man inte kan tänka en klar tanke. Det är tusan så mycket bättre att ha gjort en generalrepetition av separation och därifrån inse att man faktiskt inte saknat varandra ett dugg. Den risken finns även hos oss varje dag, vecka efter vecka och vi väljer varandra om och om igen. Så egentligen, det handlar om ett val man gör i huvudet och känslorna följer fint det val man gör.

    2. Man håller sig inte till överenskommelsen att hålla tassarna borta. Jättesvårt, men nödvändigt. Lämna den andra ifred och fokusera mer på dig själv och vad du ska göra än på vad den andra skulle ha gjort.

    3. Någon saboterar överenskommelsen genom att inte ta sig an det fulla ansvaret på sina veckor. Då får den andra inte den mentala ansvarsvila som den behöver. Det är taskigt..

    4. Man inför myskvällarna, men genomför dem inte konsekvent, utan gör avsteg och undantag. Här vill jag lägga betoningen på nödvändigheten av partid. Det måste helt enkelt inses och prioriteras.

    5. Man inför myskvällarna för fort, eller med en gång. Låt det gå ett tag och gör det när bägge är redo. Det ska hända en hel del i skallen på var och en innan man är redo.

    6. Man har inte läst boken, eller bägge har inte läst boken. Ibland tror man att det räcker att läsa artiklar och bloggen, men boken ger också en annan dimension. Läs den.

    7. Man skapar en ansvarsfördelning som inte är optimal och utvärderar den inte. Då blir den inte ändrad heller och man kommer aldrig till steg 2. Många par har ett vardagsmönster där den naturliga ansvarsfördelningen kanske ändå inte blir den bästa för bägge. Kontakta mig om du vill ha hjälp med detta.

    8. Man har inte gjort sitt behovsanalys. Kontakta mig för att få ett gratisverktyg som kan hjälpa er att göra analysen på ett sätt som tydliggör läget för er. Det är viktigt att ha den listan fullt klar för er för att kunna begripa varför den andra agerar som den gör. Lägg ner tid på detta och det kan ni faktiskt göra var för sig utan att behöva hitta barnvakt.

    9. Man tar inte ansvar för den egna tiden. Den ska inte vara sofftid för alltid utan användas till att leda till personlig utveckling. Det är precis det många av oss på skilsmässostigen saknar. Tid för att utvecklas. Använd den väl. Studera dig själv. Älska och skäm bort dig själv!

    10. Man väntar på att någon annan ska göra en lycklig. Du behöver inse att du redan är lycklig. Jag ber om ursäkt om jag gör dig förbannad nu, men jag är övertygad om att det är sant. Hur man når dit? Jag började meditera, läste böcker som öppnade mina ögon och visade mig en helt annan rikedom än jag känt till förut, jag började leva mer i nuet och började förvänta mig bra saker i livet. Jag höll på i över sex månader innan de började ge resultat och den tiden har du också. (Läs boken "Mannen som kunde tala med kvinnor", om du är man. Den är fantastisk.)

    //Kristina

    epost till: kristina (at) dela-livet (punkt) se

    1 Okt 2011

  • I soffan hos Malou

    Igår var vi med i Efter Tio och vände in och ut på oss själva offentligt. Brallerna nerdragna. Min man berättar öppet att han älskar mig och vi sitter hand i hand bredvid varandra i soffan. Mer för att jag är nervös, precis som jag brukar vara inför en flygresa, men också för att vi håller ihop.

    Varför sitter jag i en tv-soffa och säger att jag varit korkad? Varför säger en fullvuxen och intelligent man att han varit döv? Vi försöker vara en motvikt till skilsmässovågen där man kastar ut barnet med badvattnet, där man hoppar ur askan i elden, där man tar avstånd från en människa vars fel det inte är att det blivit dassigt därhemma, där man genom att fly från det dåliga senare inser att man flytt från sig själv.

    Det finns riktigt bra och riktigt nödvändiga skilsmässor. Det finns riktigt akuta och sådana som borde ägt rum för länge sedan.

    Vår skilsmässa var inte en av dem. Vi hade något under allt helvetiskt och tråkigt, kyligt och stressigt som vaknade till liv i samma ögonblick som vi nådde botten och livet helt enkelt inte kunde fortsätta som förut. När vi förändrade livet lika radikalt, som andra kan göra genom att flytta ut till skogen eller bli trädgårdsmästare, så inträffade det som behövde inträffa. Det hade lika gärna kunnat fortsätta åt ett annat håll och det hade kunnat bli lika bra.

    Resultatet av en radikal förändring leder alltid till någon förändring. Någonting kommer garanterat att hända!

    Skilda på låtsas är en sådan radikal förändring, eftersom den sätter familjen, individen och de olika behoven i första rummet så tydligt att man nästan undrar varför man inte alltid gjort så här.

    Ingen kan ju mena att pappor inte ska ta lika mycket ansvar hemma eller för barnen som mammor. Ingen kan heller kritisera påståendet att två människor som lever i en kärleksrelation behöver tid tillsammans. Egentligen tycker väl ingen att man ska curla för barn eller vuxen. Så allting är så självklart men ändå går folk i taket.

    Det slår mig då. Vilken ideal hotas när vi säger att växelvis hemmaprojektledning är befrämjamde för allas välmående? Varför blir människor som inte behöver metoden så arga? Varför blir människor som skulle må bra av metoden fulla med skam över att kanske göra något förbjudet? Vad är det för förbjudet med att ta ansvar för sin egen lycka? Jag är nyfiken.

    Jag har så många goda argument emot alla påhopp att jag nästan välkomnar dem. Jag har hört dem allihop och det rubbar mig inte. Jag fortsätter att framhålla att Skilda på låtsas, med personliga och nödvändiga anpassningar, är det smartaste sättet att klara av småbarnsåren med allt vettet i behåll, alla under samma tak, alla gosandes i samma dubbelsäng. Jag säger inte att alla ska leva så här. Men alla borde uppleva det som metoden ger. Lugn och glad mor, stolt och cool far, mycket tid för det som är viktigt och minimalt med friktion.

    1 Okt 2011

  • Sep 2011
  • om Äktenskapet, ur boken Profeten

    "Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja; Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder. Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er får vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik.   Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar, Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga".  

    Citatet kommer från den lilla boken Profeten, som jag köpte av en slump för ett par månader sedan. Boken, som är liten, kort och välfylld av klarsynthet, kom ut 1923. Nittonhundratjugotre! Det har snart gått etthundra år och raderna läses upp, som jag förstår, på många bröllop, men förstår vi egentligen på riktigt dess innebörd? Och är det så att det är våra gamla föräldrar som läser det åt oss oerfarna, de som insett vad som egentligen krävs för att ett äktenskap ska överleva? Varför lyssnar vi inte? Vi är så förälskade så vi darrar och vill smälta ihop med vår partner och utan att inse det lägger vi vår lycka i handen på den stackarn som aldrig har bett om det. Vi sitter sedan och håller varandra fångna i denna tysta gisslandrama, för vem vågar vara först med att säga till sin äkta hälft så här "Jag är inte här för att göra dig lycklig. Du måste bli lycklig på egen hand och det är lycka för mig. På samma sätt tar jag ansvar för min egen lycka. Så låt oss vara lyckliga tillsammans." Vem pratar så här? Men i de här orden vilar så mycket kärlek! Tänk att bo ihop med någon som tackar nej till plikten att göra dig lycklig, eller som inte vill riskera att rycka undan denna lycka från dig. Det är kärlek det! Så när vi med varm hand och en guldring överlämnar vår lycka i händerna på någon annan, måste vi förstå vad det innebär. Vi blir utsatta för direkt eller indirekt, avsiktlig eller oavsiktlig manipulation. I denna stund upphör vi att se och värdera oss själva och blir i stället UTvärderaDE. Kul tanke för en vuxen? Jag tycker inte det. Så ta ansvar för din lycka och låt ingen hindra dig. Samtidigt, låt den andra ta ansvar för sin lycka utan att stå i vägen för den. Sedan kan ni leva länge och lyckliga tillsammans.

    24 Sep 2011

  • Be partnern dra!

    Är du nystartad utövare av Skilda på låtsas? Tips nr 4 hjälper dig att komma in i dina rutiner utan partners övervakning. Be din partner att vara borta så mycket som möjligt de första (varannan) veckorna då du har ansvaret. Detta är särskilt viktigt om du starkt känner att du skulle behöva etablera rutinerna helt på egen hand eller tillsammans med barnen. Uppmuntra träff med vänner, kollegor, målerikurs eller annat som du vet han eller hon gärna skulle ägna tid åt om han eller hon fick. Nu är det tillåtet! Förklara att du upplever hans/hennes närvaro som störande. Att det är svårt att komma igång när barnen fortsätter att springa till bägge föräldrarna, att du gärna skulle vilja skruva upp volymen i högtalarna utan att känna att du stör, eller att du behöver få skapa fullständig lugn och ro i bostaden. Att du vill hitta dig själv i hemmet är inget konstigt men förväntningen på det ständiga (kärleksfulla!) samspelet har kanske hindrat dig från att kunna göra det. Detta är en nyttig träning i minimering av förväntningar och i att befria varandra från ett dåligt samvete.  

    18 Sep 2011

  • Aug 2011
  • Det är inte din vecka!

    Så har det hänt.

    Kommentaren "Det är inte din vecka!" levereras av barnen med sådan självklarhet att jag knappt hinner uppfatta den, ännu mindre reagera. Jag är i chock. Min ställning som mor och allkunnig heltidspersonal är hotad. Barnen är uppenbarligen i den tidiga tonåren (sexåringen i den mycket tidiga) och nu inser dem snart att vi har lurat dem. Vi har lurat dem att tro att godis bara kan köpas på lördagar, att barnprogram inte sänds efter klockan 19 samt att glass inte växer på träd (men väl på träpinnar).

    Jag står där och skrapar ihop det som är kvar av min stolthet, integritet och självbild, för min roll som mor är efter denna utsaga definitivt över. Nu är jag inte orakel utan en helt vanlig människa som råkar bo i samma hus och som kan användas till praktiska saker som matlagning, städning och sånt. Nu är medbestämmanderätten en självklarhet vid matbordet och det förhandlas flitigt. Snart flyttar dem hemifrån...

    Men backa ett tag! Vänta nu!

    Så vaknar jag sakta och blek till en insikt som gör mig faktiskt glädjefylld. Riktigt förhoppningsfull faktiskt. Den levererade kommentaren var inte alls ett tecken på rebellfasoner eller uppkäftighet. Den kom inte för att tillintetgöra mig eller hota min moderliga ställning. Den var inte ett ställningstagande MOT mig.

    Det var en ärlig, rak och klockren påmminnelse om att det faktiskt inte VAR min vecka.

    Inget annat doldes bakom utsagan och vilken skillnad sedan när chocken lagt sig och jag lade den första ryggmärgsreaktionen åt sidan.

    Tänk vad bra. Från början hade jag en del problem med att släppa ansvaret. Ansvaret hade liksom etsat sig fast i mig och jag levde i övertygelsen att jag behövde lägga näsan i allt blött men det behövde jag förstås inte. Åren gick (herregud vad många!) och släppandet gick bättre och bättre. Maken tog sitt ansvar så det hette duga men ändå har jag ju ögon att se med och öron att höra med. Barnen ställer frågor (rakt ut i huset , broadcast liksom) och innan jag hinner bita av mig tungan så hinner några svar lämna min kropp och hitta barnen.

    Men barnens fråga var ju riktad till den ansvariga föräldern och jag får svar på tal. Det är inte min vecka. Nehej. Det är faktiskt inte min vecka och jag borde ha förstått att just den frågan inte var ställd till mig. Utan till pappan. Samarbetspartnern. Teamledaren. Mentorn. Denna vecka.

    Ganska skönt att inte inte behöva fatta massa detaljbeslut varannan vecka. Tusen småsaker kräver inte fler än en vuxenhjärna. Ganska skönt också att se och veta, att dessa tre herrar, stora som små, numera faktiskt klarar av allt själva.

    Men nästa vecka är min vecka och då är det jag som är alfahannen!

    21 Aug 2011

  • Jul 2011
  • Matnyttigt på McDonald’s

    Barnen och jag stod i kö på McDonald’s och genomförde en samlad beställning av två barnmenyer och en CBO med vatten. Jag kan beställa barnmenyn i sömnen efter flera års träning. Denna gång behövde jag tänka till lite extra, för barnen hade hunnit växa till sig under sommaren och förstå att de faktiskt var på en restaurang och fick visst beställa specialare, till skillnad från hemma. Så det beställdes för en gångs skull sås till kycklingen, som sedan ångrades, men ett grönt glas fick vi till, samt extra pommes. Jag hade kommit fram till betalningen med kort och knappade fyrsiffrigt och grönt och vände mig sedan till sonen för att förhöra mig om de möjligtvis hade hunnit hitta en bra plats för oss att sitta. På frågan från mig ”Ska vi sitta ute eller inne?” kom svaret ”Jag vet inte. Vad tycker du?” med huvudet lite på sned… Tja, vad tycker jag… Jag tyckte att sitta inne kunde vara mindre blåsigt med tanke på den hög av servetter som vi alltid förser oss med. Därefter kilade ungarna iväg och paxade ett bord. Ungefär så här lång i tiden hann jag dessutom uppfatta en blick som kom rakt från höger. Jag tittade på blicken och bakom den såg jag en äldre dam och under blicken ett leende. ”Vilka välartade barn! Vilken underbar dialog!” sade leendet till mig. Först trodde jag hon pratade med någon annan, men blicken var fortfarande fäst vid mig så jag tolkade det som att även utsagan var levererad till mig. Jag log tillbaks. ”Jaaa…” sa jag, lite generad ”mina barn brukar inte precis uppföra sig så här..”. ”De verkar välartade.” sa hon, fortfarande hellurad. ”Jag ska precis ut på landet och ta hand om fyra barn. Mina barnbarn förstår du. Det brukar jag göra och det går så bra så. Det går alltid bra när jag är själv med dem. När föräldrarna är med, så går det inte alls bra.” Jag mötte blicken och log brett tillbaka. Hon slog huvudet på spiken. Det är precis så det är.  

    31 Jul 2011

  • Volanger och insikter

    Träffade fyra goda vänner igår. Universitetskursare. Vi träffades för tjugo år sedan och numera är vi alla småbarnsföräldrar, gifta, skilda, omgifta, skilda på låtsas, ja ni vet. Vi bor i hus, lägenhet, Stockholm, Uppsala, USA.. Det vi delar är insikten om livet med småbarn, förutom intresset för IT. Idén om skilda på låtsas lanserades givetvis bland dessa härliga damer för tre år sedan och föll i sur jord hos de flesta. Framför allt hos dem som då "bara" hade ett barn. Idag, flera år och flera barn senare lanserar jag ingenting längre. I stället lyssnar jag intresserat på hur de kommit till liknande insikter som jag. Inte samma, men liknande. Slående likt. Som historien om sandalerna. När karln blivit ombedd att köpa sandaler till två små pojkar och kommit hem med flicksandaler med både volanger och blinkblink i rosa. Och en omsorgsfull hustru som direkt underkänt och mått fysiskt illa av valet. Men karln köpte dessa sandaler för att alla andra var slut och i hans ögon var det bättre att komma hem med rosa sandaler än inga sandaler alls. Han ville till varje pris undvika att göra frun ilsken. En omtänksam man som borde ha filmats! Historien följdes av ett kollektivt ojjande med glimten i ögat. ;-) Vi var överens om att ansvarsöverlämning medför noll rätt till efterföljande kritik. Om vi inte vill få ännu räddare och mer handlingsförlamade män som inte vågar ta ansvar. Eller fruar. Det funkar åt bägge håll, fast kanske mer vad gäller bilreparationer och penselköp än val av sandaletter. För se. Skulle två 1,5 åringar bli mobbade för det blomfärgade skovalet? Förmodligen inte. Skulle de bli homosexuella? Ja kanske, men inte på grund av sandalernas färg eller volanger. Så. Lämnar du över ansvaret, gör det fullt ut. Släpp. Gör något annat istället och lägg ner hela din själ i det. Livet blir så mycket smidigare på det viset.

    11 Jul 2011

  • Maj 2011
  • Klart du klarar det här!

    Fotbollsdrömmar i pojklaget. Zlatan, Zidane, Ferdinand. Eller hette han Ronaldo? 9-åringar i matchtröjor möter sina huvudet längre motståndare, helg efter helg, tre till fem tuffa matcher per dag. Det finns alltid fler förlorare än vinnare. Och de som förlorar blir fullständigt utklassade. Vuxna skulle dra täcke över huvudet eller börja ta antidepressivt efter så många förluster som våra barn utsätts för.

    Har du också hört dig själv säga till ett barn: "Du får aldrig ge upp. Du klarar det här. Försök en gång till."

    Exakt när övergår våra råd att i stället vara "Klart du ska skilja dig om du är olycklig. Ni har ju testat allt, som du säger." Varför vågar vi inte säga till våra vänner att "Hörrudu, du får aldrig ge upp. Du klarar det här. Försök en gång till." Är det för privat? Är inte krossade fotbollsdrömmar också det? Vad är skillnaden? För att lyckas i både fotbollsvärlden och i äktenskap kräver vilja av stål, beslutsamhet, ansvarskänsla, glädje, ändrade prioriteringar och en hel del egen samt gemensam tid.

    Så det borde vara ungefär lika lätt att rätta till ett äktenskap som hamnat på sniskan som att erövra en guldmedalj. Med den skillnaden att man behöver faktiskt inte besitta någon speciell komptens för att lyckas i äktenskapet. Bara våga vara sig själv och inte bete sig enligt någon uppdiktad norm som inte passar ihop med ens personlighet.

    Men medan fotbollsdrömmar kan få vilken ungdom som helst att tacka nej till pojkumgänge eller biobesök, så har vi när det ska räddas äktenskap, mycket svårt att avstå från det som vi tror måste ingå i våra liv och lustigt nog är det saker som vi inte ens tycker om att göra som vi har svårt att avstå från. Sådant som vi känner att vi borde göra så att vi ska vara duktiga och omtyckta. Hur vore det om vi satte ner foten oftare och tackade nej till vissa sk måsten och förklarade med att "Jag håller på och räddar mitt äktenskap och just nu, denna vecka, passar det inte mig att delta på x och y". Ni vet, såsom vi råds att göra när vi bantar och ska få omgivningen att känna till det och ta hänsyn.

    23 Maj 2011

  • Leaning into a problem

    "When the pain gets so bad that you're ready to quit, you've set yourself up as someone with nothing to lose. And someone with nothing to lose has quite a bit of power. You can go for broke. Challange authority. Attempt unattempted alternatives. Lean into a problem; lean as far that you might just lean right through it."

    När jag läser raderna av Seth Godin verkar allt så självklart. Tack till mig som lämnade in skilsmässoansökan. Tack till min man som vägrade skriva på det. Tack till min man som gömde sig för delgivningsmannen. Tack till oss som testade ovanliga alternativ. Tack för att vi till slut ändå stod där nakna och utan fler förslag. Tack för att vi vaknade upp ur äktenskapsträsket och banade en ny väg mot det okända.

    Förutsättningen till vår lyckosamma lutning var inte bara avsaknad av rädsla utan även att vi red ut stormen. Vi utnyttjade betänketiden. En av oss var så pass jordad att den inte lät äktenskapet raseras på en kafferast.

    Betänketiden för småbarnsföräldrar finns där för en anledning och den tiden borde kanske vara tvingande att tillbringa under samma tak, om skälet till skilsmässan är att "kärleken har dött". Kärlek dör inte under småbarnsperioden. Men den riktas mot andra varelser och ger sig till känna på nya sätt. Krama bebis, mata bebis, blöjbyte, nattvak, dagiskörning, frukost i ottan med dagisbarn, etc... Att återinföra kärleken på vuxennivå är att ge kärleken mera tid. Både till sig själv men också föräldrar emellan. Klart som sjutton blir konsekvensen att man får dra ner på annat som direkt inte bidrar till varken det ena eller det andra. Busenkelt!

    Vårt nya liv har redan blivit en gemensam vana. Inget vi längre tänker på, det bara sker. Ansvarstagandet har blivit en ryggmärgsreflex och i stället för att fundera på vem som borde bestämma eller göra z och y fokuserar vi på själva bestämmandet och görandet. Förspelet är överspelat. För oss alltså. Därför att vi krockade just i detta i vardagen. Våra brallor är neddragna, det blir inte värre. Det blir bara bättre.

    Barnansvar, inte barnansvar, mystisdagar, mysfredagar, familjelördagar, egna aktiviteter och färre slitage har lett till en pappa som är pappig, mjuk, insatt i allt och omtänksam samt en mamma som njuter av sin familj, sin fritid, sitt lugn och livsglädje.

    22 Maj 2011

  • Hönan och ägget

    Blir vi lyckligare av att vara tillsammans eller är vi mer tillsamans om vi är lyckliga? Hur ligger det till med logiken? Vi växer upp och får höra det som alla vet. I familjer där man tillbringar mycket tid tillsammans råder det lycka och harmoni. Barn som vuxna är lyckligare och gladare i de familjerna och allt annat än att sträva efter det vore puckat. Så när vår relation inte är så bra som alla andra tycker att den borde vara (därmed också vi, eftersom vi tycker som alla andra tills vi inser att alla andra inte kan veta vad som är bäst för oss) försöker vi att reparerar vi skadan genom att vara mer med varandra. När det inte fungerar, anstränger vi oss lite hårdare. När det fortfarande inte fungerar konstaterar vi att vår relation har dött, inget å göra åt.... Men vad konstigt. Vi har ju gjort allt rätt. Tänk i stället om det var så att lyckan inte kom av att vi var tillsammans med vår familj. Tänk om det istället var så att vi faktiskt var oftare och mer gärna tillsammans PÅ GRUND AV att vi var lyckliga. PÅ GRUND AV att vi var fulltankade med allt som fick oss att må bra och blomma ut, SÅ ATT vi ville tillbringa mer tid med våra närmaste. Tror du att det kan vara så? Tror du att du och jag kan ha vuxit upp och lurats att tro att gemenskap automatiskt ger lyckorusdoser så höga som Eiffeltornet? Jag har upptäckt att för mig fungerar det i den omvända ordningen. Mår jag bra, vill jag bjuda på mig själv. Mår jag uselt vill jag gömma mig tills det går över. Jag kan med ren viljestyrka välja samvaro och faktiskt delta med det obligatoriska leendet från öra till öra med gott resultat på humöret, men det bekräftar inte att gemenskap gör mig lycklig. Det bekräftar i stället att jag kan bestämma själv hur jag VILL må. Se där. En ny nyhet. Ett aktivt val som vi alla har. Väljer man att må bra gör man det. Väljer man att må dåligt, gör man det också. Universalgarantin gäller. Det tycks vara så att först måste jag alltså välja hur jag vill må. Steg 1. Uselt eller bra. När det valet är gjort, bör jag fråga sig själv om jag tror att jag kan uppnå målet genom att till exempel vara med familjen. För många är det svaret det enda svaret. Det kommer från hjärtat lika starkt som jobbet gör för många andra. Eller trädgården. Eller att få måla. Sedan finns det dem, för vilka det är det enda och rätta svaret. Rättänkarna. De människor som i olika forum, under anonyma alias hoppar på och verbalt mördar sina medmänniskor för att deras behov avviker från det som "alla vet" och som verkar så politiskt korrekt och oemotsägbar. Jag vill vara mer tillåtande och välkomna alla andra sätten. Sätten kan variera och ge samma resultat. Rätt schysst, va? Min man behöver sin träning och jag behöver min meditation. Att få dra mig undan. För mina barn är det lekvärlden som är viktig och Bamsetidningen. Inga mammastunder kan ersätta den glädjen i deras lyckliga ögon. När detta är gjort är vi sedan tillsammans, om vi alla vill.

    20 Maj 2011

  • På sjätte försöket

    Jag är nyfiken på det mesta, även på ny och användbar teknik. Jag testar därför att blogga via appen Blogsy på min rosa iPad.
    
    Denna dag var välfylld av både arbete, vabberi, sonens fotbollsträning och en del hårslitning då min PC fick ny programvara som den uppenbarligen inte alls ville få.
    
    Efter mycket om och men lyckades jag installera brandväggar och antispamblablabla och gav mig sedan på att uppgradera OS på iPad. Felkod 32-nånting. Fyra gånger! Sökte på Google efter felkodsstackarn och insåg att både jag och min padda var ute på djupt vatten. Nervös blir jag alltid när man ska lita på paketeringar, leverantörer och fullständig avsaknad av supportnummer att ringa till. Jag fattade inte ett dugg av förklaringarna och jag gillar inte att inte fatta. Jag tänkte jag ger det ett sista försök, sedan kastar jag både pc och paddan i papperskorgen.
    
    32-numret kom upp igen. F*n, tänkte jag. Ska det vara så svårt? Att passera förbi gränsen för det normala är ju min melodi så jag tryckte på uppdateringsknappen för sjätte gången (trotsade logiken som sa Varför skulle det bli skillnad denna gång?) och som av ett rent under, denna gång gick programmet igenom både nedladdning och installationssteg helt felfritt.
    
    Jag skulle vilja veta exakt vad som hände mellan försök 5 och 6. Vågar jag dra slutsatsen att det som inte funkar på femte försöket kan funka på det sjätte om man för övrigt inte förändrar någonting alls? Eller var det just att jag inte längre ansträngde mig som gjorde att det blev bra? Liksom för oss med äktenskapsräddandet? Det var när idéerna dog, när inget hopp återstod, när inga fler förslag kunde grävas fram och testas, som våra problem så oväntat löstes. Man tackar.

    19 Maj 2011

  • Fasadfärg

    Vi bråkade häromdagen. Japp, det gjorde vi. Om vad? Fasadmålning.

    Huset vi bor i behöver målas om. Det är vetenskapligt bevisat, säger min man, ingenjören. Mögeln på norrsidan måste stoppas och det omedelbart.

    Därefter följde presentation av projekt HUSMÅLNING. En sida varje sommar i fyra år. Färgvalet skulle vi bestämma genom omkringcykling i området och dörrknackning vid lockande fasader. Grunden var viktigt så det skulle tvättas väggar och blåsas torrt med blåslampa. Eftersom färgen sitter bra där den sitter behöver vi inte skrapa, men kanske täppa till några sprickor.

    Det tar ca tre dagar varje sommar. (Jag anar säljsnack, projektledaroptimism och en målarsugen man som ser sin chans att göra nytta)

    Jag svarade att om huset nu ska målas, måste vi först bestämma om VI vill göra det själva eller anlita firma. Och ifall vi vill göra det själva, vill vi göra allt själva eller ska vi ta in en firma för fasadtvätt? Jag var helt bestämd att jag inte vill stå och tvätta fasaderna själv. Varför? Jag har aldrig gjort det och vet inte riktigt hur mycket jobb det innebär. Otypiskt mig, för jag gillar både städning, biltvätt och annan skitgöra, inklusive avloppsrensning. Kan ni fatta?

    Ur det ekonomiska perspektivet var det givetvis rätt att vi ska måla själva. Semestern fyller vi gärna med något aktivt och vettigt. I lagom mängd. I princip var vi överens.

    Min otroligt starka motvilja till att ställa upp i projektet husmålning låg i att jag fick ett helt färdigt förslag utan möjlighet till en egen åsikt i frågan. För min man var ämnet inklusive lösningen redan så självklar, att det inte slog honom att jag inte skulle se exakt samma behov och prioritera det exakt lika mycket.

    Efter att tyst tassat omkring efter sammandrabbningen satte vi oss på kvällen och diskuterade igenom detta på ett annat sätt. OM vi nu skulle måla om huset, på vilket sätt skulle vi tycka var bäst att göra? Självklart svarade jag med att jag älskar att måla men att tvätta fasaden är nog inte så kul. Win win blev att han tvättar fasaden och jag målar. Jag kommer att gilla det och skulle vi efter den första sommaren och väggen inse att målningen leder till tennisarmbågar och slitna leder, så kan vi fortfarande fatta beslutet att lägga ut de övriga tre väggarna på en firma.

    Vi i villa presenterade fasadmålning som en utmärk och inte helt ovanlig start på en skilsmässa och kanske hänger det ihop med att semestrar och fasadmålning sammanfaller. Många äktenskap tar stryk under sommarmånaderna och det är kanske männens sommarprojekt som borde småbarnsanpassas. Det är trots allt bättre att ha ett omålat hus i ett par år till än att få mögelfläckar i äktenskapet.

    19 Maj 2011

  • Vad Skilda på låtsas inte är

    Det finns ett antal missuppfattningar om vad Skilda på låtsas är. Jag blir berörd varje gång jag hör dem och förstår att missuppfattningar lätt uppstår. Kanske är det metodnamnet som i sig skapar förvirringen, kanske är det det faktum att det är svårt att tänka bortom det invanda. Här följer ett axplock av de påståenden jag hört eller läst genom åren.

    Skilda på låtsas är en trist relation där allting är inrutat till max.

    Missuppfattningen här kommer av att människor tror att människor hatar att ruta in livet till max, men de som påstår detta har inte tänkt efter ordentligt. Skälet till att Google Calendar är så populär bland småbarnsföräldrar är att man där kan se hur respektive familjemedlem har planerat att ruta in sitt liv, så att man sedan kan skapa egna inrutningar. Familjekalendern ser gärna ut som ett lapptäcke. Det är som att gå igenom livet med en osthyvel. Man tävlar om att kunna skiva livet i tunnare och tunnare bitar med omöjliga inställningstider för vissa aktiveter, där man i princip måste kunna teleportera sig för att hinna från A till B. Folk gör det och folk gör det utan att reflektera. Vår egen slutsats av att ha levt precis så här är att det är skitdumt. Speciellt med småbarn. Det som visat sig fungera bäst för oss var i stället att ta yxan i stället för osthyveln och skära tillvaron i större portionsbitar och inom respektive bit är vi antingen familjens projektledare eller "bara" familjemedlemmar. Vi har ingen Google Calendar eftersom jag inte behöver veta vad min man pysslar med om dagarna, liksom han inte behöver veta det om mina aktiviteter. Så småningom uppstår behovet ändå, när barnen vill veta vad familjen ska göra och jag blir den första som skapar då ett konto för var och en av oss.

    Ska man behöva skilja sig på låtsas kan man lika gärna skilja sig på riktigt.

    Missuppfattningen här ligger i att människor tolkar Skilda på låtsas som en metod som nöjer sig med att paren återfår ett halvdassigt äktenskap, där man kanske av rädsla för att utsätta barn för skilsmässa "håller ihop" och sover i skilda sovrum. Det är fel. Jag tycker att man i stället kan förklara det så här. Skilda på låtsas är en samlevnadsform där man får alla fördelarna av ett äkta äktenskap plus ungefär halva fördelarna från livet som skild. Lojaliteten hör till det förstnämnda. Att det finns fördelar med att vara skild är dokumenterat. Stressnivån sänks. Stor fördel. Samtidigt förstår jag att det kan verka motbjudande att påstå att skilsmässor har fördelar och ännu mer motbjudande att påstå att man gärna vill uppleva dem!  Men om det nu fungerar? När vi upptäckte detta var det som en helt ny energikälla öppnade sig till alla våran stora glädje. DEN glädjen kunde sedan vändas inåt mot familjen och barnen.

    Vi behöver inte metoden.

    Gratulerar! Det finns ingenting bättre för mig att höra än att ert äktenskap fungerar. Missuppfattningen ligger i att människor tror att jag vill att alla ska leva så här. Jag tror att människor hittar den samlevnadsformen som passar dem, om inte förr, så senare.  Jag försöker visa att det finns sätt, som visserligen utmanar det invanda och det får man väl bestämma sig för om man orkar stå för eller inte, men som ger nya insikter och prioriteringar utan att det sker krystat eller påtvunget. Metoden är både följsam och anpassningsbar vilket är dess stora fördel. Hur jag väljer att använda den eller utforma den är inte lik hur någon annan väljer att använda och utforma den. Det metoden kan ge är omedelbar lättnad i den stress som sakta tuggar sönder många äktenskap och där många i det dolda önskar sig mer tid för sig själv eller vill kunna vara med barnen mer utan att känna att tusen andra saker drar. För dem människorna är denna en perfekt metod att testa och jag rekommenderar den varmt. Följ den 4 veckor, månader eller år och jag garanterar att du upplever skillnaden!

    18 Maj 2011

  • Martyrtestet

    I mitt hem kommer det in nya tidningar av väldigt olika anledningar. Förra veckan köpte jag både MåBra och Allt om Mats sommarfestnummer. Bägge mår man bra av. Så till sidan 52, där martyrtendenserna testas. Jag satte genast igång kryssandet och saknade tyvärr många för mig mer passande alternativ i mitt nuvarande liv. Fråga 3. När någon av er måste utföra en hushållssyssla, som ingen vill göra, vad händer troligast? A. Jag suckar och gör det med en gång. "Det är väl jag som får göra allt som vanligt" B. Jag gör det ilsket, även om min partner erbjuder sig, annars hade det aldrig blivit gjort. C. Jag kan fixa det! Jag svarar D. Vi turas om varannan vecka med att utföra en lagom mängd med hushållssysslor och fråga 3 uppstår därför i praktiken aldrig. Vad skönt det är! Att aldrig behöva stå och förhandla om vem som ska greppa toaborsten? Fråga 7. Du känner att ni aldrig har tid för varandra. Vad ligger närmast för dig att säga? A. Du bryr dig inte om mig, du har ju aldrig tid. B. Det är visst bara jag som tänker på oss och värnar vår relation. C. Jag vill ses mer, så jag tänker se till att vi gör det. Jag svarar D. Vi har ju för tre år sedan infört att "ses" varje tisdag och fredagkväll och bjuda varandra på middag och vår tid, ostört från telefonsamtal, TV, etc.. Allt ovanpå det är bara kul, men att ses så ofta och dessutom regelbundet känns som en alldeles lagom nivå för oss. Fråga 8. Vad skulle du kunna säga när du kommer hem till ett rörigt hem efter jobbet? A. Här har jag arbetat hela dagen och är jättetrött, men någon hjälp att städa är väl inte att vänta. B. Här har jag arbetat hela dagen och är jättetrött och jag vore tacksam för lite hjälp att städa. C. Hej älskling, hur har du haft det idag? Jag svarar C på mina lediga veckor. Hittar något avkopplande att göra och njuter av att få ta det lite lugnt. Meditera, träna, gosa med barnen, läsa en bok, klippa gräsmattan (meditation, inte arbete), skriva, fixa, planera, drömma... Jag svarar D på mina ansvarsveckor: Här ska det städas, fejas och fixas! Så skönt! Handen på hjärtat. Hade samma frågor ställts till mig för tre-fyra år sedan hade svaren blivit A, A och B. Tur man lär sig, eller hur?

    17 Maj 2011

  • Apr 2011
  • Den hat-älskade uppdelningen

    Det här inlägget är mest till er som väljer att dela på ansvaret för hem och era små. Varje förälder ska ha samma ansvar i ungefär en vecka. En konkret fördelning kan vara ansvarsväxling på måndag morgnar, av flera goda skäl. (De beskrivs i boken) Ovanpå hem- och barnansvar tillkommer givetvis ansvar för det egna jobbet och sådant som behöver skötas för att ekonomin ska fortsätta att gå ihop. Ett uppdelat ansvar innebär många fördelar. Till skillnad från vad många tror, så tar saker och ting totalt sett kortare tid att genomföra om man gör allting själv än om man är två om att ta ansvar. Den onödiga kommunikationen och överenskommelserna kan helt skippas och istället kan ni ägna er åt att kommunicera väsentligheter. Det blir också mindre stress för den enskilde att hantera barnen eftersom han eller hon kan hålla hela veckans plan i sitt eget huvud och slipper glömma bort att tala om något praktiskt viktigt för partnern. Ni slipper också jämka kvaliteten på utförda åtgärder och ingen blir kontrollant eller utpekad som fuskstädare. Det är helt enkelt upp till den som har ansvaret att uppfylla de normer som är satta i ert specifika hushåll. Självklart är det underförstått att det finns en norm vad gäller hushållet och barnen, annars skulle en av er kunna ta det riktigt lugnt om veckorna och lämna över ett hem och barn i vilket godtyckligt skick som helst. Normen hos oss är följande:

    • I köket ska det vara diskat och avtorkat på bänkarna.
    • Tvättstugan ska vara fri från tvättberg, vare sig rent eller smutsigt. Alla kläder hopvikta och på sina platser vid överlämningen på söndagkvällen.
    • Kylskåpet ska vara tömt på gammal mat på söndagskvällen.
    • Barnen ska vara duschade och håret på dem tvättat.
    • Dammråttor ska inte överskrida 3cm gränsen, varken på längden eller på tvären.
    • Barnens läggningstider hålls konstanta, 8-åringen ska vara i säng klockan 20 och 4-åringen ska vara i sin säng klockan 19.
    • Godis serveras endast på lördagar, 10 bitar smågodis per barn.

    Något mer hos oss är det inte. Skriv nu ner era normer som gäller i huset. Fundera igenom om alla punkterna verkligen är viktiga eller om bara ärvts med genom uppväxt och hur andra verkar ha inordnat sina liv.

    1. ………………………………………………………………
    2. ………………………………………………………………
    3. ………………………………………………………………
    4. ………………………………………………………………
    5. ………………………………………………………………
    6. ………………………………………………………………
    7. ………………………………………………………………

    Nu har ni normerna nedskrivna. Enkelt och bra. Den listan är er checklista vid ansvarsöverlämningen på söndagskvällen. Förutom denna lista är det inte ok att ta upp något annat att anmärka på. Inga petitesser eller skitsaker för då är karusellen igång. Vad gjorde du och vad gjorde den andra. Från och med nu är det slut med det. Tänk varje vecka på att genomföra din ansvarsvecka så ansvarsfullt och med så öppna ögon som det bara är möjligt. Gör ditt yttersta för att göra hus och barn rättvisa och tänk på att veckan därpå kan du med gott samvete strunta i alltihop. Gnäll inte över allt som finns att göra. Hitta inspiration och ta tag i arbetsuppgifterna med glädje. Se resultatet framför dig och gläds åt det redan innan du har hunnit blöta diskborsten. Känn på hur rent och fint allting är genom att titta, känna och lukta på saker. Beundra dem och var tacksam för att du har dem. Gör samma sak med barnen. Titta, känna, lukta… Kom ihåg. Allt är perfekt som det är.

    14 Apr 2011

  • Mar 2011
  • Självfallet!

    Jag har funderat på hur jag kunnat falla i min egen fälla. Jag föll däri rejält och det gjorde ont och idag är jag fri och kommer aldrig mer att ägna mig åt sådana dumheter. Jag blev med både barn-, make- och hemansvar och blev så småningom också en välsmord samordningscentral. Ville du veta något, bara att fråga. Svar fanns alltid. Örnkoll. In i minsta detalj. Jag hamnade där genom att jag hittade mina drömmars man som hade allt man kunde tänka sig och jag blev guuud så kär. Ungefär i samband med femte dejten tänkte jag ”Vilken karl! Ohohoh vad jag hoppas att det ska bli han och jag för alltid, och VAD jag kommer att göra honom lycklig.” Och jag hann också tänka vilken UNDERBAR och PERFEKT karl jag kommer att göra honom till. Men vänta lite. Karln hade ju redan allt man kunde önska sig så varför, varför behövde han göras om i förtid? Jag tror ungefär så kan det vara i vissa förhållanden. Jag hoppas du inte är i ett av dem. Kvinnan söker någon att göra om, mannen söker någon som ersätter mamma, eller som gör livet lite bekvämt så där. I smyg. Ingen säger det rakt ut, men visst söker många efter något göra-om-projekt, respektive att kanske slippa göra..? Ful tanke visst, men verklig. Jag känner många kvinnor som ägnar tid åt att göra om honom och skulle jag vara karl och utsättas för samma tortyr skulle jag sexvägra. Hu! Efter giftemålet startas det hårda arbete som minsann ska göra honom till en karl av rang. Han ska kläs rätt (gamla plagg slängs och nya inhandlas), han ska få nya glasögon (prins Daniel får ursäkta, men Victoria BORDE ha tagit sig till det här steget) och han ska skämmas bort av hemlagat. Vi uppfostrar våra karlar till personer inte ens deras egen mamma känner igen och är du inte en sådan kvinna, grattis till din äkta make. Min blev så småningom bara en fasad. Han såg förvisso bättre ut i skjortor från det här århundradet, hans glasögon var riktigt snygga och hela han blev… snyggare. Men inte blev han en bättre make för det. (Han VAR redan bäst men jag såg det inte då!) Han lärde sig att luta sig tillbaka och invänta kommando. Minnet började svika, eftersom det så sällan behövde användas. Jag lärde mig att spegla mig i honom. Ingen vacker syn. Han blev inte lyckligare av att kläs i rutigt i stället för randigt, och när tacksamheten uteblev, jobbade jag ännu hårdare på att forma om honom till en gladare person. Inte fanken blev han gladare då heller. Han blev surare.  Och jag ordnade så att skjortorna fick blommor och väntade på resultat. Vid det här laget var livet cirkusartat, eftersom två små söner också skulle uppfostras, kläs och matas samtidigt som huset och jobbet krävde sitt. Kvinnofällan var i gång. Maken försatte mig inte i den. JAG gjorde det. Jag gjorde det så duktigt alldeles själv och när det sedan var dags att revoltera mot orättvisorna, stod han bara där och undrade varför jag var missnöjd. Han hade ju ställt upp på det mesta och hjälpt till med allt och kunde inte alls förstå. Vad hade han gjort för fel?

    29 Mar 2011

  • Om skönheten som försvann

    Det finns två välkända talesätt som handlar om skönhet. Skönheten kommer inifrån. Skönheten ligger i betraktarens ögon. Ett problem med talesätten är att de är lite av ett hönan och ägget problem, speciellt i fallet hos äkta makar som ju gärna speglar sig i den andras sinnestämning. När äktenskapet har dalat och vi är slitna som urtjänta vandrarkängor har vi två personer vars inre skönhet och utstrålning är begränsad. Samtidigt ska dessa två personer tvingas betrakta varandra och försöka se det vackra i den andra personen. Hur bra går det? Det är utgångsläget för många, då man bestämmer sig för att skiljas. Det är poänglöst att tro att genom aktivt gloende och kommunikation så blir den andra personen vacker och tilldragande. Det blir den inte. När Skilda på låtsas inleds och paret håller sig på avstånd samtidigt som de fyller på sina energidepåer, så kan skönheten, den som alltså kommer inifrån, börja framträda igen. Inte bara på jobbet eller när vi är bland andra människor, utan även när vi kommer hem och sakta och försiktigt börjar sprida glädje och hopp. Den som är hemma med barn och hushåll har också möjlighet att ladda upp. Tro inget annat. Att ha hand om barnen själv är bra mycket enklare än att göra det med en man eller hustru som ständigt ber om ditt godkännande eller kommando innan han eller hon vågar agera. Barn är ju fantastiska varelser, i vars sällskap uppladdning kommer per automatik, fast av en annan sort än den energipåfyllning man får av att träffa kompisar eller gå på en trädgårdsutställning.  För många män är dessa veckor efterlängtade, eftersom de äntligen kan göra något "vettigt" hemma utan pekpinnar eller påpekanden. De blir mer avslappnade och tar kommandot mer och mer på sina hemmaveckor. I många hem är ju traditionen sådan att kvinnan bestämmer hur och när allt ska skötas och mannen bestämmer vad det får kosta. Ingen mår bra i det. Män och kvinnor med sociala behov mår bra av att veta att det är ok för dem att vara borta hemifrån, det blir inga eftergifter om de kommer hem sent från krogen eller från jobbet. Det gör att när man och kvinna äntligen möts hemma uteblir frågeställningarna, kommentarerna och de verbala krigen. Jag vet att det inte förekommer överallt, men jag vet att det förekommer på många håll. Varannan veckas uppdelningen får den inre skönheten att växa hos var och en. Om den inte växer, bör man fundera på om man ägnar sig åt rätt saker på sina "lediga" veckor med tanke på vad själva övningen går ut på. Rädda äktenskap som går åt pipan pga ständig trötthet och slitage. Vad som biter på talesätt nummer två är myskvällarna. Många begriper inte vad det är för speciellt med dem. Men det är något speciellt med dem i den formen som jag beskriver dem. Att ge bort en myskväll till sin partner är otroligt berikande eftersom människor mår bra av att ge. Om den som får kvällen också tycker det är trivsamt är det ett extra plus förstås, men själva givandet värmer ens hjärta mer än vad många inser. Eftersom jag vill att man ska ha regelbundna myskvällar blir det inte så upphåsat när det väl ska anordnas. De återkommer ofta, med ombytta roller och blir till slut en familjetradition där så småningom barnen också vill delta. Myskvällarna inbjuder till att se på den andra personen med helt nya ögon och det är tusan så mycket lättare att se en möglig make i nytt ljus när ljuset är levande eller nerdimmat och omges av dofter och smaker som får hjärtat att sjunga och tungan att krulla sig. Testa, får du se!

    6 Mar 2011

  • När allt förändras..

    I min bok påstår jag att det visst är möjligt att hinna med allt jag vill även med barn och heltidsjobb. Jag har fått en del kritik för det påståendet. Människor vill tala om för mig att jag borde sänka ambitionsnivån för det här med barn är ju tidskrävande. Det borde jag förstå. Det som behöver diskuteras är inte huruvida jag hinner med allt eller inte, utan vad detta allt är. Att allt såsom det såg ut för mig för tre år sedan inte är samma allt som existerar i min värld idag, och säkert inte samma allt som kommer att vara mitt allt i framtiden. Det som är viktigt tycker jag, är att känna att jag verkligen hinner med allt, oavsett hur lite eller mycket detta allt är.  Samt att hitta ett sätt till förnöjsamhet, vilket automatiskt gör att detta allt gärna får förändras med tiden. Jag är redo att möta förändringen utan minsta frustration över att det sker eller irritation över att det inte sker tillräckligt fort eller långsamt. Skilda på låtsas livet (ett tvättäkta äktenskap med växelvist samspel istället för bara förväntad samvaro)  har förändrat mig radikalt och vad jag upptäckt på resan har gungat om min båt ordentligt. Eller rättare sagt, skilda på låtsas livet har erbjudit mig möjligheten till en rejäl och positiv förändring. Ordet positiv är det ju jag själv som påstår och ingen kan väl bedöma det egentligen. Jag har kommit att tro på att allt som sker sker för mitt bästa och att det dessutom gäller alla. Så ingenting som händer i min familjs liv kan vara annat än det bästa tänkbara för alla i familjen. Tecken på att det skett en förändring hos mig är till exempel att jag blivit mer och mer som tjuren Ferdinand. Jag väljer hellre det trivsamma hemmalivet framför att vara ute, men inser att hade jag inte fått flänga ute efter de riktigt tunga småbarnsåren, hade jag fortfarande blängt längtansfullt på restaurangernas dyra onlinemenyer. Vi vuxna kvinnor passerar igenom ett märkligt stadium när vi efter avslutade universitetsstudier och ett par år av intensiv karriärhets, föder barn och hamnar i ett ordlöst och segt tillstånd som kallas småbarnsperiod. Ordlöst blir det av sig självt, eftersom vi ljuder mer än vi pratar. Segt blir det eftersom amningstimmarna blir långa, ibland även obekväma och det finns inte så mycket man kan göra medan brösten gör sitt.  Att många av oss klättrar på väggarna av tristess är ett faktum som våra egna mammor ibland har svårt att relatera till. Våra män fattar det ännu mindre. Jag tror att det är ärligare och mer praktiskt att erkänna sina behov och hitta sätt att leva ut dem på, än att trycka ner dem i skorna och bli bitter och avundsjuk med en växande offermentalitet. Martyrskap uppstår när man tillräckligt länge undertrycker sina egna behov och alltid, utan urskiljning sätter andras vilja framför sina egna. Jag ser att metoden har hjälpt mig att återfå ett normalt vuxenliv och till och med överträffa mitt gamla, efter år av solidarisk närvaro fyllt med dåligt samvete och otillfredsställelse. Jag försöker så gott det går att leva mitt liv som jag tycker passar och hoppas att mina barn växer upp och lever sina på samma sätt. Slutligen ett citat från boken Awareness av Anthony de Mello:

    My business is to do my thing, do dance my dance. If you profit from it, fine; if you don't, too bad! As the Arabs say, "The nature of rain is the same, but it makes thorns grow in the marshes and flowers in the gardens."

    6 Mar 2011

  • Feb 2011
  • Sökord på Google

    ‎"Min fru funderar på att lämna mig" ger många träffar på Google.

    Tack o lov även min hemsida.

    Dela med dig min sida! Genom det hjälper du mig att nå ut till fler som söker svar och lösning. Eller som är beredd att ifrågasätta standardrådet "Skilj er om äktenskapet tär på er." Skilda på låtsas varken behövs eller passar i alla lägen. Men den är väl värd att ställas mot samtliga andra alternativ.

    20 Feb 2011

  • Alla hjärtans år? Någon?

    Låt mig testa dina värderingar.

    1. Håller du med mig om att det är härligt med en relation där alla hjälps åt och där den hjälpen som erbjuds kommer från hjärtat?
    2. Håller du med mig om att det är mycket viktigt för par att få umgås på tu man hand, oavsett relationstyp?
    3. Håller du med mig om att egen tid i vardagen är en viktig ingrediens, som även i små doser ger stor utdelning?

    Mitt liv har saknat ett naturligt sätt att åstadkomma allt detta och jag drunknade duktigt i alla måsten, bytte bort middagstid mot övertid och fick hjälp av en övertrött make, som liksom jag, släpade sig runt bland dammråttor, blöjpaket och andra plikter, för att sedan, när vi kom till arbetet, visa upp en glad fasad till allas gemensamma arbetsglädje. Och i den glädjen fanns också äkta glädje - glädjen över att vara på en arbetsplats där jag visste mina arbetsuppgifter. Jag vet faktiskt inte vad som var hönan och vad som var ägget. Det intressanta är, att Skilda på låtsas svarar upp till mina värderingar genom sina tre steg, fast baklänges! Så den finaste biten, hjälpen från hjärtat, kommer (tyvärr) sist. Men det är också det svåraste att åstadkomma i (eller kräva av) en rutten relation, för hur skulle jag kunna ge något från hjärtat när det blöder? Men den som väntar på något gott, du vet... Introducera ansvarsfördelningen först. Vips så har du och din partner tillfällen till egen tid. Varsågod. Utnyttja den smart. Det kommer att muttras och klagas en del, för det är jobbigt att fixa allt själv, å andra sidan inträffar det magiska att man sänker kravet på hur fiiiint det ska vara hela tiden och överallt. Introducera myskvällarna i steg 2. Många gånger kommer du eller ni att försöka komma på skäl att få slippa men hallå där! Det är fusk. Då är tvåsamheten inte så viktig som du påstått. Är den viktig, står du fast vid överenskommelsen. Detta är liksom för er skull. Inte för jobbets, för svärmors, för grannens eller för fotbollsklubbens. Detta är fribiljetten till umgänge på tu man hand. Hos oss fungerar två kvällar i veckan utmärkt, hos er kanske tre kvällar behövs? Eller en kväll? Eller varannan tisdag och varannan fredag? Regelbundenheten är det viktiga och att ni respekterar överenskommelsen och era löften. Har ni kört dessa två steg ett tag och anpassat era liv efter konsekvenserna (för konsekvenser finns det, jag lovar!), behöver ni inte ens fundera på resten. Bara ge varandra tillåtelse att hjälpa till när ni känner er redo. Du kommer inte längre att vilja smita undan. Dels för att du inte längre behöver det, dels för att om du hjälper till kommer ditt bidrag inte att bli bedömt, kritiserat eller "förbättrat". Alla Hjärtans Dag är det hos oss nästan varje dag.

    7 Feb 2011

  • Krav och förväntningar vs kärlek

    Where there is love, there are no demands, no expectations... Detta har jag verkligen funnit vara nyckeln till en lyckad relation. När vi villkorar vår kärlek till den andras prestationer (och den dolda varianten är farligast!), tar vi oss makt att rycka undan mattan för den andra genom att plösligt, från en dag till en annan börja ogilla prestationen. Alltså. Bort med kraven, bort med förväntningarna. Inse att i samma sekund som du gör det, kommer du att börja agera helt annorlunda. Prioriteringarna faller på plats. Ingen längre att skylla på. Dina måsten begränsas till det nöden (eller barnen) kräver liksom din partners. Och sådär håller ni på tills ni sakta men säkert inser hur ni kan börja hjälpas åt utan att snegla på den andras långa kravlista först.

    6 Feb 2011

  • Jan 2011
  • Omarbetning av hemsida

    Jag har fått ett antal inlägg från läsare som blir arga över att de inte hittar rätt information om metoden så snabbt som de skulle vilja. Jag tar till mig denna kommentar och påbörjar en omarbetning av layouten, så att det ska bli enklare att hitta relevant information. Det kan dock ta lite tid med tanke på att mycket händer nu med bakomliggande tekniken som jag vill ska fortsätta fungera även efter bytet. Hoppas på överseende!

    14 Jan 2011

  • Läsarinlägg : när varannan vecka inte går..

    Vi har försökt oss på denna metod och tyckte till en början att det var toppen. Mycket positivt har hänt i vårt förhållande vad gäller ansvar. Dock har vi det problemet att våra jobbtider ständigt förändras. Vi lyckas därför inte ha särskilt många ansvarsdagar i sträck, ofta byter vi varannan dag. Dessa ständiga överlämningar tar musten ur en eftersom det då blir diskussioner om olika saker. I januari börjar min man dessutom arbeta på annan ort vilket gör att han lämnar hemmet 06.00 och kommer hem 17.30. Det känns inte rimligt att barnen ska vara så länge på dagis då det är hans ansvarsdagar. Vårt förhållande knakar ordentligt i fogarna nu och vi funderar trots allt på att bli särbo. Är det någon som har några kreativa lösningar eller ideér om denna situation så mottages de tacksamt! /Erika Från Kristina: Jag behöver veta lite mer om jag ska kunna ge tips. Jag har massor med motfrågor. Anpassningar är nödvändiga, det skriver jag i boken. Även vi anpassar denna hela tiden. Det finns par som följt modellen som pappan karln borta i tio dagar i streck och vi fick till en variant som de tyckte om. Inget är fixt här i livet, och modeller är till för att anpassas till verkligheten, inte tvärtom. Om du vill, maila mig till adressen som du ser upp till höger i stora gråa bokstäver. Ännu bättre är att skapa en tråd i forumet, så att fler kan bidra utan att jag ska behöve godkänna varje kommentar som kommer in. :-) Gå gärna med. Det befinner sig i uppstartsfasen men det innebär att du också får svar. Vill du prata med mig personligen, går det också bra. Använd mail som kontaktväg. Hälsningar, /Kristina

    14 Jan 2011

  • Läsarinlägg : hur är det möjligt?

    Jag har räknat lite på min egen situation - om jag skulle jobba 40 h/v (nu jobbar vi båda 90 % vilket ger 4 h mer). Jag skulle behöva jobba mellan 8-20 varje dag min "lediga" vecka för att kunna lämna o hämta normala tider på ansvarsveckan. Det ger väldigt lite tid över till egen tid. Vår dotter är svårläggd och somnar ofta kl 21. Är det efter den tiden då jag o mannen ska "mysa"..? Dottern är bara 2 år och just nu väldigt mammig - ska jag inte ta ansvar kan jag inte vara hemma ens. Detta är några svårigheter jag ser för egen del.

    14 Jan 2011

  • december
  • november
  • oktober
  • september
  • augusti
  • juli
  • juni
  • maj
  • april
  • mars
  • februari
  • januari

  • Dec 2010
  • Tidspress hos flerbarnsföräldrar

    (Delar av inlägget baserar sig på Om föräldrars tidspress, Forskningsrapport nr 139, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet, av Jörgen Larsson. Alla siffror och citat återges så exakt som möjligt efter rapporten och kan läsas i sin helhet på www.jorgenlarsson.nu)

    30% av alla vuxna utan barn är tidspressade. Lite fler män än kvinnor. Det här är alltså utgångsläget. Tre av tio är alltså tidspressade. Utan några som helst barn. Att skaffa ett barn förändrar läget bara lite. En till blir tidspressad av de tio. Här har nu kvinnorna kommit ikapp för lika många kvinnor som män känner nu tidspress.

    Drygt 40% av alla föräldrar till ett barn är tidspressade. Kvinnorna drar ifrån och tar täten.

    Drygt 60% av alla föräldrar till tre barn är tidspressade. Utav tjugo personer är fem män och sex kvinnor tidspressade, totalt elva personer.

    Kurvan ser ut att vara linjär och borde innebära att 100% av föräldrar till sju barn är tidspressade. Som tur är har vi inte så många sjubarnsföräldrar i det här landet och det skulle inte förvåna mig om samtliga av dessa faktiskt kände tidspress.

    Faktorer som skapar tidspress hos föräldrar enligt rapporten är:

    1 Längre förvärsarbetstid ger högre tidspress

    2 Mödrar blir tidspressade av att ha en övertidsarbetande partner

    3 Längre pendlingstid skapar högre tidspress

    4 Vissa yrken ger hägre tidspress (chefsarbeten, arbeten som kräver teoretisk specialistkompetens och arbeten som kräver kortare högskoleutbildning och motsvarande.)

    5 Arbete med flextid har samband med högre tidspress (Med flextid har gränsen mellan arbete och fritid luckrats upp vilket kan göra att arbetet i större utsträckning spiller över i privatlivet.)

    6 Fler barn ger högre tidspress

    7 Yngre barn ger mer tidspress än äldre barn hos pappor

    8 Att vara ensamstående ger högre tidspress

    9 Att ge anhörighjälp skapar högra tidspress

    10 Det hemarbete som man skulle behöva göra men som man inte hinner med bidrar till tidspress (inte hemarbetet i sig alltså)

    11 Höga inkomster ger tidspress för mödrar (Ökad inkomst gör fritiden mer varuintensiv och kvinnor har oftast huvudansvaret för hem och inköp.) Min kommentar: Ett så kallat lyxproblem.

    12 Husägande och pågående byggprojekt ger högre tidspress

    13 Övrigt ägande ger tidspress för män

    Faktorer som minskar tidspress hos föräldrar enligt rapporten är:

    - Att bara ha barnen varannan vecka minskar tidspressen

    - Sömn och fysiskt aktiv fritid är förknippat med lägre tidspress

    Resonemanget om fördelarna med tidsmässig fördelning av barnansvar (om man har som mål att minska tidspressen alltså) fortsätter:

    "En tidsmässig uppdelning av barnansvaret skulle kunna drivas längre och det skulle kunna leda till minskad tidspress om det görs utan att tiden används till ökat förvärvsarbete. En grupp som kan sägas ha genomfört detta till fullo är de separerade föräldrar som har barnen boende hos sig varannan vecka. Regressionsanalysen visar att detta sänker tidspressen jämfört med att bo med partner och barn hela tiden. Både för gifta/samboende och separerade föräldrar som har barnen varannan vecka gäller att det finns två föräldrar som tar hand om barnen, men de separerade föräldrarna har gjort en total tidsmässig uppdelning av barnansvaret. Min slutsats är att en tydligare tidsmässig uppdelning av barnansvaret bör kunna minska tidspressen även bland samboende/gifta föräldrar (förutsatt att det görs utan att förvärvsarbetstiden ökar).

    Det finns många tänkbara varianter av hur detta skulle kunna utformas i praktiken. Ett konkret exempel vore att varje förälder är helt fri från ansvar för barn och hemarbete en hel vardag i veckan. (...) Denna typ av förändrningar kan dock kräva en förmåga att frångå traditionella könsrollsmönster, eftersom män tvingas att anpassa sitt arbetsliv efter barnens behov under en del av veckan - samtidigt som kvinnor delvis tvingas att släppa inflytande över hur barn och hem ska skötas om. (...) Det innebär att man ifrågasätter det ideal som innebär att båda föräldrarna ska vara med sina barn så mycket som möjligt av den tid då de inte förvärvsarbetar."

    Kan vi göra något åt de övriga punkterna?

    Punkt 1: Lägre arbetstid tillsammans med lägre inkomster skulle kunna ge lägre tidspress. Varför? Lägre arbetstid ger lägre lön, så direkt får man fördelen att det rent faktiskt finns mer tid för annat. Indirekt och på sikt innebär det att man får lägre inkomster, och får alltså mindre bekymmer med punkterna 2 (karln jobbar inte övertid längre), 11 (färre saker att jaga efter i affärerna), 12 (man har inte längre råd att bo i hus eller att bygga om) och 13 (man äger färre prylar som behöver pysslas om).

    Punkt 2: Se punkt 1

    Punkt 3: Delvis. Se mina tidigare inlägg om restider och distansarbete.

    Punkt 4: Insikt över att "ingen kommer att tacka dig för att du jagat livet ur dig medan du yrkesarbetat" borde komma tidigare i livet. Äldre har ju fattat det här och tjatar därför på oss unga att vi ska njuta av våra barn medan de är små. Eftersom jag själv tjatar är jag förmodligen på väg att själv bli gammal....

    Punkt 5: Myntet har, som alltid, två sidor. Möjlighet till flextid ger samma effekt åt andra hållet också. Privatlivet spiller över i arbetslivet. Finn en god balans, sätt gränser och slappna av.

    Punkt 6: Denna punkt löser sig (tyvärr) för oss i Sverige. Allt fler får problem att få barn och vi får dem allt senare i livet. Mig inklusive. Själva barnlösheten skapar dock nya stressfaktorer, vilka inte är att leka med!

    Punkt 7: Vi bör sträva efter att föda äldre barn. Blöjfria och gärna skolmogna. Eller?... ;-) Skilda på låtsas synkar pappor med sina småbarn.

    Punkt 8: När man väl blivit ensamstående är punkten tuff att påverka. Och det kan man bli av så väldigt många olika skäl. Kräver respekt.

    Punkt 9: Detta är en värderingsfråga och för många en väldigt svår sådan.

    Punkt 10: Skilda på låtsas minskar den känslan

    Punkt 11: Se punkt 1

    Punkt 12: Se punkt 1

    Punkt 13: Se punkt 1

    8 Dec 2010

  • Nov 2010
  • Det känns rätt kört...

    Jag undrar hur jag ens ska kunna få min man att läsa detta, eller att lyssna på mig när jag berättar vad det står här :-( //en läsare

    25 Nov 2010

  • Premiär! Nu finns forumet för diskussionssugna.

    Hej! Visste ni att av dem som besvarat enkäten i högerspalten, svarade nästan 20% av männen och 25% av kvinnorna att de skulle vilja diskutera de här frågorna i ett slutet forum. Var femte man och var fjärde kvinna alltså. Just ordet slutet tror jag var viktigt här. Därför presenterar jag nu en första version av forumet för Skilda på låtsas som finns på följande webbadress: forum.dela-livet.se. Klicka på länken ovan eller på bilden nedan för att komma till forumet direkt. Vid registrering, som är gratis, anger ni epostadress (för att kunna erhålla ert lösenord på nytt om ni skulle glömma det) och ett användarnamn. Epostadressen kommer inte att användas i något annat syfte än för att kunna skicka ut aktiveringslänken. Jag har ingen anledning att sälja vidare eller på något annat vis missbruka epostadresserna. Användarnamnet väljer ni så klart precis som ni vill. Ni sätter anonymitetsnivån själva med andra ord. Detta är ett städat forum, så vulgära eller fyndiga namn som kan väcka anstöt kommer jag att radera och hoppas att ni har förståelse för detta. Viss moderering av trådarna kommer att förekomma, mest för att slippa spamrelaterade inlägg, vilket tyvärr förekommer ibland. Forumet är precis så tomt på information som man kan förvänta sig vid uppstart. Det finns ett par fora dit ni kan gå och själva starta trådar i ämnen som intresserar er. Jag besöker forumet dagligen och kommer att delta i diskussionerna så mycket jag hinner. Jag hoppas ni vill göra detsamma. Välkomna att registrera er!

    21 Nov 2010

  • Fredagsobservation på restaurang

    I fredags åt jag lunch på stan och köade för att få komma in på en utav Stockholms restauranger, där de serverar biff. Just denna dag hade kortläsaren gått sönder så man fick antingen rätta munnen efter plånboken (bokstavligen) eller gå någon annanstans. Min plånbok är alltid full med kort men sällan med kontanter så någon större mättnad kunde jag därför inte räkna med. I väntan på mitt lunchsällskap stod jag i alla fall kvar inomhus och tryckte vid dörren. Efter att mina öron hade tinat upp och jag återigen kunde höra med dem, hörde jag en kvinnoröst prata om någonting som jag uppfattade som Skilda på låtsas. Hon var ganska högljudd, så jag behövde inte vässa öronen så särskilt mycket. Jag hade behövt sjunga högt för att låta bli att tjuvlyssna. Jag hann lyssna på metoden ända till överlämningspunkterna varje söndag, de överenskomna ”normerna”. De, som hos oss handlar om att inte lämna kvar rutten eller möglig mat i kylskåpet, om att inte lämna varken ren eller smutsig tvätt kvar i tvättstugan, om att inte lämna disken från helgen åt den andra på måndagen och om att se till att barnens saker är i ordning för lämningen på måndag morgon. Mitt sällskap dök upp och jag kunde inte lyssna mer. Det var ju tillräckligt illa att jag liksom stod och ”tjuvlyssnade”. Jag hann aldrig uppfatta om kvinnan tyckte om detta  eller avskydde det. Inte heller vad hennes sällskap tyckte om det hela. Vem var han förresten? Kanske var det maken. Kanske var det arbetskamraten. Kanske var det en person som själv hade de här frågorna att lösa. Kanske var han äktenskapsrådgivare. En sak var klart. De var två hungriga stockholmare med kontanter i fickorna.

    21 Nov 2010

  • Distansarbete – snart ett (USB-)minne blott…

    När jag var en ung och ensamstående IT-konsult pratade man om vad bra det skulle bli med distansarbete. Det var bra grejor det och huga vilka bra tider som skulle komma! Människor skulle sitta i sina stugor (likt Gert Fylking på Kobben) och arbeta effektivt med sina projekt - på distans liksom. Man skulle inreda mysiga kontor, tända ljus och titta på träden utanför. Så kom tekniken och man kunde köpa en massa förkortningar för att lösa uppkopplingen. Även jag har hade förmånen att faktiskt jobba på det sättet, fast utan att ha tillgång till någon stuga. Men glad var jag! Visst, jag drog sladdar till väggen och hade modem, men hade en väl fungerande uppkoppling, som trots allt möjliggjorde arbetet. Det var ok att ta hem ett helt projekt med Delphikod på den egna laptopen och det var tillåtet att studera arbetsrelaterat material i sängkammaren. Under eget ansvar förstås. Debiteringsgraden och effektiviteten var hög, liksom moralen. Sedan upptäckte man två saker. Virusarna, som var elaka, otäcka och hade namn. Och att vissa människor inte kunde organisera sitt arbete med följden att arbete och privatliv flöt ihop. Idag är distansarbete, åtminstone i mitt liv, historia. Trots att IT- och säkerhetsavdelningarna är upp till tänderna utrustade med antivirusmedel, antilössmedel, brandväggar och brandvarnare är det numera ej tillåtet att stoppa in sin laddare i datorns USB-port på många arbetsplatser. Inte heller att logga in hemifrån eller ta hem och arbeta på ett dokument. Eller läsa dem hemma för den delen. Det kan komma virusar som får antivirusprogrammen att aktivera sig och då kommer saker att börja blinka och det blir farliga tider på företaget. (Jag trodde att antivirusprogrammen var just till för att möjliggöra säker dataöverföring och kommunikation och den dagliga uppdateringen skulle räcka för att företag skulle våga riskera lite out-of-office-pyssel. Varför köper man mjukvara för många miljoner om man inte litar på dem?) Dels signalerar detta att vi konsulter skulle vara mindre pålitliga än de egna anställda. Att vi är virusmagneter. Dels begränsar det väsentligen konsultens arbetsmöjligheter om han råkar vara småbarnsförälder och har oplanerade vabdagar eller julpyssel på den privata agendan. Tiden är för evigt förlorad med förseningar som följd. Har man flera barn blir förlusten på företagshåll kännbar. Jag skulle vilja förstå hur man från konsultköparhåll tänker när man inför så kraftiga restriktioner i sina konsultavtal. Att projekt försenas är inget nytt i och för sig, men att projekt försenas pga att föräldrar sitter hemma och vabbar för åttaåringar med löss och utan att kunna arbeta ett par timmar på kammaren, är väl knappast en bra anledning. På samma sätt som man hinner tvätta, diska och polera golvet av tristess (när barnet sover febern av sig till exempel), skulle man hinna lägga både benen och många goda strån i kors och uträtta värdefullt arbete. Ännu värre är det när begränsningen gäller alla i hela företaget med hänvisning till anledning nr 2 – människors antagna oförmåga att hålla isär privat- och arbetsliv. Under förevändningen att människor inte ska behöva tänka på jobb när de är hemma. Jag skulle vilja höra den projektledare som går till sin styrgrupp och säger ”Tyvärr, vi blev försenade därför att hälften av mitt team tillbringade för många oplanerade dagar hemma med febriga men sovande barn eller halvfriska barn i karantän och den andra halvan var hos mäklaren, tandläkaren, frisören, sålde hus, köpte hus, väntade på hantverkare, sprang till banken, eller ordnade andra privatpraktiska ärenden under kontorstiden, utan att haft en möjlighet att ta igen eller kompensera arbetsbortfallet.” Ingen projektledare säger så. Men många gånger är det faktiskt det som är sanningen. Varför företag blundar för den praktiska vardagen som vuxna idag har är ofattbart. Moralen rasar, debiteringsgraden likaså. Det enda som ökar är stressen och kanske säkerhetschefens lön, för han gör ju faktiskt ett strålande arbete. Men om man eliminerar alla riskmoment genom att helt enkelt förbjuda allt som innebär risker, då behövs det ju snart inga säkerhetschefer på företag. Lite skojigt kan man kanske tycka att säkerhetscheferna rationaliserar bort sig själva. Vore synd, det finns gott om annat man skulle behöva skydda, som idag sipprar ut. Tekniken för distansarbete finns, men håller sakta på att bli ett minne blott och det tycker jag inte bådar gott för framtiden.

    18 Nov 2010

  • Grundkärlek

    Grundkärlek är toppen, för den är ruskigt svår att ta kål på. Den är överraskande seglivad och väcks till liv ibland när man minst anar det. Den syns inte på nära håll tyvärr, varför många behöver backa lite från sin egen situation för att den ska visa sig igen. Mängden och kvaliteten på grundkärlek avgör om Skilda på låtsas lyckas eller ej. Observera att minsta mängd grundkärlek av rätt kvalitet räcker. Att hitta grundkärlek i affärer är nästintill omöjligt. Många har försökt köpa den, både i butiker och ännu flera på internet, men gått hem med fel vara. Jag rekommenderar att man letar ordentligt hemma istället. Grundkärlek ser väldigt olika ut i olika familjer. Den varierar från person till person. Försök inte att hitta likadan grundkärlek som grannarna eller dina föräldrar eventuellt känner för varandra, den kommer inte att fungera för dig. Din grundkärlek kan vara väldigt liten och väldigt dammig. Därför måste du ägna en hel del jobb åt att hitta den. Leta överallt. Gå igenom gamla flyttkartonger, dagböcker, brev. Bli inte överraskad om den gömmer sig just där. Leta gärna under sängen, men inte mellan lakanen. Där finns en annan typ av kärlek, men den duger inte som grund i denna metod. Hittar du inte den i din fysiska bostad, leta inuti dig själv. Fundera ordentligt igenom vad du såg som alldeles speciellt med din kvinna eller man och tänk efter om de egenskaperna fortfarande finns kvar. Oftast gör de det… Bingo!

    16 Nov 2010

  • Höstlöv, höstlov och höstmörker!

     Jag har börjar äta D-vitamin från Holistic för att fylla på den brist som vi svenskar lider av under den mörka årstiden. Intaget fick ett avbrott då familjen drog till Egypten, där D-vitamin växer på träd. Eller åtminstone i solstol. Barnen skötte sig exemplariskt under flygresan och ingen hällde på sig vare sig hett kaffe eller varmrätten mitt i den turbulens som vi befann oss i då och då. Tudor fick väldigt bråttom till den främre toaletten då den välfyllda magen sa ifrån och naturligtvis var den enda toan vi hade tillgång till mycket upptagen. Min make har aldrig setts rusa igenom flygplanskorridorer med en unge fladdrande bakom sig med sådan fart tidigare! Jag höll blicken stadigt på min egen bricka och försökte koppla bort den tanken som förmodligen fick min man att sätta igång turbo. Hur min son lyckades springa och hålla ihop skinkorna samtidigt vet jag inte, men när de kom tillbaka var bägge två mycket belåtna. Både min man och jag betraktade annars egyptierna med stor förvåning när det gällde deras förmåga att så ineffektivt som möjligt serva sina hotell- och matgäster. Varje restaurang hade sina egna öppettider, som framgick av ett blad man fick på sitt rum. Ingen annanstans framgick annars öppettiderna. Restaurangerna, speciellt de som serverade frukost, plockade bort maten redan tio minuter före stängningsdags för att vara säkra på att de skulle hinna stänga i tid. Gäster som vi, som kom för en mellis för barnen strax före 11, fick fingret när vi bad om en smula bröd. Efter två dagar lärde vi oss sättet att säkra mellis. En löpare skickades i förväg, som tog ett fat och lade på ett lass av allt. För att vara på den säkra sidan. Slöseri, ja, men alternativet var blodsockerras och ett par griniga ungar. För mellan 11 och 12 fanns det absolut ingen mat att tillgå. Så passande när skolbarn är vana att äta vid 11.30 vilket deras magar väl vet om. Att beställa lunch gick till så att man paxade bord ca 30 minuter före öppningsdags (de sex bord som stod under parasoll blev snabbast paxade och jag tror inte 30 minuters marginal räckte där, men vi var inte kinkiga) och därefter hoppades man att få beställa inom en kvart efter öppnandet. (Under tiden satt vi och kastade gris - spelet alltså - och sprang med jämna mellanrum till poolen för att svalka olika kroppsdelar som överhettas lätt i 35 graders värme och gassande sol.) Beställningen försvann med kyparen och kom inte tillbaka förrän en viss tid har förlupit. Tiden kunde variera och även maten som landade på bordet. Jasså, ville ni inte ha korv med bröd? Jaha, då har ni beställt fel. Nehej, har ni beställt fisk? Ok. Och så damp det ner en Pepsi helt stokastiskt på bordet fastän vi inte har beställt någon. Eller en ensam gaffel. Men våran öl kom däremot inte förrän vi ätit upp maten. Tillsammans med kniven. Eller så kom ölen först och tog slut innan maten hann ner i stekpannan. Ibland fick två av oss mat, och två till fisktallrikar fick vi rycka från kyparens gigantiska bricka, på väg till andra bord. Som definitivt beställde sin mat efter oss, då de inte satt där 30 minuter före öppningen och paxade sina parasollförsedda platser. Och så var det så fiffigt organiserat att det fanns en chef (han hade mörkblå skjorta så svettfläckarna kunde synas bättre) som dirigerade alla dessa kypare som inte visste vad de höll på med. De sprang hit och dit med svettdroppar i pannan, medan karln i mörk skjorta och med mörk röst irriterat viftade åt dem och höjde regelbundet ögonbrynen. Alla jobbade järnet men inget jobb blev ordentligt gjort. Otroligt ineffektivt. Och det var precis den typen av organiserad kaos och förvirring som rådde hemma hos oss på den tiden när vi skötte allt tillsammans. I Egypten fanns det många system som alla följde och dessa var kontraproduktiva. Hade en kypare fått ta fullt ansvar själv för ett par bord hade inte mannen i mörk skjorta behövt springa omkring och fixa felleveranser. Men kyparna hade inget ansvar. (Eller delat ansvar?) De förlitade sig på att den mörkröstade gentlemannen hade lösningen…

    13 Nov 2010

  • Okt 2010
  • Sånn er livet, nrk.no

    

    Klicka på länken nedan för att lyssna på sändningen av programmet:

    >> Sånn er livet, Podcasting 18.10.2010

    av NRK.no.

    22 Okt 2010

  • Att tiga är inte alltid guld

    Under sommaren har många lokaltidningar publicerat reportage om Skilda på låtsas. Alingsås Tidning Arbetarbladet Barometern Hallands Nyheter Hufvudstadsbladet Jönköpings-Posten Karlskoga Tidning Kristianstadsbladet LT Södertälje Norrköpings Tidningar Östgöta Corren Smålands-Tidningen Smålänningen Sundsvalls Tidning Sydöstran Trelleborgs Allehanda Och jag är glad. Jag är glad att många bibliotek tar in boken i hela landet, så de som vill kan läsa boken, även utan att köpa den. Men att bara skriva och läsa om de här sakerna räcker inte. Att också våga tala om dessa saker är på tiden. Därför är det min önskan att få komma och tala om detta i fler kretsar. Inte för att jag tror att människor behöver ändra sin vardag till vår modell. Nej, nej. Utan för att jag tror att många skulle må bra av att hitta sin modell som, liksom vår, går lite mot strömmen. Jag hör det för ofta. Telefonsamtalen om vem som ska vabba. Meningar som antyder att livet är så inrutat att man knappt hinner borsta tänderna. Speciellt helgerna. Då är det mycket. Men det är ju inte precis någon guldsits och man kan göra klokt i att ifrågasätta det. Min man och jag är överens att det vi var för sig inte klarar att managera (tillsammans med barnen så klart) får vi vara utan i vårt vardagsliv. Allt annat är bonus. Våra behov och familjens gemensamma mål är numera väldeklarerade. Alternativet, skilsmässa eller ett rent mekaniskt äktenskap (s.k. hotellverksamhet), är för uselt. Valet för oss är numera väldigt lätt. Varm om hjärtat blir jag när jag förstår att mina barn tror att myskvällar ingår i vuxenlivet. När min man var bortrest över en tisdag, fick jag en överraskning. Min femåring frågade mig helt spontant: "Mamma, ska du och jag ha mystisdag ikväll?" Snacka om lycka! För det är klart att vi myser varje dag med våra barn, och har alltid gjort det, så ingen ska tro att våra barn är utan. Vad jag tycker är härligt däremot är att det finns en chans att våra barn kommer att föra denna, i mina ögon fina tradition vidare, även när de blir vuxna. Vore gott det! Ni som har döttrar i passande ålder kan väl ställa er i kö....

    21 Okt 2010

  • I huvudet på en reporter

    Personligen - jag har vuxna barn och barnbarn - kan jag bli lite trött på alla artiklar om hur jobbigt det är att göra karriär och ha små barn. Att ha "egen tid" under småbarnsåren förstår jag inte (inte om man ska sitta och hänga på fik eller krogen med sina polare, shoppa, Facebooka etc som verkar livsviktigt för ack så många...) Tiden när barnen är små - och utvecklas i turbo -rinner snabbt förbi och det handlar bara om några år. Att vara förälder är ett privilegium - den viktigaste och starkaste relation man kan ha till en annan människa! MEN jag tyckte artikeln om er modell var superintressant! För jag tolkade det som ett otroligt generöst sätt att tänka: att som vuxna ge varandra möjligheter att både vara förälder fullt ut (utan att ständigt krocka) och att kunna göra ett bra jobb genom att avlasta varandra. OCH planerad gemensam tid - den lilla vardagsrosen är grunden till en god och hållbar relation, tror jag. Man måste GE varandra något, inte bara ta för givet. Vänliga hälsningar /Ingrid Askeberg Ingrid arbetar på tidningen Chef. och kontaktade mig för att fråga om artikeln i Chef. fick återpublicerad i andra tidningar, som till exempel DN. Jag är speciellt glad över att fler och fler äldre personer tar kontakt med mig och berättar att de vill köpa boken till sina vuxna barn. Kanske är det så att det är lättare att se lösningar när man "bara" är betraktare och kanske är det just därför vi hittade lösningen när vi klev undan från slagfältet.

    11 Okt 2010

  • Sep 2010
  • Varför kasta ut barnet med badvattnet?

    Mina snabba funderingar går i banor som "så många människor kan inte ha fel". Eller? Jag pratar om de skilda paren. Vad lustigt. Att säga "skilda par" är lite av en motsägelse egentligen, för hur kan man både vara skild och par? Definitionen av skild är ju att man inte är ett par, och definitionen av ett par är att man inte är åtskild. Fast man kan vara skild från en annan och par med en tredje, men då börjar det bli riktigt invecklat med syftningar och språket. Det är inte det jag tänkte blogga om... Tillbaka till ämnet. Jag pratar om de skilda paren, som skilt sig på grund av att deras kärlek och äktenskap kvävts till döds under småbarnsåren, då vardagspusslet, drömmarna och de värderingar de var intutade med, inte gick att kombinera utan uppoffringar och stigande ångest. (Obs! Jag pratar inte om ALLA skilda paren, för jag tycker det finns många starka skäl till raska, nödvändiga och smärtsamma skilsmässor.) Jag pratar om de par som tolkar äktenskapet som dött och som skiljer sig och sedan upptäcker, att den varannanveckasuppdelning som följer, faktiskt förändrar perspektiv. Jag undrar om några inser då att de kanske kastat ut barnet med badvattnet och jag undrar om några upptäcker att de snabbt får tillbaka samma skitiga vatten fast i ett nytt badkar… Jag vet att vi höll på att kasta bort både barn, badvatten och hela huset för den delen. Det slog mig inte att jag var blind! Det slog mig inte att mina problem skulle följa med MIG och inte med min man (eller exman som han höll på att bli). Det slog mig inte att mina problem kanske inte alls berodde på en ”trist och trött” make, utan på yttre omständigheter som jag hanterade uruselt. Jag lät mig ätas upp av plikter som hela tiden konkurrerade med min uppmärksamhet för min familj. Jag agerade som ett arsel hemmavid. Det som saknades var nog bara en kvast ibland. Att jag idag har en helt annan förmåga att prioritera och värdesätta, har jag att tacka metoden för, som givit mig tiden att hitta lugn i själen, lugn i vardagen och som fått mig att öppna ögonen och värdesätta det jag faktiskt har, både i smått och stort. Inte metoden i sig, men allt jag har hunnit läsa, testa och utvärdera! Det är vad som gjort förändringen. Metoden möjliggjorde det och möjliggör det fortfarande. Vem vet vad som väntar runt hörnet?

    13 Sep 2010

  • 4-dagars kurs i stresshantering - någon?

    I morse satt jag och hörde på när några kvinnliga projektledare med insikter i blicken återkom från en presentation som syftade till att locka människor att delta på en fyradagarskurs om stresshantering, eller snarare förebyggande av stress inom projektlederi. 86% av alla IT-projekt mer eller mindre havererar. Budgetar spricker, löften bryts, drömmar går åt pipan och kunden får inte det han beställt. Besvikelser, falska förhoppningar och så förstås en stackars projektledare som bär hundhuvudet. Fast det gör han inte heller, för alltför få projektledare driver sina projekt till mållinjen. De går i väggen, hoppar av eller blir trädgårdsmästare. Om människor går sönder på sina arbetsplatser så måste ju åtgärder sättas in för att förebygga detta och vad gör man då. Jo, man förespråkar STRUKTUR, RAMAR, tydliga DIREKTIV, BEFOGENHETER och inte minst ANSVAR. Man bygger kilometervisa processkartor som talar om för en organisation hur rollerna ska bete sig i varje given fas av projektet, hur de ska kommunicera, vad de ska producera och inte minst, vad de inte ska producera. Man betalar konsulter och processmakare mycket pengar för att de ska rita och introducera dylika processer inom organisationen och man talar om vikten av att göra arbetet så förutsägbart i det rutinmässiga att det inte ska leda till stress. Utmaningar finns det ändå, men man menar på att människor mår bra av att veta vad som gäller. Liksom i det stora. Sedan finns det de agila, lättrörliga projekten. Lite mer medveten high chapparal. Där projektmedlemmar släpps lösa med ett givet problem att lösa på en given tid, rimligtvis på en månad. Efter den månaden ska de lösa ett nytt problem. Och så vidare. De förväntas samarbeta mot ett gemensamt mål och det gör de enligt rapporter mycket, mycket bra. Men det är ingen magi. För bägge sätten att projektleda finns det (minst) en gemensam nämnare. Man har en projektledare, eller en produktägare att vända sig till när för många saker behöver utföras samtidigt. Vad gör han eller hon? Jo, han eller hon prioriterar. Dvs berättar vad som är för närvarande viktigast så att projektmedlemmarna inte ska behöva gå sönder. Projektledaren tar hänsyn till medlemmarnas förmåga, vilja, situation och roll och väljer väg så att man både ska kunna jobba och inte gå sönder. Det finns sällan två projektledare i samma projekt, på samma nivå. Varför ska man låta två personer stå med taktpinnen när en klarar jobbet lika bra och till och med effektivare? Så. Vad sjutton har detta med Skilda på låtsas att göra? Jo, jag menar att vi bedriver ”familjeutveckling” här hemma. Fyra personer ska nå mindre eller större mål, varav en person är nyutexad från dagis och den yngsta suger fortfarande på tummen. Deras problemlösningsförmåga är fortfarande begränsad, men nyfikenheten och beredskapsvilligheten är helt enorm. Dessutom får de mig att skratta. Vi har insett, att om dessa fyra personer inte har några gemensamma ramar, förhållningsregler och vissa tider att hålla sig till, så uppstår det en sorts otrygghet som skapar stress både hos barnen och hos oss vuxna. Därför känns vår modell, med en ansvarig förälder i veckan genialisk (och supersjälvklar för många hemmamödrar). Den med ansvarshatten på puttar oss andra framåt den veckan. Det är skönt att ha hatten och det är skönt att inte ha den. Det är skönt att låta saker hända som någon annan har tänkt ut. Jag deltar, men jag deltar på ett nyfiket sätt istället för det sättet som tidigare, när den som hade kortast stubin fick sin vilja igenom. Jag är fortfarande vuxen, men kan ha ett annat perspektiv under mina friveckor. Jag är fortarande mamma och hustru men jag kan också vara en väninna eller en löpardrottning om jag så vill. Varannan vecka. Jag går alltså gärna stressförebyggande kurser och annat i professionell regi så länge det också erkänns att motsvarande åtgärder även behövs rent privat i flerbarnsfamilj, för att få så många viljor och förmågor att samverka på ett bra sätt. Ps. Jag fick hem många megabyte dokumentation från dagiset häromveckan, där barnens schema beskrevs i DETALJ. Av med hatten för pedagogerna, som skapat dessa scheman och därmed trygga små barn med samma motto som vi har härhemma: Ur det inrutade föds många möjligheter till spontanitet och kreativitet. Plus att man bygger in en hälsosam längtan till nästa tillfälle då man får lägga pärlplattor med fröken... ds

    13 Sep 2010

  • Morgonkommunikation

    Jag vill återigen prata om kommunikation. Samtal. Inte vilken kommunikation som helst utan morgonkommunikation. Kommunikation tycker jag är bra om den är innehållsrik och givande. Information överförs, känslor förmedlas. Ett samtal kan vara så upplyftande och det kan också vara så nedslående. Även om tuffa ämnen kan man ha otroligt bra samtal. Och även om enkla ämnen kan man ha urusla. Morgonkommunikation hos oss har varit varken eller. Om vi alla är överens om att kommunikation bör vara givande och innehållsrik för att vara värd namnet, så vill jag gå in på den kommunikation som skedde hos oss under själva ”avgången” och kanske sker i många andra hem i någon modifierad form. Då alla ska ut genom samma dörr och många gånger samtidigt. Den som sker mellan två vuxna då den ena delger den andra var denna lagt barnets högervante efter hemkomsten igår (eftersom just den vanten var genomblöt) och samtidigt försöker få in barnets ena fot i den närmaste skon inför avfärd till dagiset. Samtidigt som den ena letar efter termosen som visst skulle med till skolan denna morgon. Samtidigt som två vuxna och två barn trängs i en hall inte större än tre kvadratmeter. Samtidigt som bägge barnen pratar högljutt och i munnen på varandra för att försöka komma överens om vems pappersflygplan som är häftigast eller flyger längst och samtidigt som man ska komma ihåg att inte glömma matlådan från kylen. Samtidigt som ett av barnen kommer på att han behöver bajsa. Samtidigt som klockan tickar och man ska iväg för att hinna till morgonmötet på jobbet. Samtidigt som foten som hamnat i skon har hamnat i fel sko och ska nu tas ut ur skon och in i nästa sko. Samtidigt som barnen drar i varandras mössor för att det är roligt. Samtidigt som man inser att det är svårt att höra varandra om alla pratar samtidigt.

    

    När allting sker samtidigt och under en så kort och begränsad tid, så blir kommunikationen varken givande eller innehållsrik. Visst kan man packa allting kvällen innan, men det hjälper inte den stackars vanten som då fortfarande är blöt. Och många kvällar kommer man hem mycket sent. Man behöver inte vara särskilt skild på låtsas för att ha kalendern fulltecknad med fritidsaktiviteter och andra möten och måsten. Man ramlar bokstavligen in genom dörren och faller i djupsömn på dörrmattan. Det är inte troligt att någon av föräldrarna vill prata om en blöt högervante sent på natten, helt enkelt för att det inte heller är särskilt givande eller innehållsrik. Däremot är det viktig information! Vi har kommit på att en förälder räcker för att hålla både högervantar och vänsterskor i skallen under loppet av flera på varandra efterföljande dagar, med ett minimalt behov av att vilja tala om sådana detaljer med den andra. När jag ska göra barnen i ordning inför skolan, så har jag en plan. Den planen är i mitt huvud, färdig, men osynlig. Inga listor, långa som påvens skägg. Jag gör i ordning barnen och packar väskor och tillbehör, samt plockar fram ytterplagg inklusive den torra högervanten och gör alltihop lekande lätt eftersom det var jag som tog hem allting från dagis/skola dagen innan, vilket ger mig örnkoll på prylarna. Min man håller ordning på sina morgnar på samma sätt. Jag har aldrig sett honom hala fram någon lista heller, även om han från början var irriterad över ”att det var så många saker att komma ihåg”. Men han lärde sig, därför att det inte fanns någon annan som tänkte åt honom. Andra har rapporterat samma lättnadskänsla över att äntligen få ”äga sina morgnar”. Då saker är där man lämnade dem och då saker som inte kommer med i packningen blir glömda. Ingen att skylla på, ingen att anklaga. Det är bara att le och gå vidare.

    8 Sep 2010

  • Mango-sur

    Hur förklarar du för någon, som aldrig smakat grön mango, hur grön mango smakar? Du säger - "Joooo, den smakar liksom mango-surt". - Mango-surt? Som citron? - Nej, inte som citron. - Som ättika? - Nej, inte som ättika. - Hur då då? - Som mango. Ungefär så svårt är det att förklara för någon hur föräldraskapet, vuxenskapet och äktenskapet ser ut hemma hos oss. Bara de som varit i närheten i känsla och uppgivenhet kan relatera till vår verklighet och den glädje vi upplever i vår nuvarande, kärleksfull och friktionsfri. (Notera, jag skrev inte problemfri, inte heller ansvarsfri.) Bara de som är villiga att se förbi det uppenbara, som inte instinktivt och kategoriskt reagerar med åsikter som de ärvt från pappa, mamma, samhället eller tidningarna, kan glädjas åt vår glädje och önska oss lycka till. Jag följer förresten flera som startat livet som Skilda på låtsas. Jag har förstått att de drabbas av andras galanta åsikter och försöker försvara sitt sätt att leva. Jag hoppas att de inte ska behöva göra det. Varför vi, som väljer att leva ett harmoniskt äktenskap tillsammans med våra äkta hälfter och barn, klassas som "värre än skilsmässopar" övergår mitt förstånd. (Hur man kommer på att klassificera människor efter civilstånd är ett helt annat kapitel, lika obegripligt.) Varför det är skamligt att välja att tillbringa timtal med sina barn utan att låta vare sig telefonen eller tvättmaskinen störa, är för mig en gåta. Varför det är fräckt att välja att tillbringa två kvällar i veckan tillsammans med sin äkta hälft, är för mig helt obegripligt.  Varför det är fult att ordna sitt liv så att vuxenaktiviteter och vuxenmåsten inte hackar sönder tillvaron och skapar onödig tidspress, är för mig ett absolut mysterium. Jag träffade en klok kvinna för många år sedan. Hon var kurator. Terapeut. Hon sa så här till mig. "När människor pekar finger på någon, så är det intressant att notera att det är ett finger som pekar på den utpekade, medan tre fingrar pekar tillbaka på den som pekar." [caption id="attachment_631" align="aligncenter" width="300" caption="Håller ihop (bilden från fotolia.com)"][/caption]

    3 Sep 2010

  • Aug 2010
  • Bloggare: Summering efter två veckor

    Jag är rätt så nyfiken och följer till exempel intresserat en blogg på passagen. http://blogg.passagen.se/cjenbo/date/20100822 Fantastiskt att läsa om känslan hon beskriver att hon fått. Ork och energi. Precis det jag känner. Ork och energi som får Red Bull att verka vinglös. [caption id="attachment_606" align="alignnone" width="150" caption="@ Scanrail - Fotolia.com"][/caption]

    Läs gärna hennes berättelse direkt på bloggen.

    23 Aug 2010

  • Fredagsobservation i köpcentrum

    Det slog mig en dag hur bra vi har det på fredagarna. Eller, om du så vill, hur vi slår två flugor i en smäll på fredagarna. Jag betraktade mammor och pappor med ett gäng barn i olika affärer och köer fredagen den 13:e. "Jag förstår att det är spännande att vara här men du förstår att alla de här människorna har precis kommit ifrån jobbet och vill ha lite lugn och ro... Och helt ärligt vill jag det också" löd det. Pedagogiskt för oss och förmodligen fullständigt obegripligt för den fyraåring som fick den levererad. Men syftet är gott. Man vill ta hänsyn till omgivningen. Ungen menar väl att omgivningen borde rycka upp sig och erbjuder gratis underhållning och massor av skratt men möts med hyschanden. Lessons learned. Vuxna don't wanna have fa-aan.

    

    När det är fredagsmys hos oss är det alltid den ansvarsbefriade (inte "ansvarsfria" eller "ansvarslösa") som fixar planering och inköp. Det sorgliga(?) är att jag har glömt bort hur påfrestande det kan vara att ha med två trötta barn till en större matvaruaffär när man försöker fokusera på att samla in alla ingredienserna till en hyfsat god middag. Min normala runda brukar handla om vanligt vardagsinköp och man går då på rutin. Fredagsmiddagar har högre rang och förtjänar full fokus, redan vid inköpstillfället. Därför känns plötsligt vår uppdelning så fullständigt rättvis för alla inblandade. Det finns ännu flera fördelar med det uppenbarligen. Man frestar inte på omgivningen med oönskade småttingar på gränsen till skrattanfall eller hungerattack och dessutom är man fullständigt mottaglig för andras barns skratt. Vi har inte passerat bristningsgränsen och kan lägga energi och intresse i det vi sysslar med. Såsom att handla mat. Delad glädje, dubbel glädje heter det. Så vi flinar vidare.

    15 Aug 2010

  • Jul 2010
  • Min tidsrikedom förr och nu

    En regnig och molnig morgon surfade jag runt och hittade en självtest av "tidsrikedom" på jorgenlarsson.nu. Jörgen skriver: ”SVT bad mig att göra en test av något slag. Jag vägrade att göra en veckotidningsvariant med poäng och alltför lättvindiga diagnoser. Istället blev det 10 frågor som förhoppningsvis kan hjälpa till för att reflektera över sin egen tidssituation.” Så här var min tidsrikedom FÖRE och EFTER att vi infört Skilda på låtsas: FÖRE: 1. Jag lyckas oftast att undvika jäkt och stress i vardagen: Nej 2. De flesta nätter sover jag bra och tillräckligt länge: Nja 3. Jag klarar av att varva ner och vila något varje dag: Nej 4. Jag har tid att hålla mig i fysisk form: Ja 5. Jag är nöjd med min tidsmässiga fördelning mellan arbete och privatliv: Nej 6. Jag har ett arbete som känns meningsfullt och givande: Ja 7. Jag hinner träffa barn och partner tillräckligt mycket: Nej 8. Jag får tillräckligt med ”egentid” – tid för mig själv och mina egna behov: Nej 9. Mitt vardagstempo är så pass rimligt att det inte påverkar mitt sexliv negativt: Nja (sexlivet påverkas ju av andra saker också, vill jag ändå tillägga) 10. Jag lyckas oftast att njuta av stunden utan att oroa mig för saker jag ska göra sedan: Nej EFTER: 1. Jag lyckas oftast att undvika jäkt och stress i vardagen: Ja 2. De flesta nätter sover jag bra och tillräckligt länge: Ja 3. Jag klarar av att varva ner och vila något varje dag: Ja 4. Jag har tid att hålla mig i fysisk form: Ja 5. Jag är nöjd med min tidsmässiga fördelning mellan arbete och privatliv: Ja, men det kan förbättras ytterligare 6. Jag har ett arbete som känns meningsfullt och givande: Ja 7. Jag hinner träffa barn och partner tillräckligt mycket: Ja 8. Jag får tillräckligt med ”egentid” – tid för mig själv och mina egna behov: Ja 9. Mitt vardagstempo är så pass rimligt att det inte påverkar mitt sexliv negativt: Ja (sexlivet påverkas ju av andra saker också, vill jag ändå tillägga) 10. Jag lyckas oftast att njuta av stunden utan att oroa mig för saker jag ska göra sedan: Ja Sedan är det ju intressant att fundera på om det är Skilda på låtsas som skapade all denna positiva förändring, eller om det var något annat. Här är min analys: 1. Jag lyckas oftast att undvika jäkt och stress i vardagen Skilda på låtsas metoden har absolut bidragit till att jag inte behöver jäkta lika mycket i min vardag. Jag har bättre framförhållning och större planeringshorizont. 2. De flesta nätter sover jag bra och tillräckligt länge: Ja Skilda på låtsas har varit indirekt bidragande till denna förändring. Genom att jag fått mer tid att läsa och meditera, kom jag till större insikt om mig själv. Och när man vet mer om vad man mår bra av, kan man tillföra mer av den varan. Självklart sover man bättre då. 3. Jag klarar av att varva ner och vila något varje dag: Ja Skilda på låtsas metoden är starkt bidragande. Men det är fortfarande mitt ansvar att verkligen ta mig tiden till nedvarvning. Inte genom slötittande på TV utan genom någon planerad stund med skön avkoppling, eller även lagom hård fysisk träning. Det är mycket avkopplande för hjärnan. 4. Jag har tid att hålla mig i fysisk form: Ja Jag har alltid försökt få tid till träning. Skillnaden idag jämfört med tidigare är att jag inte behöver jaga tiden lika hårt. 5. Jag är nöjd med min tidsmässiga fördelning mellan arbete och privatliv: Ja, men det kan förbättras ytterligare Balansen är funnen. Gränsdragningen är gjord. 6. Jag har ett arbete som känns meningsfullt och givande: Ja Jag är mer fokuserad på jobbet idag än vad jag var tidigare. Varannan vecka kopplar jag helt bort barnansvaret från min agenda, det vill säga funderar inte på om det finns mjölk i kylskåpet eller om barnens matlåda ska fyllas med köttbullar eller med lasagne. Jag har stora bilder på mina barn som jag ofta tittar på när jag behöver ta en paus i tänkandet. Det får mig att le. 7. Jag hinner träffa barn och partner tillräckligt mycket: Ja Jag hinner träffa både barn och partner mycket mer än tidigare, tack vare metoden. Den största skillnaden för oss är att det inte bara är snack, utan det är också en hel del verkstad. Även om vi tidigare sagt och trott på att våra prioriteringar har varit de rätta, så har det ändå varit ett mirakel att få den där gemensamma vuxentiden att infalla samtidigt. Genom myskvällarna vet vi med säkerhet att vi kommer att umgås minst två kvällar i veckan. Resten är bonus. Vad gäller barnumgänget så är mitt umgänge med barnen på mina ”friveckor” helt befriade från att vara ambulerande köks- och tvättstugepersonal. 8. Jag får tillräckligt med ”egentid” – tid för mig själv och mina egna behov: Ja Absolut! Det bästa är att jag skapat mig egentid som inte är förenat med dåligt samvete. Det är helt legitimt, till och med förväntat, att jag ska ägna mig åt utvecklande aktiviteter och avkoppling. 9. Mitt vardagstempo är så pass rimligt att det inte påverkar mitt sexliv negativt: Ja (sexlivet påverkas ju av andra saker också, vill jag ändå tillägga) Denna punkt är lite off. Eftersom jag låg i skilsmässa under FÖRE-tiden, kan man ju dra slutsatsen att sexlivet inte var på topp. Huruvida det är på topp idag eller ej har alltså mer att göra med att jag återigen är kär i den man jag är gift med. 10. Jag lyckas oftast att njuta av stunden utan att oroa mig för saker jag ska göra sedan: Ja Här finns en stark koppling till Skilda på låtsas. Genom att jag vet vad jag förväntas göra, så kan jag planera saker och ting bättre, och också slappna av mycket mycket mer än tidigare. Överraskningarnas tid är inte helt förbi. De önskade skapar vi numera själva, och de oönskade kommer inte lika hårt från höger. Läs gärna mer på www.jorgenlarsson.nu.

    26 Jul 2010

  • Svar till "fembarnspappan"

    Detta inlägg är ett svar på en kommentar från "fembarnspappan" under rubriken Äkta hälft. Käre fembarnspappan! Tack för dina kommentarer, som jag ska försöka besvara så gott jag kan. Du slog huvudet på spiken. Vi har plockat russinen ur kakan och har skapat oss ett liv där alla äntligen mår bra. Som du säkert har läst i artikeln eller på min hemsida, består "Skilda på låtsas"-metoden av tre delar. Den första är ansvarsuppdelningen. Ingenstans står det att vi struntar i vårt ansvar. Tvärtom! Vi tar fullt ansvar, halva tiden var. I många familjer tar mamman detta ansvar. Hela tiden. Hon är jourhavande tills hon tröttnar och begär skilsmässa. Hon "säger upp sig". Eller så är hon så dominant i sin påtagna mammaroll att karlsloken aldrig får chansen att komma till skott varken som pappa eller som  köttbullerullare. Jag tycker vår nuvarande modell är bättre. Den tiden, som vi inte tar ansvar för det PRAKTISKA i hemmet och med barnen, tar vi ansvar för resten av vårt liv, dvs jobbet, hälsan, vännerna, vår mentala utveckling och sånt. Det är ett stort jobb och helt ärligt kan jag säga att jag inte hann med denna syssla när jag levde som vi levde förut. Varje dag var den andra lik och det tycktes aldrig bli någon ändring på det. Idag planerar jag nogsamt mitt liv och självklart prioriterar jag starkt bland många måsten eller önskningar. Liksom min man. Det sker dagliga prioriteringar i våra liv. Den andra delen i "Skilda på låtsas" handlar om föräldrarnas myskvällar. Hur ska två människor kunna odla vänskapen och närheten livet ut om de aldrig ses? Visste du "fembarnspappan" att 76,4% av mina nätbesökare umgås mindre än en gång i veckan med sin äkta hälft på något planerat sätt? Med andra ord, noll gånger. Att bagatellisera behovet och effekten av planerade myskvällar äkta hälfter emellan skulle inte jag våga göra. För jag kan inte avgöra vad som är viktigt för andra människor. För oss har det visat sig vara en viktig grundsten i att få äktenskapet att fungera igen. Jag har avnjutit underbara middagar tillsammans med min man, som vi växelvis har bjudit varandra på, hittills totalt 180 gånger. Vi prioriterar vår familj och vår relation mer än vad många kanske inser, och vi har idag möjlighet att göra det tack vare metoden. Den tredje delen i metoden är vardagsgåvor. En hjälpande hand från partnern. Jag älskar känslan. Det blir lätt och trevligt att ge och att ta emot. Inget tjafs, ingen kraftmätning. Bara en gåva till den andra. För att man vill och för att man orkar. Vi vill hjälpa varandra. Vi vet ju exakt hur mycket jobb det är att ta hand om hem och barn. Vi orkar hjälpa varandra. Vi har alltid laddade batterier. Det finns andra intressanta siffror att ta upp i den här diskussionen. Statistiskt sett så umgås Herr "Svensson" med sina barn ca 0,6 timmar om dagen i Sverige. Fru Svensson gör det 0,9 timmar om dagen. (källa SCB) I vårt hem har vi siffror som får snittet att blekna. Tack vare metoden. Vilken grej att kunna komma hem och VETA att det jag ska göra ikväll är att leka och umgås med mina barn tills de går och lägger sig. Inga avbrott, inga hushållssysslor. Fokus. Slutligen vill jag vara djärv och påstå att det går visst att hitta metoder som tar bort "besvärligheter" ur vuxenlivet. Jag anser till och med att det är vår skyldighet att försöka hitta sådana, när alternativet är att äktenskap rasar och barnen riskerar växelvist boende redan i förskoleåldern. Det finns gott om andra skäl till skilsmässa. Låt oss ta bort den icke fungerande vardagslogistiken från listan. Vänligen, /Kristina

    21 Jul 2010

  • Kan denne metoden redde ekteskapet?

    Det kom en artikel på nrk.no. På norska. http://www.nrk.no/programmer/tv/puls/1.7202191 Jag läste nyfiket kommentarena. Jag är tacksam för kommentarer, för jag känner igen mig i vad många föreslår. Jag hade samma lösning i skjortärmen innan jag själv fick problem. Idag är jag väldigt ödmjuk. Jag kan ju inte veta vad som hjälper andra, jag kan bara berätta vad som hjälpte oss och några till. Läsare föreslår kommunikation. Inte första gången de gör det, men första gången på norska. De föreslår att man ska kommunicera, men talar inte om hur man ska hinna med det. Det är ju det som är grundproblemet. Vår metod ger utrymme till värdefull kommunikation. Jag är för kommunikation. Jag är ju kvinna... Jag älskar att kommunicera och vi kommunicerar bra. Å vad vi har kommunicerat. Men vi vägrar numera att kommunicera i hallen när två barn skriker och ska ha hjälp med att få på sig stövlar och overaller och när de är på kommer de på att de behöver bajsa.  Denna kommunikation är inte mänsklig. Den handlar om att överrösta den våglängden som barnen lägger ut för att låta munnarna gå. Japp, det krävs minst två barn till det, ett klarar inte av att åstadkomma denna effekt. De värmer upp eller nåt. Vi vuxna befinner oss då mitt i detta inferno, försöker prata med varandra, tiden går, trafiken tätnar, man vill inget hellre vill än att hjälpa varandra med att komma iväg med barnen. Helst med alla tillbehören också, som ett skolbarn behöver, speciellt vintertid. Man kan hyscha barnen, försöka få dem att vara tysta och det slutar med att hela familjen är på samma nivå. Ljudnivån är outhärdlig. Stressnivån kommer ifatt. Man försöker vara "vuxen" och nästan viska till den andra, med följden att den andre blir tokig av att inte höra och skriker "DET GÅR INTE ATT HÖRA VAD DU SÄGER!!!". Det är denna sk kommunikationen vi slipper idag.  Plus alla mailen och samtalen från den andra föräldern mitt under arbetstid, som upplyser om hur många vantar, mössor och extrapaltor som lagts i barnets lådor, och vad fröken sa om morgondagens utflykt. Jag jublar. Jag slipper eländet! Jag slipper slita ut mig själv och min man med oviktiga detaljer som mest handlar om vardagspraktika. Vi har bättre saker att göra på vår gemensamma tid. Värmen gör mig slö och uppsvullen. Kanske gör sig min PCO:n påmind. Dricker mängder med vatten, laddar för löpturen i skogen. Har just avslutat vattenkrig med ungarna eftersom i denna värme är alla andra spel och lekar uteslutna. Vi hyrde släp för att få bort en kubik med uppgrävd jord som jag grävde upp förra sommaren, när jag planterade ett gäng rosor. Imorgon bitti går första turen till återlämningsstationen. Tidigt, tidigt, innan solen har hunnit värma upp för mycket. Därefter upprepas denna procedur ett par gånger innan jordhögen är borta och jag med gott samvete kan köpa mera jord att använda till nya perenner. Sakta men säkert växer trädgården, jag ser vad som funkar, och vad som dör. Det som dör är inte värt att försöka köpa och plantera på nytt. Först måste jag ägna mig åt jordförbättring. Man är gift med trädgården också. Underbart. :-)

    12 Jul 2010

  • Sommar, sommar, sommar...

    Nu är sommaren här. Nu ska allt hända. Nu ska vi hinna med varandra. Nu ska vi gosa med barnen. Nu ska vi umgås med alla vännerna. Nu ska vi måla huset. Nu ska vi göra om i trädgården. Nu ska vi springa i skogen varje dag. Nu ska vi hinna läsa alla böckerna vi har lagt på hög. Nu ska vi koppla av. Nu ska vi äta gott. Nu ska vi älska hett. Nu ska vi bada kallt. Nu ska vi shoppa på rean. Nu ska vi rensa i röran. Nu ska vi åka på sistaminutenresa. Nu ska vi träffa släkten och le. Nu ska vi hinna med varandra kanske en gång i veckan. Nu ska vi gosa med barnen och försöka tänka bort högen med disk. Nu ska vi umgås med alla vännerna och hoppas de står ut med våra "ungar". Nu ska vi måla huset och det kommer att ta tre månader. Nu ska vi göra om i trädgården men inte använda riktiga verktyg för barnen kan skada sig. Nu ska vi springa i skogen varje dag och fort ska det gå så vi hinner hem till tvätten. Nu ska vi hinna läsa alla böckerna vi har lagt på hög och vi försöker fokusera. Nu ska vi koppla av men har glömt hur man gör det. Nu ska vi äta gott om den andra lagar maten. Nu ska vi älska hett om den andra tar initiativ. Nu ska vi bada kallt för det är så djäkla kallt i våra vatten. Nu ska vi shoppa på rean i fem minuter innan barnen ska på toa. Nu ska vi rensa i röran innan det uppstår en ny. Nu ska vi åka på sistaminutenresa med barnpassning. Nu ska vi träffa släkten och le och hoppas det kommer många barn. Nu ska vi hinna med varandra minst tre gånger i veckan. Nu ska vi gosa med barnen med full fokus på just detta. Nu ska vi inte umgås med alla vännerna eftersom många är bortresta. Resten umgås vi gärna med. Nu ska vi måla om planket och vi kan turas om medan den andra sticker och badar med barnen eller spelar fotboll. Nu ska vi göra om i trädgården. En ny perenn ska planteras. Nu ska vi springa i skogen varje dag och göra det tidigt på morgonen för att känna doften av sommarmorgon. Nu ska vi hinna läsa alla böckerna vi har lagt på hög och vi drar oss undan en stund. Nu ska vi koppla av och njuta av nuet, dofterna, fågelsången och även barnens skrik. Nu ska vi äta gott och den andra lagar maten varannan vecka. Nu ska vi älska hett. Om båda vill det. Nu ska vi bada kallt. Nu ska jag shoppa på sommarrean. I sällskap av mig själv eller väninna. Nu ska jag rensa i röran. Nästa vecka är det min mans tur. Nu ska vi åka på sistaminutenresa om alla vill det. Nu ska vi inte träffa släkten så ofta.

    1 Jul 2010

  • Maj 2010
  • God fysik...

    "Mamma... jag har upptäckt att jag får såååå mycket energi av att vara snäll mot lillebror." Kommentaren levererad av min son Kien, 8 år, på väg till Sollentuna C på egen cykel, när han knappt orkade trampa vidare av trötthet. En tapper pojke det där. Eller var det leksaken han skulle få köpa för sina egna pengar som hägrade..?

    

    Bröder

    I vilket fall hade vi en underbar tur (och retur) till Sollentuna C i lördags, där vi hittade ett smultronställe till fik och underbar ceasarsallad, fantastiska pannkakor till barnen (verkade i alla fall helt nystekta) och därtill så mycket sol att nacken gjorde ont dagen efter. Vi stannade till och matade ankorna. Detta gick till så att våra barn gick fram till andra mormödrar som stod där med sina barnbarn och matade ankorna och helt sonika bad om att få lite av brödet för den egna verksamheten. Verkade företagsamt, tyckte vi som såg på, och det skadar ju inte om barn självmant söker upp trevligt sällskap. Vi stod och matade djuren som aldrig förr och trampade därefter hem för att äta ännu mera glass! Dagen efter kom åskan tillsammans med hagel och en lagom lång fotbollsturnering mitt i allt detta. Jag och lillebror  stod på fältet, allt blötare och en av oss väldigt rädd för blixtarna som befann sig rakt över oss.  Vi var ju åskådare men i det ögonblicket kände jag mig mer som en åskledare. Så vi bestämde oss för att lämna fotbollsturneringen och åka hem. Barnet grät ju, vad göra? Medan jag förklarade fysikens lagar för lillebror föste jag in honom i den säkerhetsklassade bilen, blöt och kall och gråtande. Väl hemma bänkade vi oss framför TV:n och tittade på en film som fick mig att gråta både en och två gånger, allt medan barnet betraktade mammas tårar. Mammor kan också gråta, sa jag. Nu vet han. Oss gick det förhållandevis bra för. Värre gick det för min käre make, som avnjöt sin lediga söndag då. Han paddlade nämligen kajak... [email_link]

    26 Maj 2010

  • Räkna restiden som arbetstid och minska tidspressen

    Vad är boven tid tidspressen? Ont om tid till att göra sådana saker som inte kan planeras in sekventiellt. Tidspressen är en sak som är upplevd. Den finns förmodligen inte någon annastans än i fantasin men väl där kan den ta stor plats och förgöra oss. Tidpressen är okul och skapar stressnivåer som gör oss sjuka. [caption id="attachment_507" align="aligncenter" width="250" caption="tidspress"][/caption] © z576 - Fotolia.com Tidspress uppstår hos vissa för att de är dåliga planerare. Sådan tidspress är enkel att avhjälpa genom förbättrad planering. Men när tidspress uppstår på grund av att vi rent fysiskt måste befinna oss på olika geografiska platser, iklädda olika roller och ibland även olika kläder, så hjälper ingen förbättrad planering. Tidspressen blir ett faktum. Det händer tyvärr väldigt ofta i vår vardag som småbarnsförälder. Barnen har öppet hus, det är läkarbesök och det är saker där man som förälder ska liksom fysiskt närvara. Träningstillfällen för barnen mitt på dagen. Tidspress i ett sådant läge uppstår om föräldern inte kan ta ledigt på annat sätt än genom semester. Där arbetsplatsen inte tillåter att man jobbar in sina timmar på kvällen hemifrån, eller att arbetet har en sådan karaktär att det helt enkelt inte är möjligt. Och jag har funderat. Vad jag har funderat. De lägen jag hamnar i tidspress handlar det oftast om restiden. Den där tiden då man gör absolut ingenting. Man reser. Reser man kommunalt finns möjlighet till läsning, såvida man inte blir åksjuk. Reser man med bil, för att få ner restiden, är det radion som står till buds. Ljudböcker stjäl uppmärksamhet alltför mycket för att jag ska betrakta det som ett säkert alternativ. Den där restiden som hur kort jag än jobbar på dagen, den är i princip oförändrad. Jobbar jag tre timmar om dagen är restiden 2 x 45 minuter. Jobbar jag nio timmar om dagen är restiden lika lång. Viss restid är rimlig. Men restiden omöjliggör sund planering. Som att återvända till jobbet efter att ha åkt hem vid 13-tiden för att gå till tandläkaren med sonen. För restiden blir då inte en och en halv, utan tre timmar den dagen. Och arbetstiden blir sex timmar. Ingen ekonomi i detta alls. Och det värsta av allt är att du kan inte ens räkna med att du skulle hinna fram till jobbet för att vända, om trafiken vill sig riktigt illa. När de dagliga restiderna blir så långa att de utgör löjligt stora delar av den vakna tiden, så undrar jag om man inte skulle kunna göra så att man helt enkelt räknar in dessa timmar i totala arbetstiden. Ponera att varje arbetsgivare tog ansvar och sa att de anställda inte ska behöva ha mer än 30 minuters restider till och från arbetet. Att samma arbetsgivare sa att om den anställde behöver resa mer än så, så är det företagets ansvar (ty företaget har valt att förlägga sin verksamhet långt från där kompetensen bor) varför företaget betalar lön till den anställda för restider över 30 minuter i vardera riktning. Dessutom ingick den överkjutande restiden i arbetstiden. Ta 30 minuter som ett exempel. Jag godtar egentligen alla siffror så länge de är lägre än 30 minuter. Visst vore det fint? Vad skulle resultatet bli? Alla människor skulle ha maximalt en timmes restid till och från jobbet. Resten av restiden skulle ingå i arbetstiden och dessutom skulle man få lön för den tiden. Det är rimligt! Många företag flyttar ut till tjottahejti för att komma undan med billigare lokaler. De som betalar detta är de anställda som betalar dels med sina bil- eller bussresor, men även med sina äktenskap. De tidspressade tappra föräldrarna. Företagen skulle inte uppleva någon strålande ekonomi i förslaget på kort sikt. Men, ett sådant förslag skulle sätta fart på ett helt ny typ av jobbyte. Det skulle helt plötsligt bli intressant att anställa personer som jobbade i närheten av företaget. Man böt kompetens mot kompetens. Frivilligt. Man bytte anställda, dvs fick in en ”likasinnad”, som utförde samma jobb, till samma lön, fast närmare företagets lokaler. Man skulle få mer tid för pengarna, så att säga. Som privatperson skulle man bo närmare sitt hem, ha lättare att sköta sina förehavanden och måsten efter jobbet och det skulle även vara möjligt att skaffa en hund som man måste åka hem till på luncherna för att rasta den. Det skulle bli en självsväng i arbetsmarknaden, som dessutom skulle bli miljövänligt. Mindre resande, mindre trafik mitt i Stockholm. Problemet löst. Visst vore det bra? Jag inser ju att detta blir ju initialt dyrt och dyrt vill ingen ha. Men jag har en lösning. Vi skickar räkningen till EU.

    14 Maj 2010

  • Apr 2010
  • DN.se: Det bästa för barnen är att minska skilsmässorna

    "VARJE ÅR ÄR 45 000 barn med om en separation. Vart tredje barn förlorar den nära dagliga kontakten med en av de personer de älskar mest, oftast pappan. Par som skiljer sig tror ofta att det som då verkar vara bästa lösningen för dem också är bäst för barnen. Men det är en myt som inte stämmer med verkligheten." Så börjar artikeln från DN.se DEBATT från 2008-07-23 med samma rubrik. Förmodligen var många av oss på semester då eller satt och surade i en sommarstuga. Tyvärr krockar man ofta just under semestern och beslutar sig för att skilja sig lagom till höstterminen. Har jag hört. Jag var av dem "flesta". Förutom det, att vi inte har någon sommarstuga, eftersom varken min man eller jag vill axla det ansvar det innebär att sköta och bekosta två ställen på sommaren. Gräset ska klippas dubbelt så ofta och gräset blir faktiskt inte grönare i sommarstugan. Eller någon annanstans heller för den delen. Artikeln avslutas med: "Samhället ska inte göra det svårare att skiljas. Inte heller skuldbelägga ensamstående föräldrar. De är ofta enastående föräldrar som gör en fantastisk insats. Men samhället bör göra det lättare att hålla ihop." Och jag instämmer. Jag skulle vilja veta vad samhället gjort sedan dess för att göra hophållandet enklare. Har råden från föräldrarådgivarna blivit bättre? Håll ihop, istället för som år 2007, skilj er? Eller vilka konkreta saker har skett? Rådgivning i all ära, men jag tror kruxet är att man inte ens har tid att gå dit med någon större regelbundenhet. Man måste få loss tiden för det, som man sedan ska jobba igen. För familjerådgivningen gör inga hembesök.

    

    Här följer ett antal spontana förslag:

    1. Se till att skola och dagis öppnar och stänger sådana tider att föräldrar hinner lämna och hämta med god marginal, arbetstiderna och restiderna inräknade. Både i och utanför Stockholmstrafiken. Många stänger 16.30 idag och öppnar vid 8. Med restider inom Stockholmsområdet på uppemot en timme är det inte många minuter en 75%-are hinner äta sin lunch för att hinna med resten av sin dag innan det är dags att börja rusa åt andra hållet. Dumheter!
    2. Sluta banka i folk att allting inom familjen ska göras tillsammans. Jag vill inte göra allting tillsammans med min familj och jag vill inte att min familj ska göra allting tillsammans med mig. Skapa egna individer som gör saker tillsammans av fri vilja, inte för att de borde. Då får vi automatiskt loss ett par timmar på varje förälder och varje barn. (Ungdomar revolterar väl mot detta och helt sonika skiter i att delta i det s.k. familjelivet.)
    3. Inför hembesök. Låt läkare, rådgivare (oavsett art) göra hembesök hos folk i stället för detta flaxande till olika väntrum. Tandläkarbussen liksom blodbussen? Nog kan det gå att ordna? Snart ska vi väl ta med vår trasiga värmepanna till elkillen i stället för tvärtom. Hur vore det om vi utgick från vad som var smidigast och mest praktiskt i stället för det som var billigast? Vi kanske behöver ha en annan modell för att beräkna kostnaden? Vad kostar det samhället när familjer splittras? Eller är det själva syftet? Att skapa flera hushåll så att fler TV apparater kan säljas och vi ökar omsättningar?
    4. Lär barn, ungdomar och vuxna att man styr sitt liv genom kontinuerliga och aktiva val. Ett aktivt val kan vara till exempel att välja att se det positiva i sin partner. Vi är inte offer för omständigheterna men det verkar vara den allmänna uppfattningen. "De e som de e. Inge å göra åt". Det finns det visst! Inför positivt tänkande i skolorna. Mental träning, inte bara fysisk. Lär människor att se det goda i alla situationer. Jag säger inte att vi ska acceptera fysisk eller mental misshandel och till varje pris försöka se det goda i det, men jag menar att det i varje normal men trist situation finns något positivt. Om inte direkt då, så indirekt. När människor accepterar att stämningen går upp och ner och en nedgång inte innebär att allting är kört, så är det lättare att fokusera på det som komma skall. Hade jag vetat det och hade jag framför allt haft verktyg för att kunna påskynda en vändning, då hade jag... Men jag är jätteglad för allt som har hänt. Jag vet mer och är mer kapabel att styra upp haveri på hemmaplan.
    5. Inför varannanveckas schema på kurser och kvällsutbildningar, eller varför inte kvällsmöten på jobbet? Det möjliggör att småbarnsföräldrar kan delta, till exempel med den varannanveckas uppdelning som Skilda på låtsas förespråkar.  Du kan idag inte anmäla dig på en språkkurs för du vet att du inte kommer att kunna delta varje vecka. (Och nej, jag kan inte kräva av min man att han ska vakta barnen varje onsdag och fredag då lektionerna infaller.) Eftersom du inte vill betala för uteblivna lektioner redan innan du börjat, hoppar du över kursen. Jag antar att kurserna skulle vara välfyllda även varannan vecka om de gick på halvfart och omlott.
    6. Kräv bättre uppförande på våra ungar (ja, även mina). Vi föräldrar och lärarna kan banka in fina ord i skallen på våra små, men vad betyder det när ingen egentligen bryr sig utanför hemmets och skolans väggar? Odisciplinerade barn vill man inte släpa till stormarknaden för de kan välta hyllmeter med tomatpuré. Istället odlar man en allmän uppfattning att man behöver vara två för att kunna åka och handla. En måste ju vara hemma och ta hand om ungarna. Helt absurt egentligen. Det om det.
    7. Säkra samhället. Säkra lekplatserna. Idag vill/måste vi föräldrar hänga med våra barn vid lekplatsen, men inte alltid för att leka, utan för att bevaka. Så att liksom inget händer våra små. Timmar tidigare generationer inte behövde bekymra sig om, för gatorna var säkra, det åkte inga bilar, människorna vänliga (med några undantag). Men samhället idag är inte snällt. Det är inte tryggt. Och vi har inte alltid möjlighet att ta ledigt från tvätten och matlagningen för att valla barn till lekplatsen. Vad sägs om lekvärd? Kanske en ny tjänst från Hemfrid? Lekfrid kanske? Eller bevakningskameror? Jag kan se att det är integritetskränkande för vissa. Men jag anser att det är bättre med ett par kränkta integriteter än att behöva åka till sjuk- eller bårhuset för att någon sjuk dåre misshandlat eller kört över min son. Eller, inför bevakningspeng till föräldrar. Pengar vi kan lägga på att anlita hemfrid eller liknande för att sköta tvätten eller matlagningen medan vi vallar barnen till lekplatsen. Inse, att vi ägnar tid åt inget annat än just bevakning. Då vi inte är produktiva, ungarna önskar att vi inte var där, för det är pinsamt - ändå sitter vi av vår tid på bänken. Och samspråkar. Jag tror ärligt att jag skulle betraktas som lyxmamma om jag hade hemfrid på hembesök medan jag var på lekplatsen med barnen. På något sätt skulle det se fel ut. Hur kan jag? Men helt ärligt, skulle jag helst se att representant från hemfrid satt på bänken och att jag kunde laga maten till min familj. Då kan föräldrar betala sin del för hemfrids vakttjänst och vips, så har vi alla tid att laga vår middag. Och det blir billigare.
    8. Inför en TV-och internetfri vecka per år (men behåll barnkanalen :-) ). Mät sedan förändringen i människors produktivitet, antalet timmar de pratar med varandra och upplevd tidsbrist. Publicera resultatet. Jag älskar internet, utan det skulle jag känna mig helt vingklippt. Men TV kan jag gott vara utan. Min totala TV-tid uppgår till ca 30 timmar om året, borträknat barnfilmer och Bolibompa. De tillhör mysstunden med barnen och är heliga. Kanske är det därför jag har så mycket tid till annat?

    28 Apr 2010

  • Tack till alla 6,934 besökare och bokköpare!

    Dags att ta farväl. http://phaseit.wordpress.com går i graven. Jag slutar nu att underhålla den och hoppas att alla mina återkommande besökare redan känner sig hemma här i stället. Men vänta! Gå inte nu! www.dela-livet.se lever vidare!!! Både jag och hemsidan är kvar, precis som förut, fast nu på helt egna ben vad gäller hemsidemakeriet. Jag vill tacka alla mina 6934 besökare som kommit och gått på den gamla hemsidan och hoppas att ni dyker upp på denna adress i fortsättningen. Bookmarka därför gärna www.dela-livet.se eller prenumerera på RSS-feed eller nyhetsbreven. Tack alla ni som köpt boken! Tack alla ni som länkat till min hemsida! Det är både bibliotek, privata bloggare och tidningar. Tack alla ni som tipsat om min hemsida, som uppmärksammat den på olika sätt. Den nya sajten (där du befinner dig just nu) underhålls lika ofta som förut. Jag återkommer både hit och till facebooksidan "Skilda på låtsas" för att se vad som pågår och för att berätta vad som sker. I'll be back.  Will you?

    28 Apr 2010

  • Godnatt mamma, jag älskar dig!

    När jag var tonåring läste jag en bok som hette Godnatt mister Tom. En underbar bok. Boken var sorglig, gripande och svår att lämna ifrån sig. Mister Tom dog och jag grät. Sedan fick vi i skolan chansen (uppgiften snarare) att skriva om boken och jag skrev om den så att den fick ett lyckligt slut. Det är så jag minns boken idag. När jag var trettio år gifte jag mig och påbörjade min egen familjesaga. En underbar saga. Men den blev ett sorgligt kapitel och höll på att få ett slut. Kärleken dog och jag grät. Sedan fick vi chansen (maken tvingade oss bägge) att skriva om vår familjesaga och vi skrev om den rejält. Den fick ett lyckligt slut. Det är min bild av mitt äktenskap idag. När min son, numera åtta år, gick och lade sig ikväll (prick klockan åtta), vände han sig till mig, pussade mig och sa ”Godnatt mamma. Jag älskar dig.” Och jag grät av lycka... :-)

    

    22 Apr 2010

  • Effekter

    Hej!

    [caption id="attachment_463" align="alignleft" width="150" caption="Vad kul att du hittat hit!"][/caption]

    Flera journalister har ställt mig frågan om vi ser, upplever eller känner några negativa effekter, eller nackdelar med Skilda på låtsas.

     

    Och jag har mage att svara nej.

     

    Faktum är den att min mage har faktiskt börjat växa lite, lagom till sommaren och beach 2010 och vilken fin mage! Den kommer jag att sakna efter mina löprundor som snart sätter igång i både skog och mark. Fast storleken på magen, varken min eller någon annans, har någon betydelse, svaret är i alla fall nej. Det är ett fräckt påstående men utifrån våra erfarenheter, och ställt mot alla (alltså för oss inom räckhåll möjliga) alternativen, är det också sant.

     

    • Vi har mer tid med barnen jämfört med tidigare. Ingen nackdel, inte någon negativ effekt.
    • Vi har blivit mer driftiga och kreativa hemma därför att har blivit mer medvetna om allt i hemmet som kan gå sönder eller som behöver kontinuerlig skötsel. Ingen nackdel, inte någon negativ effekt.
    • Jag har det lugnare på jobbet, därför att jag kan koppla bort min bakgrundsprocess varannan vecka. Bakgrundsprocessen som håller på och planerar middagen, eller funderar på om barnet har fotbollträning eller ej på kvällen. Min man har lyckligtvis aldrig lidit av denna åkomma så man kan säga att vi har balanserat oss på denna punkten. Ingen nackdel, inte någon negativ effekt.
    • Vi har blivit mer samspelta. Det låter kanske märkligt, men iom att vi tillåter den andra att helt ta plats varannan vecka på hemmaplan, lär vi oss indirekt massor av varandra. Garden är sänkt. Jag testar något som jag ser att min man gör och vice versa. Sakta men säkert växer vi ihop i våra beteenden och det är en osynlig och friktionsfri process. För den är frivillig och vi gör det i vårt eget tempo. Ingen nackdel, inte någon negativ effekt.
    • Vi är gladare. Ingen nackdel, inte någon negativ effekt.
    • Vi är piggare. Ingen nackdel det heller.
    • Vi tillgängliga maximalt tre kvällar för våra företag på två veckor. Det betyder att vi har en bättre gränsdragning mellan privat- och yrkeslivet, vilket minskar stressen. Ingen nackdel för oss det heller. (Här kan väl vissa personer känna spontan lust att komma med invändningar och tycka att det är visst en nackdel, men kom snälla ihåg att många faktiskt behöver gå ner i arbetstid för att hinna med sina liv och det "enda" vi behövt göra är att gå ner från övertid till normaltid. Så det måste fortfarande vara en fördel för alla, inklusive företagen.)
    • Vi har ätit massor med god mat de senaste åren. (Kanske därför magen har vuxit...) Vi har bjudit varandra på nya maträtter och lärt oss om både vinerna och varandra de kvällar vi tillbringat tillsammans. Det har blivit sidådär en 160 sittningar hittills. Det är ingen nackdel.
    • Vi planerar en framtid tillsammans. Vi har visioner. Stora som små. Det är definitivt ingen nackdel.

    Och du, undrar du varför jag fortfarande pryder hemsidan med ägg, trots att påsken är för länge sedan förbi, så beror det på att min dator genomgår en total make-over pga ett otäckt virus, trots McAfee och dylika skydd.  

    12 Apr 2010

  • Mar 2010
  • Med rinnande tårar...

    Med anledning av boklotteriet är det många som skrivit till mig och berättat om sin nuvarande verklighet. För att delta i lotteriet har jag bara bett om epostadress och namn. De flesta har valt att berätta, trots det, väldigt mycket mer. Jag vet därför att många redan ligger i skilsmässa eller står precis inför denna process.

     

    På mig rinner tårarna varje gång jag läser om en till familjs söndring och skulle så gärna vilja att alla som skickade mail till mig fick läsa boken. Kan den hjälpa en till familj, och en till, och kanske en till.. det vore lycka för mig det!

    

     

    © samantha grandy - Fotolia.com

    Men jag har inte möjlighet att skänka bort så många böcker som jag skulle vilja. Jag har valt att bekosta tryckningen med egna pengar och jag har skänkt bort många böcker. Det kommer jag att fortsätta med. Jag är fast i övertygelsen att böcker som mina behövs och att fler böcker som mina kommer. Denna bok är inte den sista boken som handlar om *hur* ett par räddat äktenskapet. Jag hoppas att många som testar metoden återkommer med sina berättelser om vad de har upplevt och hur de har vänt inte bara på sin relation, utan även på sin syn på denna.

     

    Förlag ville ha boken mer "massanpassad". Så att fler skulle kunna känna igen sig. För då finns det förlagsekonomi i detta. Och ett förlag är ju ett bolag som behöver gå med vinst, så jag har full respekt för den inställningen. Men en skilsmässa är ingen massindustri. Jag kunde inte gå med på att göra boken för "massorna".

     

    Det bästa hade ju varit om ingen alls hade behövt läsa boken. Så paradoxalt i boksammanhang! Självmål liksom.

     

    Men breven jag fått bevisar tyvärr motsatsen. När jag låg i skilsmässa fanns det ingen sådan bok. Det fanns Relationsakuten och massa lösryckta tricks, men att försöka följa dem var som att besöka sjukhuset. Du måste vara fullt frisk för att orka vara sjuk. Du måste orka vårda ditt äktenskap för att kunna rädda det. Men hade du orkat vårda det tidigare, hade du aldrig behövt stå där och försöka rädda det nu. 

     

    Jag vill inte att människor slänger bort sina äktenskap för att de går sönder i vardagen. (Det finns många andra, bättre skäl till skilsmässa...) Och jag vill inte heller föreslå att man ska gå ner i arbetstid. Jag vill inte föreslå någonting där jag riskerar att förolämpa människors intelligens. Det är inte för att människor är dumma i huvudet som äktenskap går i kras. Det är av helt andra skäl. Vi är bland annat uppfostrade med vissa normer och vi kämpar så hårt att leva upp till dem, att vi kanske inte ens förmår att se förbi dessa ramar. Om vi vågade, skulle vi kanske snabbare upptäcka lösningen. Vi faller tillbaka till normen precis då vi närmar oss skräckbarriären. För vi vill ju passa in i samhället. Vi vill känna trygghet. För vad skulle grannarna säga? Men förbi skräckbarriären finns en lösning som vi aldrig ser. Fast jo. När vi väl skilt oss. Vi känner oss lättade. Stressen är halverad. Problemen är till synes lösta. Man är fri. 

     

    Skilda på låtsas åstadkommer exakt samma känsla, men skillnaden är att du fortfarande har dina barn att pussa på varje kväll och din partner vid din sida varje morgon och vill det sig riktigt väl, har ni haft det riktigt tätt mellan de två tidpunkterna.

     

    Jag vill därför att äktenskapsrådgivare ser till att boken hamnar i händerna på dem, som går in i en skilsmässa på grund av att vardagen ätit upp kärleken. Att de uppmanar människor att läsa den under betänkeperioden. Förutom alla andra professionella tips.

     

    Jag vill därför att tingsrätten, vid sidan av sina blanketter och bekräftelselappar, även skickar med lästips om hur andra har hittat tillbaka till ett fungerande och lyckligt äktenskap.

     

    För nog måste väl det vara målet?

    28 Mar 2010

  • Blicklyftning

    De senaste veckorna har varit minst sagt omtumlande. Jag ramlade plötsligt över massvis med intressant material.

    De kom från höger och från vänster. Från nätet, från telefonen, från brevlådan. Människor, böcker, artiklar, rapporter.

    Bevis efter bevis på att ansvarsuppdelning faktiskt leder till bättre balans. Jag kände mig nästan som Rhonda Byrne i

    the Secret. Ni vet. När hennes välbekanta och bekväma värld hade kollapsat hittade hon helt oförhappandes en ny.

    Och vilken ny dessutom!

     

    Tänk att människan måste se helvetet i vitögat innan hon kan eller vill lyfta blicken för att se något annat. Förr gick jag

    på gymet för att lyfta vikter. Numera ligger jag ovanpå min säng för att också lyfta blicken. Att lyfta blicken är svårt, för

    det finns ingen gradering som hjälper mig att mäta hur högt jag lyft den vid varje pass. Men jag blir starkare för varje gång.

    

    © julien tromeur - fotolia.com

     

    Att behöva bli starkare själv är nödvändigt, när man som jag, har en idé, som kräver minst en av följande två saker av mottagaren:

    Antingen att läsaren själv har erfarit samma cirkus eller formidabelt helvete och med facit i hand har mycket lätt att inse fördelarna.

    Eller också att läsaren själv är en vältränad blicklyftare. Dvs att man är minsta villig att gå utanför det normala "tänket" och inte

    automatiskt matar tillbaka det inprogrammerade.

     

    Jag har nämligen upptäckt, att vissa personer, som nyfiket ställer frågor om mitt liv, levererar lite väl snabbt ett försvarstal.

    Det väcker misstanke. Något tickar. De sitter och klurar. Har jag det bättre än dem? Hur är det möjligt? ÄR det möjligt?

    Ljuger jag? De har det bra. De har alltid haft det bra. De fördelar arbetet. Det gör vi också. Alltså måste det vara bra med

    ansvarsfördelningen. De umgås med sin partner. Det gör vi också. Alltså måste det vara bra med att vårda kärleken.

    De hjälper varandra. Det gör vi också. Alltså måste det vara ett smart drag att visa omtanke. Ändå behövs försvarstalet.

    Och jag undrar varför. Är det kanske för att jag sitter och flinar nöjt och har massa tid och lugn och ro i kroppen? Har jag

    och min man skapat oss en familjeekvation som gör att 1 + 1 + 1 blir 4, 5 eller ibland till och med 10? 

     

    Sedan finns personerna som VILL se. Älskvärda människor!! De som lyssnar och associerar. Helt fritt. Som en kvinna

    jag träffade förra veckan, som inte har några barn, men sex katter! Och inte vilka sex katter som helst! Särkullskatter! Tre

    katter från matte och tre katter från husse, när matte och husse blev sambos. Hon såg direkt att denna metod skulle kunna

    anpassas till hennes hem också. En annan kvinna, singel, men på ständig jakt efter den rätte, som blev så förtjust i idén!

    För henne var blotta tanken på att kunna behålla viss egen tid även som gift så positiv, att hon nu är helt besatt av att hitta sin

    livskamrat. :-)

     

    Så nu går jag vidare och lyfter både blick och vikter. Dessutom går jag upp vid 5.30 för att köra ett pilatespass på 40 minuter.

    Det lyfter nämligen humöret.

    25 Mar 2010

  • En kväll för mig att minnas, hos ITQ

    Tack ITQ och arrangörer för att ni bjöd in oss att hålla gårdagens föreläsning. Hoppas alla fick något nytt att prata om med sig hem. Jag kommer att besöka eran länk även i fortsättningen och snart är jag väl medlem också?http://natverk.dfs.se/stockholm/itqstockholm [caption id="attachment_402" align="alignleft" width="269" caption="Eftersnack (foto: Eva Sandberg, ITQ)"][/caption]

    18 Mar 2010

  • Duger jämställdhet som mål?

    Jag är ganska påläst om jämställdhetens betydelse i det svenska samhället och jag tycker att i grunden är det är en bra sak. Jämställdhet som mål i termer av förhandlad och förhandlingsbar rättvis fördelning av arbetsuppgifter räcker för mig inte som motivator för att sätta igång. Att behöva förhandla till min jämställdhet duger inte som morot. Att behöva hitta på ytterligare argument förutom det forskare och professionella redan har gjort anser jag ska inte behövas. I alla fall inte under de åren då karusellen snurrar som fortast och ungarnas utveckling går så snabbt att jag inte orkar hitta nya argument för att försvara arbetsfördelningen. Enklast är ibland att ta på sig de nya tillkomna arbetsuppgifterna ljudlöst och utan vidare kommentarer. Kärlekslöst eller ej, det går undan i en familj med två förskolebarn. Alla kan trilla dit, vi gjordet det definitivt. Jämställdhet är för mig en term som var och en därhemma måste definiera på sitt sätt. Alla förstår vad det innebär men vad det innebär för dig och mig, det står inte i böckerna. Det står bara att vi ska "dela lika på arbetsuppgifterna". Då förväntas man veta. Man tar fram en A4, skriver upp sysslorna, och sedan förhandlar man. Kärleksfullt liksom. Mitt i värsta kaoset under småbarnsåren. "Älskling, om du gör det här och det här, så gör jag det här och det här. Vad tycker du?" "Vilken bra idé sötnos, låt oss sätta igång". Anta nu att det här fungerar. Att människor verkligen lyckas förhandla sig till millimeterrättvis jämställdhet och spikar de arbetsuppgifter som var och en ska utföra. Försvinner kontrollbehovet? Vad händer med inspektionen som normalt följer utfört arbete? Finns det heta tips på hur man löser tvisterna om de normer som uppfylls eller inte uppfylls? Kanske för att de aldrig uttalats? Felet, anser jag, är att man utgår ifrån målet "jämställdhet". Vi ska vara jämställda tills döden skiljer oss åt. Eller skilsmässan. Skilda på låtsas gav oss jämställdheten på köpet. Varför. Ja, kanske för att vi inte sökte den så hårt. Kanske för att det vi sökte var att kunna överleva de jobbiga månaderna, eller det vi sökte var att hitta respekten för varandra igen. Det sista vi sökte var ordet jämställdhet. Vi ville i och för sig lida ungefär lika mycket. Eller lite. Är det jämställt? Men skilda på låtsas är så mycket mer än jämställdhet. Det är en helt rättvis uppdelning av arbetsuppgifterna, där var och en också får bestämma den norm som ska gälla. Jag anser dock att en strikt uppdelning av arbetsuppgifterna enkom inte räcker för att undvika skilsmässa. Hade vi inte lagt på de gemensamma stunderna som efter 1,5 år fortfarande känns heliga och genomförs varje vecka utan undantag, hade vi inte lagt till de vardagsgåvor (läs: när vi hjälper varandra utan uppmaning, utan menande blickar och utan sura kommentarer, dvs när vi hjälper varandra därför att vi vill och orkar) som vi ger till varandra för att visa vår kärlek och vår respekt för varandras ansträngningar, då tror jag inte att vi hade kunnat undvika en krasch.

    6 Mar 2010

  • Feb 2010
  • Lust, Katerina och efterlysning

    I söndags var det min dag med barnen och vi åkte till Andy's lekland för att leka på eftermiddagen. Jag tycker om att sitta där och se barn leka och busa och barnen gillar att leka där. Med teknikens hjälp kunde jag hålla mig uppdaterad med omvärlden, och hade kontakt med vänner och maken via både mail och sms. Jag lyssnade på mp3 medan ungarna for runt och jag tittade gärna och länge på alla andra föräldrar som satt där av samma anledning som jag. Jag såg inte några fler ensamma föräldrar, eller ensamma vuxna för den delen. Men jag hade, precis som mina barn, en härlig eftermiddag. Vi åt korv med bröd, drack äppeldricka och barnen fick tjugo kronor var för att handla var sin nyckelring. 

     

    Under min "sittning" med barnen fick jag ett sms från en vän. Vännen skrev att hon hade lyssnat på radioprogrammet Lust den 3:e februari och att Katerina Janouch pratade om föräldrar som delat på hem- och barnansvaret, precis som vi gjort. Tack vare Sveriges Radios eminenta funktion Lyssna igen! kunde jag lyssna på hela programmet i efterhand. (Och det kan du också göra om du går till sidan Skilda på låtsas i media i Huvudmenyn.) Den ena klokare kommentaren efter den andra. Egen tid! Det var grejen. Jag jublade. Det lilla inslaget som handlade om paret som var gifta fast levde lite som skilda, det måste ha varit vi tänkte jag.

     

    Sagt och gjort. Jag Googlade på Katerina Janouch (www.katerinajanouch.se) och mailade henne den kvällen och frågade hur det kom sig att hon pratade om oss i sitt program. Hon skickade ett jättesnällt svar tillbaka:

     

    "Hej Kristina,  Jag har vänner som efter sin separation valt att fortsätta dela på ansvaret trots att de blivit ett par igen, det är främst de som inspirerat mig. Men jag har också efter åratal av samtal med olika par/familjer, funderat på denna modell.  Inte kallat den något särskilt, bara tänkt att detta är en bra idé. Det är ju ofta så att idéer föds simultant – trots allt är ingen av oss särskilt unik! Att det t o m finns en metod, det är jätteintressant! Fast det var inte er jag pratade om så är det ju ett bra tips till alla. Ett bra sätt att bli jämlika o kanske förebygga en skilsmässa. (...) Vänligen /Katerina"

     

    Döm om min förvåning och glädje när jag hörde detta! Vi var inte knasbollar, vi var inte UFO:n!

     

    [caption id="attachment_369" align="aligncenter" width="150" caption="Vi är inte ensamma (© Sergey Konyakin - fotolia.com)"][/caption]

    Genast satte jag igång och funderade på hur jag ska hitta alla dessa människor som precis som vi lever som "Skilda på låtsas". Jag vill hitta er, för jag vill förstå. Hur många bor i detta land som gjort som vi? Som gjort samma resa, nästan skilt sig, backat och behållit "godbitarna"? Vår metod, Skilda på låtsas innehåller ju fler go'bitar än ansvarsfördelningen varannan vecka, men det vore himmelskt intressant att veta och förstå vilka olika varianter dessa intelligenta, kreativa och smarta människor har hittat på för att överlista vardagen, för att leva ett smartare och fungerande liv.

    Därför har jag nu börjat med en efterlysning. Har ni delat upp hem- och barnansvaret varannan vecka hemma hos er? Vill du berätta hur ni gör? Känner du någon som lever på detta viset? Vill du hjälpa mig att komma i kontakt med dem? Maila till kristina@dela-livet.se. Jag kommer att svara på alla mail, som på ett seriöst sätt pratar om ämnet. 

     

    Tack på förhand! :-)

    17 Feb 2010

  • Jan 2010
  • Pungkulor och kameler

    Detta hände oss igår på närliggande Vi. Min fyraåring och jag var och handlade. Vi köpte kött, ris, broccoli, mjölk, bröd, päron, champinjoner och äppeljuice. Helt vanliga matvaror en fredagkväll. Jag skulle laga mat till barnen och det såg ut att kunna bli en trevlig kväll. Min magsjuka har lämnat kroppen (bokstavligen) och febern var på väg ner. Jag var återigen kapabel att ta hand om barn, inklusive att köra den ene till vårdcentralen. Men nu var vi i varje fall nästan hemma. Mataffären var sista anhalten och vi var redan framme vid kassan. Medan jag packade upp varorna på bandet stod fyraåringen bredvid alldeles tyst. Lite senare förstod jag att han var tyst för han hade stoppat in en hallonbåt från lösgodisavdelningen i den lilla munnen och där stod han  nu och avnjöt sitt stöldgods. När jag uppmärksammade stöldet bad jag givetvis kassörskan om att få betala en hallonbåt och vi slapp därmed att stå där som två tjuvar. Lättad fortsatte jag betalningsprocessen (registrera bonuskort, vänta, dra betalkort, vänta, knappa pinkoden, vänta, godkänna beloppet). Mitt i allt det här stod unge herren och började se alldeles exalterad ut. Pekade med bägge sina små händer uppåt, där cigaretterna befann sig. Jag tänkte "Inte ska han nu tjata till sig ett paket cigaretter också, vi som inte röker." Till min lättnad var det inte det han sa. Istället utbröt han med en fantastisk glädje: "MAMMA, MAMMA! NU VET JAG VAR PUNGKULOR KOMMER IFRÅN!!!" Alla omkring oss tystnade. Jag stod där, helt tillintetgjord. Jag ville bara sjunka genom golvet. Jag förstod ingenting. Efter ett tag började jag ana. Barnet, som precis fått syn på Camel-kamelen, pekade på den och skrek "DE KOMMER FRÅN DEM!!!" Folk tittade upp på cigaretterna. De undrade nog och jag tror de undrar fortfarande.... Ingen kan förstå den grabbens logik, men jag som förstod fick plötsligt jätteroligt åt detta och skrattade hela vägen till bilen. Det var ingen idé att förklara. De skulle inte förstå. Strax efter jul hade storebror fått en påse med tuggummin av en kompis, förpackade var för sig. Förpackningarna såg ut så här:

    

    16 Jan 2010

  • Win-win för barn

    Episoden utspelade sig igår kväll. Scenen: Mamman (jag) ligger i sjuksängen med maginfluensa. Pappan (min man) hämtar barnen från skola/dagis och ger dem middag. Strax därefter rusar han ut genom dörren till ett kvällsmöte på företaget. Det är min vecka idag, men jag är för dålig för att hantera barnen. Pappan har lösningen. Äldsta sonen, 7 år, får direktiv: "Min son, ikväll är det du som får lägga lilleman klockan sju. När spisklockan står på nitton och nollnoll ska lillebror ligga i sin säng. Fixar du det? Du får tjugo kronor av mig för det är en stor uppgift. Mamma är sjuk och smittar, så ni kan inte få hjälp av henne idag." Storebror tar sig an den stora och viktiga uppgiften. Strax efter att dörren stängts och pappas bil inte längre hörs, vänder han sig till sin lillebror, 4 år. "Tudde, det är så här liksom. Nu är jag både mamma och pappa ikväll." "Jaha!" - lyder svaret och budskapet är accepterat. "Och vet du vad? Lyssna här, för det här är viktigt. Om jag köper en leksak, vet du, då får du låna den av mig. Det är bra, eller hur? För att jag ska kunna köpa en leksak, måste jag ha pengar. Får jag tjugo kronor av pappa för att du går och lägger dig vid sju, kan jag köpa en leksak. Och då får du också leka med den. Så därför måste du lyda mig ikväll. Annars får vi inte leka med en ny leksak." Jag nästan hör lillebror tänka där nere. "Hmmmm.....hmmmm....." låter det därnerifrån. Viktiga beslut ska fattas minsann. "Okejdå" lyder svaret. En överenskommelse har träffats. Ett avtal har ingåtts.

    [caption id="attachment_297" align="aligncenter" width="270" caption="En bra deal..."][/caption] ink tear - Fotolia.com Jag ligger i sängen och undrar... hur ska det gå. Barnen leker. De sätter igång wii och spelar tennis, bowling och boxas. Lillebror får in en träff med KO som resultat vid första slaget. Storebror uttrycker förvåning. Jag ligger i sängen och undrar... tål han nederlaget? Tiden går och det är tyst. Inget händer. Det gick bra. Storebror är stor. Han har ett ansvar. Fem i sju ropar jag till honom och påminner om att det är dags för tandborstning. Han skrider till verket med en gång. Han upplyser lillebror om nästa händelse och stoppar in tandborsten i munnen på honom. Jag hör det hela, men ser inget. Jag ligger på övervåningen, inbäddad, med sprängande huvudvärk. Jag ler. Tre i sju ringer telefonen. Då har han fortfarande tandborsten i lillebrors mun. (Jag vågar inte tänka på hur långt in tandborsten befinner sig, men det är i alla fall tyst från lillebror.) "Åååå-nejjj!" hör jag "Nu ringer telefonen. Jag måste svara i telefonen. Jag måste!" Jag hör att han blir stressad och jag misstänker att det är pappan (min man) som ringer för att påminna. Vad snällt av honom. Mycket riktigt. Storebror meddelar stolt att "Allt är under kontroll pappa". Lillebror skickas i säng klockan sju. Han är snäll men lite "jädd". Han rusar upp en gång till mig, för att kolla att allt verkligen är bra med mig och jag lugnar honom. Han kommer överens med storebror om att de kan sova tillsammans. Bra idé. Lillebror lägger sig. Med strumpor, jeans och allt. Men det vet inte jag då. Det får jag veta när pappan kommit hem och tittat till barnen. Oj vad jag längtar efter att se de små. Jag blev glad över episoden av flera skäl:

    • mina barn kan VISST vara sams
    • mina barn har stöd i varandra
    • det finns en syskonkärlek som skiner igenom när det verkligen gäller
    • mina barn klarar av att ta ansvar
    • mina barn kan "förhandla"
    • mina barn är kompetenta, små människor
    • mina barn kan ta hänsyn

    15 Jan 2010

  • december
  • november
  • oktober
  • september
  • augusti
  • juli
  • juni
  • maj
  • april
  • mars
  • februari
  • januari

  • Nov 2009
  • Oväntad gåva

    Nu var det riktigt länge sedan jag postade ett inlägg senast och till det finns det flera förklaringar.

    En är att jag i avvaktan på att träffa avtal med förlag, blev ombedd att ligga lite lågt. Det var ett rimligt krav och nu, när vi vet att det avtalet inte blev av, är jag återigen min egen och kan och kommer att skriva i bloggen oftare.

    En annan är att jag inte haft tid att skriva bloggar. Istället var det mera fokus på att boka in och genomföra intervjuer samt att få boken att bli färdig. Jag har fått hem två provexemplar för påseende och jag lade ner mycket jobb på att korrekturläsa och justera både text och layout. Det kräver mycket fokusering samt att man är någorlunda pigg när man gör det. Hösten är kanske inte den bästa årstiden med höstmörkret och svinisvarning, men jag klarade det med mycket vitaminer och träning.

    

    @julien tromeur - Fotolia.com

    Mitt i alltihopa åkte jag ut på nytt uppdrag också. Runt 20:e oktober började ett nytt konsultliv för mig. Vi konsulter lever många liv, varav flera ibland samtidigt... Mitt andra liv är ju på jobbet och det är viktigt att jag trivs. Som alla nya saker kräver ett nytt uppdrag en hel del fokusering och ansträngning, så även i mitt fall. Jag såg påsarna under ögonen hänga längre och längre ner och när de närmade sig hakan bestämde jag mig för att jag behövde ändra på mina morgonrutiner. Det gick inte längre att gå upp klockan 6 och komma till jobbet vid 7.30, för jag kom fram så svullen att jag knappt kände igen mig själv i spegeln. Istället bestämde jag mig för att gå upp 5.30 för att vara på gymmet vid 6.30 och därefter pigg som en lärka på jobbet vid 8. Så fick det bli! Varannan vecka.

    Varannan vecka var det fortfarande min tur att lämna barnen på dagis vid 7.30. Med resultatet att jag var på jobbet vid 8.30. Tidigast.

    Vi körde systemet ett par veckor och därefter fick jag en oväntat stor gåva av min man. Han sa att han lämnar barnen varje morgon så att jag kan komma hemifrån tidigare och slippa köerna genom stan, med villkoret att han slapp ta ansvar. :-) Det var ju strålande! Jag slog till direkt. Mina morgnar är numera helt otroliga. Jag gör med glädje frukost till barnen, med levande ljus och klassisk musik, jag fixar matsäck, lägger fram kläder (rubb och stubb) och placerar till och med stövlarna i marschriktningen så att maken inte ska behöva känna att morgnarna (mina morgnar!) är en belastning. De är ju fortfarande mitt ansvar. Det enda han inte får göra är att glömma barnen hemma. Allt annat är tillåtet. :-)

    Han fick en gåva av mig också förra fredagen, då fredagsmys ställdes in då vinprovningskväll hägrade. Han blev bjuden, han ville gärna gå och så fick det bli. Strax innan jag skulle åka ifrån jobbet för att hämta barnen fick jag följande epost:

    "Älskling!

    Kvällens meny:

    Huvudrätt:

    Risgrynsgröt med kanel och socker. (Moffe vill bara ha lite mjölk, får ej täcka hela gröten.)

    Efterrätt:

    Pannkaka med sylt. (Moffe vill rulla pannkakan själv)

    Kvällsmat:

    Moffe ska ha gurka

    Kien vill ha macka med vatten

    Moffe skall läggas 7, sätt på Simba-skivan. Kien ska i säng 8.

    Maken"

    Det var sådär tokgulligt att han tänkte på mig på samma sätt som jag tänker på honom varje morgon, när han axlar mina ansvarsområden. Han hade ju förberett maten, det var uttänkt, till och med grönsaken efter maten. Naturligtvis behöver jag inte instruktionerna för att klara av att ta hand om mina egna barn, men här får man liksom tänka på och tacka för själva tanken! Eller hur? Hur värmande var inte det för mig att komma hem till kylskåpet med risgrynsgröt, pannkakor och gurka när jag visste att han hade handlat och fixat dem i förväg så att jag skulle slippa?

    26 Nov 2009

  • Okt 2009
  • Min man gör skillnad

    Så har han återvänt, min man. Efter en vecka i Japan så är han nu hemma. Hans hemkomst markerades med en rejäl jetlag, åtminstone som jag tolkade saken. Han var stirrig och sprang omkring i ett par dagar. Så på måndag blev det hans tur att ta ANSVARET. Och djäklar i min låda vilken fart han fick. Han har inte slutat än (hjälp, det snöar utanför mitt fönster och det är bara 14:e oktober idag, tur jag bytt till vinterdäck redan den 6:e...). Han har gjort iordning HELA huset sedan hemkomst och han verkar ha stora planer på att röja överallt. Allting skiner, allting är iordningplockat, allting är diskat, allting är tvättat, allting är rent. Barnen är rena, duschade med välklippta naglar, läxorna är lästa och ryggsäcken för morgondagen är iordninggjord. De står i hallen redan kvällen innan. På morgonen väcks barnen med frågan vad som skulle passa till frukost till våra små herrar, och jag väcks med kaffedoft. Jag är en häpen och glad kvinna. Vilken karl jag har! Han tar sitt ansvar fullt ut och nu måste jag skärpa mig riktigt ordentlig för att komma upp till hans nivåer. Till exempel slarvar jag med att plocka undan den vikta tvätten. Jag är urusel på det. Jag tvättar och viker, tvättar och viker och ju mer jag tvättar och viker, desto större blir högen. Han tvättar och viker och plockar undan och tvättar och viker och plockar undan.... Han har ett bättre sätt. Jag måste lära mig hans sätt. Den verkar mer effektiv. Det bor nog en liten feng-shui-djävul i honom som säger "Rensa i röran, rensa i röran, rensa i röran". Han skulle aldrig erkänna det själv, för feng-shui låter ju inte speciellt manligt. Men nog är det så att i många män bor det en ängel som vill ha det rent och snyggt, som när den kan, tar klivet fullt ut och ser till att allting i omgivningen är välordnat. Igår kväll var det mystisdag. Vi åt krabba med bröd till middag och drack var sitt glas vitt vin till. Diskussionen rörde barnen och vi pratade också om böcker vi hade läst. Vi var överens om barnen. Vi var överens om att vi inte var överens om böckerna.  Så går det om en vänster- och en högerhjärnhalva bor ihop. :-)

    14 Okt 2009

  • Vad är viktigast i livet?

    Min son, 7 år:

    Det viktigaste i livet är att leva.

    Apropå frågan från mig om vad han tycker är viktigast i livet. Jag trodde han skulle svara "Att leka". Tänkvärt...

    8 Okt 2009

  • Skild på låtsas vs Särbo

    Jag har under de senaste månaderna läst om ett antal stolta föräldrar som separerat till särboskap. De beskriver att deras tillvaro har blivit friare, enklare och mer bekymmersfri. Vissa av dessa föräldrar är småbarnsföräldrar och enligt deras utsagor är alla lyckliga. Amen. Det poängteras i artiklarna att paren fortfarande älskar varandra och att de inte vill vara utan varandra, men de kan inte leva med varandra heller. De är lojala och trogna med gemensamma intressen och många fina minnen. Skälet till separation är inte sällan att de krockar i vardagen och har olika sätt att se på hur vardagssysslorna ska skötas. Genom att bli särbos, behöver de inte krocka på den nivån längre. Jag kunde inte låta bli att göra en jämförelse med "skilda på låtsas"-sättet att leva. Hur jag än vrider och vänder på saken, kommer jag fram till att vårt sätt är bättre. Vi har också grundkärleken kvar som vi inte vill ge upp och vi har också vardagskrockarna. Samma grundproblem, olika lösningar. Skillnaden mellan särboskap (särbo-skap, inte sär-boskap) och "skilda på låtsas" är stor. Särboskap måste för de flesta människor vara en ekonomisk katastrof. Jag läste om en kvinna som flyttade till en fyrarummare som särbo. Jag skulle ha råd att flytta till en tvårummare som skild, varför jag antar att som särbo skulle jag inte heller prestera så mycket större. (Eller har man fortfarande gemensam ekonomi och delar på bördan lika?) Där rök alltså villan. För mig finns det ingen ekonomi i att flytta till eget hushåll. "Skilda på låtsas" är alltså ett ekonomiskt alternativ. Och ekonomin är inte oviktig i sammanhang där barn ska ha sitt. Ur relationssynvinkel är kanske metoden likvärdig. Men jag vill påstå att jag som "skild på låtsas" ser mer av min man än de som är särbos och oftast med de positiva glasögonen på. Jag har aldrig varit särbo (förutom som ung, men då kallades det som att man ännu inte flyttat ihop) och vet inte hur det går till när man bokar en dejt. Finns inte risken att man försummar relationen då man träffas bara då det är "convenient"? Uppvaktar man varandra då mer flitigt eller infinner sig likförbannat den där känslan av att det alltid är en som initierar ett möte och som är påhittig? Jag är nyfiken. "Skilda på låtsas" vinner i mina ögon över särboförhållande därför att jag delar min säng med någon jag älskar varje natt, vi delar frukosten, vi delar stunden efter maten, då vi degar i soffan i tjugo minuter tillsammans, vi delar livets alla små glädjeämnen. På det viset växer vår kärlek och baserar sig inte på stora upplevelserna, utan på de små. Ur barnperspektivet anser jag särboförhållande vara nästan lika trist som skilsmässor. "Skilda på låtsas"-förhållanden, särboförhållanden och skilsmässor bjuder alla tre på rejäla skådespel på relationsakuten. Förmodligen finns det alltid ett oangenämt förspel till beslutet, som barnen, tyvärr, får genomleva. Barn till särbos, liksom till skilda par, får uppleva veckopendling. I fallet skilsmässobarn finns kanske inte så många bättre varianter. Jag är för att både pappa och mamma får vara förälder. Det som är svårt för mig att begripa är varför man skulle vilja utsätta sina barn för detta när föräldrarna fortfarande är kära i varandra. Jag vill veta hur ett sådant beslut tas. Vad säger föräldrarna till varandra? Eller är det en förälder som alltid har barnen och den förälder som flyttat iväg, kommer hem närhelst han eller hon vill träffa barnen? Hur fungerar det i praktiken? Jag är lycklig över att det finns föräldrar som landar i särboförhållanden, "skilda på låtsas"-nivå eller kvar i sitt äktenskap som följd av en omskakande inre resa och tuff pardialog. Jag är olycklig för alla äktenskap som tar slut på grund av "skitsaker" i vardagen. Jag hoppas att särboförhållanden med tiden omvandlas till "skilda på låtsas" förhållanden när man inser att det finns ett bättre sätt. Särbos gör sig själva lyckliga med en brakförlust i både ekonomi och vardagskontakt. Allra mest jublar nog näringslivet då det bildas extra många hushåll med dubbla uppsättningar TV-apparater, soffor och telefonabonnemang. Som om inte skilsmässohushållen var bra vinst nog.

    6 Okt 2009

  • Sep 2009
  • Älskade söndagar

    Äntligen söndag morgon. Ljuvlig stund. Sovmorgon till 8, gott kaffe och frukost med barnen. Maken ligger kvar i sängen och sover. Strax ska han iväg och paddla kajak idag. Han har fint väder och musarmen är bättre. Idag är det jag och barnen. Maken kommer hem i eftermiddag eller kväll nångång, trött men glad, kanske även lite mer solbränd än vad han är idag. Barnen och jag planerar dagen. Sonen ska till fotbollsskolan klockan 10, därefter blir det säkert McDonalds. Det vackra vädret lockar och jag gissar att vi åker till Humlegården sedan. Grilla korv kanske? Kogödsel ska köpas men det gör jag nästa vecka när jag inte har barnansvaret. Dessutom har ett större projekt satts igång. Jag ska måla staket! (Till våren ska jag dessutom bygga ett) Grundmålning plus två lager av den vita färgen som kommer att lysa upp vår trappa. Huset har fått en ansiktslyftning utifrån och inifrån. Vi har utfört makalösa mängder jobb varannan vecka och tycker faktiskt vi har blivit rätt duktiga på arbetsfördelning, och att därefter lita på varandras kompetenser. Solen! Här kommer vi!  :-)

    20 Sep 2009

  • Kan man göra så?

    Många undrar hur jag kan lämna min man ensam hemma med barnen i en hel vecka. Och ännu fler undrar hur jag kan lämna mina barn hemma med min man i en hel vecka. Vår metod handlar inte om att man lämnar sin äkta hälft i sticket. Det är inte ett sätt att kunna tacka för sig varannan vecka (eller någon annan periodicitet) och dra ut på stan. Det handlar om att kunna vara hemifrån (mentalt och/eller fysiskt) utan dåligt samvete. Det handlar om att ha egen tid utan att behöva förhandla om det. Det handlar om att tillfredsställa de egna behoven som kräver frånvaro, bygga upp en lagom nivå av längtan, samt ladda batterierna. Och det handlar om att kunna, orka och vilja finnas där för varandra med glädje. Vår metod handlar inte heller om att varannan vecka vända sina barn ryggen. Det handlar om att ge bägge föräldrar samma chans att få vara en fullt ansvarstagande förälder. Mitt ansvar under tiden min man har barnansvaret är att hjälpa honom att kunna applicera sina principer, att inte kritisera, kommentera eller på annat sätt markera eventuellt missgillande eller att ”jag som är mor vet faktiskt bättre”. Det ligger nära till hands. Att hela tiden tänka på barnen, även när man är annanstans, är naturligt. Att komma hem, gå in på deras rum, pussa, krama och lukta på dem – det är underbart! Att se och krama dem varje morgon är lyx. Att leka med dem och att ta hand om dem när man vill och kan är ett absolut krav. Skillnaden är inställningen. Man VILL istället för man MÅSTE. Och man ORKAR därför att man VILL. Egentligen är det rätt enkelt.

    16 Sep 2009

  • Ett tack från hjärtat

    Jag fick detta mail från min man. Och ett dussin röda rosor... Jag är lyckligt lottad, eller hur? ;-) "Älskling! Tack för att du tog dig an barnen på min vecka. Både sjuka och friska. Det var en stor lättnad för mig. Maken"

    14 Sep 2009

  • Äktenskaps- och planeringskunskap

    Två nya ämnen till skolan! Hur sexigt vore det med lite mer kunskap i våra barns huvuden om äktenskap? Hur värdefullt vore det dessutom med lite mer kunskap om hur man planerar dagen, morgondagen, veckan, året och livet? Hur många som går i gymnasiet och universitetet har klart för sig hur de ska organisera sin tid, sin tillvaro och hur de ska prioritera allt som ska in i skallarna? Jag hade det inte. (Hade du?) Näringslära har föreslagits och kanske finns det redan på schemat. Barnkunskap och hemkunskap fick jag lära mig i 14-15 årsåldern men absolut ingenting om äktenskapskunskap. Inte heller om personlig planering. Barnkunskap hade jag liksom kunnat vara utan. Utan en långsiktig relation, inga barn. (Förutom i undantagsfall, men då finns det andra luckor i kunskapsmängden) Jag har gått igenom nästan 40 år med relationer där alla möjliga misstag begåtts, allt från medberoende till oberoende, alla lika förödande för en långsiktig relation. Tekniken har straffat sig självt flera gånger och inte vet jag om det är åldern eller alla böckerna som till slut fått logiken att vakna, som fått mig att inse allt jag faktiskt behöver kunna för att fixa en långsiktig relation. Nyckeln till mitt liv som gift har kommit att bli planering. Med bra planering får jag bra med tid. Med tid får jag mera kunskap, eftersom jag kan läsa, förkovra mig, reflektera. Med nya kunskaper kan jag planera ännu lite bättre, för nu vet jag kanske till och med vad det är jag vill. Jag upptäckte nämligen att i början planerade jag in bara just själva tiden utan att riktigt veta vad denna tid skulle användas till. Efter några varv av mer tid, mer planering, mer förkovring och umgänge med omvärlden fick jag mer insikter om vad jag ville göra. Jag kunde bli mer effektiv. Effektivitet skapar också mer tid, eftersom jag lär mig att prioritera. Och så är den goda spiralen igång. Möjligen är det så att de vuxna inte vill avslöja hemligheterna för ungdomarna, för då skulle inte det behövas självhjälpskurser och -böcker i ämnet hur man ska undvika stress, hur man ska hålla liv i sitt äktenskap? Men är det inte väldigt dumt?

    13 Sep 2009

  • Gemensamt vs delat ansvar

    Gemensamt eller delat ansvar? För mig är dessa ord långtifrån självklara idag. När jag var mitt i skilsmässoprocessen satt jag och funderade på detta en kväll. Tog jag ansvar i tillräcklig omfattning? Tog jag ansvar för rätt saker? Vad skulle hända om jag slutade med att ta aktivt ansvar på heltid? Gemensamt ansvar betyder (lustigt nog) att man delar på ansvaret. Man delar inte på ansvaret fifty-fifty utan man delar på bördan. Bägge tar liksom 100%. Man bär dem lika mycket och är ansvarig för genomförandet lika mycket. Man tar gemensamma beslut, som givetvis kräver diskussioner, kompromisser och besluten blir därefter. Här finns det inget utrymme för överraskningar. Här fylls man av den förhatliga känslan av alla måsten och borden och därefter skrider man till verket och försöker få den andra att göra så mycket som möjligt. Man övervakar och jämför. Om millimeterrättvisan lyser med sin frånvaro påpekar man. Kohandeln är igång. Delat ansvar måste då betyda att man delar på ansvaret. DELAR på det. (Annars skulle delat och gemensamt betyda samma sak) Man har inte längre ett gemensamt ansvar utan delat. Som baken. Var och en har ansvar för samma sak men vid olika tillfällen och enligt sina egna regelverk. Att ha en gemensam grund är alltid bra. Det har man oftast, eller så är man förmodligen inte gift. När jag satt och begrundade detta en kväll, kom jag på att detta sättet att leva på liknar väldigt väl hur skilda föräldrar lever med sina gemensamma barn. Barnen lever växelvis hos endera föräldern, där vissa regler gäller. Dessa regler är välkända och är bundna till mamman eller pappan. Syftet och målet med ansvaret är klockrent. Både barn, arbete och hushålls ska skötas. Möjligen kan man lägga lite mer hushållsarbete de veckor då barnen inte är hos en, om man vill. Alldeles oavsett är det helt säkert att den egna sociala biten får stå bakåt under veckan man har barnansvaret. Liksom träningen. Liksom de långa arbetsdagarna. För hur fungerar det då? Jo, man lämnar och hämtar barnen själv, man lagar mat, städar och sjutsar sina barn till de aktiviteter som de har anmälts på. Utan undantag och utan gnäll. (Gnälla kan man göra men det hjälper inte). Istället tror jag att de flesta föräldrar som inte lever med sina barn 100% av tiden vill göra allt detta när de väl får chansen. De inrättar sina liv efter det mönster som gäller för just dem och inget annat. Som ensamstående förälder äger man faktiskt rätten att åka hem tidigt från jobbet för att hämta sina barn. Man behöver inte förklara sig för vare sig kollegor eller chefer. Det finns ingen annan att be om hjälp såvida inte företaget ställer upp med barnvakt. Det gör de sällan. Kompisar förstår snabbt vilka veckor man är tillgänglig för umgänge och det är inga problem att tacka nej till tillställningar, men vet att vännerna inte slutar fråga. Skälet till att man tackade nej var att man hade ansvaret för sina barn. Men inte veckan därefter. Att vara utan träning i en vecka går. Att vara utan träning under en oöverskådlig framtid går däremot inte. Att planera in träningen varannan vecka, morgon, lunch eller kvällstid går alldeles utmärkt. Det är till och med så att man riktigt längtar efter sina träningspass, vilket ökar glädjen av träningen ytterligare. Jag tror, att för människor som använder träningen som ventil i vardagsstressen, så räcker det med träning varannan vecka. Så finns ju luncherna där varje vecka för de korta och intensiva passen som numera är varmt rekommenderade. Barnen då? Naturligtvis behöver barn bägge sina föräldrar! Jag försöker inte glorifiera skilsmässobarn eller deras föräldrar och jag menar inte att på något sätt påstå att deras situation är bättre än barns vars föräldrar lever tillsammans. Jag försöker inte påstå motsatsen heller. Jag tror att bägge livssituationer har sina ljusa punkter och sina mörka sådana. Att ge mig in i en jämförelse mellan barn till skilda föräldrar och barn till gifta föräldrar vore inte helt riskfritt. Jag måste ändå erkänna att trots att tanken kanske kan tyckas lite motbjudande, så lockades jag av sättet att leva på. Med viss modifikation. Jag, liksom min man, insåg att vi kunde stärka familjesammanhållningen genom att leva som om vi var skilda. Det är inte så konstigt egentligen, det finns ju de som tar steget längre och blir särbos! Jag visste att genom att modifiera våra tidigare metoder, lägga till en lagom mängd med gemensamma aktiviteter, så skulle det gå att skapa ett sätt för att leva, fungera och växa som familj. Tänk dig nu att dessa ord kommer från ett par som VERKLIGEN är på skilsmässostigen och som testar ALLT för att slippa vandra där. Tankeverkstan var därför igång hos oss bägge på högvarv och vi backade verkligen inte för att diskutera kontroversiella lösningar. Vi ifrågasatte ständigt våra egna behov och syften, hur vi såg på oss själva, på barnen, på vår familj. Bägge satte spiken i kistan minst en gång för att sedan se på när den andra drog ut den. Jag tror att vår mentala nakenhet aldrig har varit större.

    6 Sep 2009

  • Genombrottet

    Vi leker vidare. Varje kväll berättar vi för varandra vad vi har varit glada över.

     

    Genombrottet, upplysningen, aha-upplevelsen kom i förrgår. Det var då sjuåringen avslutade sina nio glada punkter med "Mamma! Jag har en till! Jag var glad över att jag var glad!"

     

    JAG VAR GLAD FÖR ATT JAG VAR GLAD.

     

    Den där insikten ville jag ge honom 100 pärlor för, men fick ju inte, för då skulle jag ju värdera deras glädjestunder. Men jag sa till honom, bra vännen, fortsätt känn så!

     

    Barnen är långtifrån sams eller ens gladare. Men vi fortsätter. Det kommer att ta oss ytterligare ett par veckor innan vi är framme vid målet, som är ca 4 cm högre upp i flaskan. Vi fyller en halvliterspetflaska. Till 25%. Det går låååångsamt. Det går väldigt långsamt. Speciellt som att vi bara är tre. Barnen föreslog igår att även pappa skulle vara med och kämpa, fastän det inte var hans vecka. Så nu är han ombedd att delta, med samma blåa pärlfärg som mamma har.

     

    Ha en skön söndag!

    6 Sep 2009

  • Hinkfylla och storvinst

    Pärlleken pågår för fullt här hemma. Igår presterade vi tillsammans över 25 pärlor. Gröna, rosa och blåa. Min sjuåring utvecklade idén vidare med de olika färgerna, så att vi kan se hur mycket vi bidragit till storvinsten. Och där finns ju en liten inbördes tävling, men alla har samma mål fortfarande. Min fyraåring vill redan gå och bowla och det krävs en del pedagogik för att förklara att ännu är vi långt från vårt mål. Han köper det. Jag vet inte varför, men han gör det. Normalt säger han alltid "Men jag vill åka och bowla". Inte i det här fallet. Han säger "Jahaa". Sjuåringen börjar samla på gladstunder redan på morgonen. Det går framåt för oss. 

    

    Med en blick i backspegeln så kan jag lugnt påstå att tiderna har förändrats. Tänk att jag nästan glömmer bort, att jag för ganska exakt ett år sedan stod i begrepp att skriva på de sista skilsmässohandlingarna. Mitt liv som gift skulle vara över. Jag skulle bli en singelmamma med två barn och hej vad jag skulle komma att bli lycklig. För bara mina problem försvann så skulle ju lyckan komma. Ha! Vad jag inte fattade då var det självklara. Mina problem var mina. Och de skulle inte försvinna med hjälp av ett påskrivet papper.

    Idag har vi insett att vi aldrig kommer att kunna samarbeta bra mitt i rusningstrafiken. Vi är helt enkelt inte gjorda för det. Vi kommunicerar väldigt bra under lugna förhållanden men vissa saker kan man inte kommunicera om i förväg. Vissa saker måste man göra då när det händer. Och då är vi världssämst. Minst en av oss har tankarna på annat håll, halva foten utanför dörren, eller så löser man redan problem på jobbet fast kroppen är kvar hemma.

    När man har delat ansvar för barnen, i alla bemärkelser av ordet, så ingår det en stor portion ansvarsöverlämning i ens jobb som förälder. Rent konkret innebär det att ju mer sönderhackat mannens och kvinnans ansvarsmatris ser ut, desto fler överlämningspunkter ingår i livsmönstret. Vid varje sådan överlämningspunkt skapar man en potentiell konflikt. I skolan och förskolan finns det en väldefinierad modell för ansvarsöverlämning. Den tycker jag är i sig bra, för den är odiskutabel. Den går i korthet ut på att när föräldern hämtar barnet och samma ögonblick som barnet fått syn på sin mamma/pappa övergår ansvaret till föräldern. Detta gäller oavsett om barnet är mitt i ett bråk eller i en lek. Fler än jag har kanske upplevt att när man inte vet vad som hänt precis innan övertagandet är det också väldigt svårt att agera handligskaftigt, och framför allt rättvist. Det krävs en rejäl portion med historia för att man ska kunna bedöma ifall ens gråtande barn har varit offer för andra barns bus eller om barnet bara spelar ett spel för att få lite extra uppmärksamhet.

    Samma sak gäller det vid överlämnandet av ansvar mellan föräldrar. Varje gång ansvarsöverlämning sker, behöver den som lämnar ansvaret avrapportera åtminstone följande:

    • När barnet ätit senast (inklusive vad, hur mycket och med vilken aptit)

    • När barnet druckit senast (vad är mindre relevant för barn i sjuårsåldern men stiger avsevärt ju äldre barnet är)

    • När barnet kissat senast (vissa variationer kan förekomma, till exempel i blöjan, i pottan, på pappa eller på toaletten)

    • När barnet bajsat senast (samma variation som vid kissandet, men med tillägg om konsistens, färg och lukt)

    • När barnet sovit senast, samt hur länge

    • När barnet duschat senast (standard okulärbesiktning ger inte alltid svaret, då barn vid okulärbesiktning kan se ut som att det har duschat för ett helt år sedan, men kan mycket väl uppvisa färska tvålrester från duschen som stängts av för bara en timme sedan. Så fort går det att omvandla ett rent barn till en lortgris.)

    • När barnet bytt kläder senast (om barnet bytt till rena eller gårdagens kläder kan i vissa fall vara av intresse, alternativt om barnet ser ut att gå i alltför trånga eller stora kläder, kan rapport behöva avges ifall barnet fått sina egna eller syskonets kläder vid bytet)

    • Ifall barnet har gjort sina läxor eller ej (gäller större barn och förhoppningsvis behövs inte de första punkterna ovan)

    • Vilka löften man har givit barnet om resten av dagen (eller vilka hot har uttalats för att få barnet att till slut sluta dra lillebror i håret eller smula ner limpan i lillebrors kalsonger)

    • Vilka önskemål man har avstyrt under ansvarsperioden (och varit stolt över denna prestation)

    • När återtagandet av övergång av barnansvaret kan ske som tidigast nästa gång

    • Vilka krav som ställs på föräldern under ansvarsperioden

    • Vilka förväntningarna är på barnstatus vid kommande övertagandet av ansvar (såsom skick på barn och omgivning)

    Denna lista är varierande lång beroende på barnets ålder och bajstiderna antecknas förmodligen inte lika noga efter det att barnet konstaterats rumsren. Listan är kortare om överlämningarna sker ofta och längre om överlämningarna sker mer sällan.

    Jag skulle vilja påstå att de flesta punkterna klaras av lätt av bägge könen förutom punkten som handlar om kravbiten. När min man och jag kommer till den punkten, sker en hel del märkliga saker. Jag märker att jag antingen slår in öppna dörrar, eller tvärtom, glömmer bort att påpeka ”självklara” detaljer som egentligen borde inses lätt. Det första fallet är lätt att skratta bort, men leder till att mannen, efter flera omgångar, känner sig idiotförklarad. Det andra fallet är värre, därför att mannen blir upprörd över att han har fått bristfällig information av kvinnan. I själva verket handlar det ju om att han intar en tillbakalutad position och förväntar sig att kvinnan (jag) ska tala om alla viktiga aktiviteter och tidpunkter för honom.

    Jag märkte att jag blev irriterad på min man då han förväntade sig att jag skulle hålla koll på barnens samtliga vardags- och övriga behov. Han ställde alltid upp med att genomföra aktiviteterna, delta och ställa i ordning, men jag hade det outtalade ansvaret att koordinera alltihop i mitt huvud. Jag upptäckte också att när vi missade viktiga datum eller aktiviteter, kunde min man ställa en enkel fråga: ”Varför var det inte uppskrivet i familjekalendern?” Därmed var han liksom ansvarsfri. Motfrågan ”Varför skrev inte du upp det? Varför förväntar du att JAG ska göra det?” låg nära till hands. Ofta ställdes det också.

    Vi skapade många konflikter utifrån våra personligheter och våra individuella reaktioner på de många överlämningspunkterna som vardagen innehöll. Vårt "nya" liv, när vi delar ansvar på riktigt, innehåller inga sådana konflikter längre. Vi är fria från helt onödiga påpekanden, nedvärderande kommentarer (då man vill bita av sig tungan), ifrågasättanden.. Storvinst faktiskt. Bättre än TRISS, som jag inte vann några pengar på ikväll heller....

    2 Sep 2009

  • Aug 2009
  • Hinkfylla, dag1

    Ja, då har hinkleken blivit officiellt introducerad och den första sessionen ägde rum ikväll mellan halv sex och sex. Barnen fattade gallopen ganska fort, fyraåringen naturligtvis på fyraårings nivå. Belöningen bestämde grabbarna snabbt. Vi ska bowla. Minstingen kom upp i sex glada saker, storebror i nio. Jag själv uppnådde sju... Det säger nog mer om mig än om barnen, eller hur. Nu är botten på flaskan full med gröna, rosa och blåa pärlor. Det intressanta var att notera hur glada de blev över att de faktiskt hade saker att vara glad över. Detsamma gällde mig också, för just idag var en sån där dag då ens tålamod och flexibilitet sattes på prov. Köket anlände. Med helt fel bänkskivor. Och imorgon kommer hantverkarna. Det innebär kort och gott att vi får beställa om bänkskivorna, med rätt färg och vänta i fyra veckor till på leverans. Hur snickarna kommer att reagera återstår att se men jag försöker se positivt på det inträffade. Va bra! - tänker jag. Sedan försöker jag komma på varför det var bra. Jag har tyvärr inte kommit på det än, men kanske är det så att hade vi beställt med rätt färg, hade skivorna fått transportskador och behövt ombeställas ändå och då hade vi varit arga på leverantören. I detta enkla fallet har vi bara mig att skylla, för det var jag som gjorde beställningen. Så kan det gå. 

     

    Läser en annan intressant bok av Anthony De Mello, "Awareness". Med den boken under armen kan jag bara skratta åt det inträffade. Ops, det blev visst åtta saker idag...

    31 Aug 2009

  • Vi fyller hinken

    Syftet med mitt kommande experiment är att visa mina barn hur mycket de har att vara tacksamma för. Syftet är också att få barnen att tävla mindre mot varandra och mer MED varandra. Och att de ska lära sig att glädjas över varandras framgångar. Att få ett barn att inse det är inte lätt. Men jag har en idé. Övningen går ut på att "familjerådet" samlas varje dag över en hink. Denna hink, eller i vårt fall kanske ett plaströr eller annan typ av behållare, har en markering som är MÅLET. När detta målet är uppnått finns det en i förväg överenskommen belöning som hela familjen deltar i. Det kan vara biobesök, bowling, Gröna lund eller en busstur med besök till McDonalds efteråt. Barnen bestämmer. I en annan burk ligger det pärlor. Sådana man använder för att göra pärlplattor av. Jag köpte massor med pärlor men mina barn verkar tycka att sådant är endast intressant i skolan. Alltså. Varje dag ska vi gå mattan runt (vi sitter på en röd matta på golvet) och var och en får säga upp till tio saker de har varit glada för under dagen som gått. För varje sak som nämns får personen i fråga lägga en pärla i röret, hinken, baljan... De andra vars tur det inte är får inte utvärdera eller kommentera glädjeämnena. Det skulle bara resultera i bråk. "Det där är väl inget att vara glad över." Eller "det där sa du igår också och då är det fusk".. Då vi är fyra i familjen kan det som högst bli 40 st pärlor i röret varje dag. När pärlnivån når markeringen är det dags för BELÖNING. Djäklar vad vi kommer att fira! Jag hoppas att mina barn kommer att bete sig så här: Först kommer de bergis att säga att de inte har något att vara glada över. De kommer inte att komma ihåg varför de varit glada, eller ens det att de har varit glada. Fångar jag dem i en svår stund kommer de säkert att vägra att delta. Men det spelar ingen roll. Då kommer jag att parkera mig själv på mattan och rabbla mina glada stunder och lägga i pärlorna därefter. Efter ett tag hoppas jag att de kommer att förstå att om de också deltar och lägger i pärlor, så når vi MÅLET snabbare. Min förhoppning är att de ska börja nämna ett par saker, sedan flera saker, och sedan kanske till och med bli uppmärksamma på alla saker de kan bli glada över som de får chansen att berätta om för oss på kvällen. Jag hoppas på en positiv spiral. Jag hoppas att denna enkla lek uppmuntrar och lär dem att se de små glädjestunderna vi kallar livet. Jag vet att det är svårt även för en vuxen. Det mest naturliga vi vill göra är att kritisera eller hitta fel i ett påstående eller en händelse. Jag skäms och hatar mitt eget beteende när jag upptäcker att jag ser det som är dåligt FÖRST. När jag blivit medveten kan jag lätt se det som är eller varit bra, dvs allt annat än det jag sett först. Jag tror och hoppas att jag med mycket och konsekvent träning kan får mina barn att först se det positiva med alla händelser innan de blir vuxna. Jag vill se dem le över småsaker, jag vill se dem stå och titta på en sten och känna frid. Imorgon kväll tänkte jag börja. Då börjar även min barnvecka! Imorgon kväll är det min tur att ta hand om barn till och med måndag morgon nästa vecka. Jag ger dem mat, borstar tänderna, jag följer dem till lekplatsen, jag duschar dem, jag tvättar deras kläder, ordnar deras matsäck, jag läser sagorna och spelar spel. Jag väcker dem på morgonen och jag fixar frukost. Min man ska "bara" leka och gosa med dem hela veckan. Och fylla år mitt i. Vilken lyx, va?

    30 Aug 2009

  • Dubbla livet!

    iForm damp ner i brevlådan för några dagar sedan. Alltid en välkommen läsning, fullt med tips på motion och kost. Visserligen har jag blivit en LCHF:are, men fantasin har jag i alla fall kvar. En artikel, två familjer. Mönster, system, struktur, regler, fasta rutiner, fördelning, uppdelning. Alla typer av delning förekom med make, maka, svärmor, mormor, vänner, träningen, barnen. Hälsa (det är också en tidning) har också en sådan artikel i sitt senaste nummer, om jag inte missminner mig. DN skrev också om familj med delat ansvar. Där allt funkar och alla har tid med sina liv. Detta handlar inte bara om att dela livet. Det handlar om att dubbla livet! Man får väldigt mycket mer tid för annat. Till vad är upp till var och en. Givet att man lever sitt liv fullt ut i varje ögonblick kan detta system bli helt fantastiskt för en vanlig familj. Hoppas fler kommer att skriva om liknande, klarsynta familjer som styr sina egna liv. Som bestämmer vad som faktiskt ska hända. Som prioriterar klokt och medvetet. Jag har nu läst klart boken The Seven Habits of Highly Effective Families. Den var klart bra och jag ska snart påbörja ett "socialt" experiment. Inte direkt taget ur boken, men en anpassad variant, som jag kom på, liksom för att hjälpa mina barn att inse att det finns väldigt mycket i livet som man kan vara glad och tacksam över. Det är så lätt att klaga. De små kan det redan i tvåårsåldern. Det är sorgligt. I vårt hem finns det två söner. De är polare för det mesta, men när det gäller att tävla mot varandra är de redan världsbäst. Men de är för små för att tävla på riktigt. Det blir alltid bara bråk. Reptilhjärnorna går till attack. Problemet är att de har inte kommit på att de tillsammans är tusan så mycket bättre än var för sig. De har inte lärt sig att ett plus ett är tjugo. De tror att det är två. Jag ska beskriva "spelreglerna" när maken och jag har enats om dem och barnen har fått dem presenterade. Sedan tänkte jag skriva om vår dagliga "progress". Från the Seven Habits har jag lärt mig att skillnaden mellan effektiva människor och ineffektiva människor är att effektiva människor gör sådant som ineffektiva människor inte tycker om att göra. På frågan varför effektiva människor tycker om att göra dessa saker är svaret - "Det gör de inte! Därför har de gjort dessa handlingar till en vana." Tänkvärt och smart. Denna bok fyllde mig med sådan kärlek gentemot min familj. Jag är så tacksam att jag läst den och att jag hade tiden att läsa den...

    29 Aug 2009

  • Sex och relationer

    Sökte på orden "rädda äktenskapet" på internet idag. Hittade en publicerad sida på SvD: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sexrelationer/artikel_399417.svd Här fanns det att läsa om äktenskap utan vision men med tristess. Här fanns det att läsa om längtan efter egen tid. Här fannns det att läsa om barn som upplever lugnet med bara den ena föräldern. Om Gud finns och läser min bok i smyg, kommer han att hjälpa mig att få den publicerad. Då skriver han en kommentar till denna blogg. Dessa människor hade inte behövt skilja sig. Inte av den anledningen i alla fall. 9:e januari 2010. Tillägg. Boken är publicerad och jag är tacksam för alla förlag och människor jag kommit i kontakt med. Vilken resa!

    18 Aug 2009

  • Inrutat tisdagsmys är bättre än inget mys alls

    Äntligen tisdag! Jag började jobba igår. Dagen började med att jag hade glömt mitt lösenord så jag satt istället och planerade veckan i väntan på att någon på driftavdelningen skulle komma in och hjälpa mig. Under dagen kände jag mig inte så effektiv. Jag är ensam i projektet efter semestertiderna och det finns varken beställare eller annat på plats. Längtade hem redan vid lunch, där barnen och maken var, tillsammans vid badet. Det var ju en underbar, solig dag igår. Jag njöt av tanken på hur bra de andra hade det där hemma och kände hur jag svettades mer och mer där jag själv satt. Igår var också dagen då vi på allvar drog igång med att dela livet hemma. Maken tar barnen denna vecka och jag får njuta av att gosa, leka och sova med dem. De fick pannkakor igår och också grillkorv. De var och badade och träffade massor med kompisar. Minstingen föll i säng redan innan jag hunnit hem. Jag fick veta att han hade tagit på sig sina kalsonger själv, med resultatet att ett av benen hamnade i fel hål så att säga. Men han låg så sött på soffan så ingen ville peta på honom. Vi lyfte in honom i sin säng vid 19-tiden och där stannade han hela natten. Han brukar annars komma till oss mitt i natten, med kudde och gosedjur, uppför trappor, även i total mörker. Men inatt kom inte vår lille son. Han måste ha varit helt utslagen av dagens händelser. Idag ska jag jobba och gå till SATS. På kvällen ska jag handla mat och överraska maken med skaldjur och sedan ska vi spela abalone. Sen? Vem vet... ;-) Abalone är förresten ett kulspel som man kan köpa på Tekniska museet (av alla ställen). Väldigt roligt spel och väldigt lätt att lära småbarn. Att spela bra kräver dock väldigt mycket logik och strategitänk. Det går att hitta på nätet för den som är intresserad. Enda problemet med att spela spel är ju att man kommunicerar mindre…. I förrgår köpte jag årets sista växter till trädgården. Det blev elefantgräs och två andra sorters perenna gräs, som jag älskar! De är för det första lättskötta. I min trädgård är det en fördel. För det andra tål de barn. I min trädgård är det ett absolut krav. För det tredje är de så otroligt vackra att se på. Nu står de i sina krukor så fint uppställda med jorden bredvid. Ikväll kommer jag inte att plantera dem. Imorgonkväll tänkte jag gå ut med en kompis, så då blir de inte heller planterade. På torsdag kan jag sätta igång och få ner dem i jorden! Innan det är dags att på fredag återigen uppvakta maken med god mat och något trevligt att göra. Jag håller på och läser en bok som jag varmt rekommenderar: The Seven Habits of Highly Effective Families. Man kan plocka russinen därifrån, tror dock att väldigt många familjehjälpsböcker utgår ifrån att man har mer hjälp i det praktiska vardagslivet i USA än vad man normalt har i Sverige. Så allt går inte att praktisera. Man utgår dessutom ifrån att skilsmässor alltid bör undvikas om det finns barn inblandade. Att genom att aktiva ”älska” kan man återfå kärleken. Boken menar att ordet älska är ett verb. (På svenska är det ju så, men på engelska är ordet ”love” liksom både och). Nu har jag inte läst klart boken än, men jag tycker att jag vill vara lite mer ödmjuk än att påstå att äktenskap alltid ska räddas. Det finns svin till karlar och det finns svin till kvinnor. Sedan finns det massor med andra skäl. Det finns människor som väljer att stanna i sin utveckling – svårt att leva med en sån om man själv är nyfiken på mera liv. Nåja, nog om det. Återkommer kanske när jag har läst klart och kommit till nya insikter. Köpte den på Bokus.com ifall någon är intresserad. Boken The Seven Habits of Highly Effective People är bättre skriven än denna – man märker att författaren drar nytta av sin fd bästsäljare. Men helt klart har de olika infallsvinklar. O nu – en kopp kaffe! Ha en underbar dag!

    11 Aug 2009

  • Jul 2009
  • Den trevliga delen

    I förra bloggen beskrev jag den jag kallar "trista" delen av vårt "äktenskapskontrakt". Hmm. Det innebär väl en konkret överenskommelse om hur vi tänker leva vårt gemensamma liv ett tag framöver. En sorts familjeprincip kan man säga. I motsats till det man skriver i händelse av en skilsmässa eller dödsfall. Den trevliga delen består av en trevlig och en ännu trevligare del. Jag börjar med den trevliga först. Den handlar om att skapa möjligheter till gemenskap. På alla nivåer. Vi har helt enkelt en uppsättning dagar och tider som vi förfogar över i syfte att umgås med varandra. Dr Phil förespråkar ju att "är ditt äktenskap på dekis, boka in de trevliga stunderna. Ha sex på bestämda klockslag. Bättre det än att inte har sex alls." Nu har vi ju redan varit på klockslagsnivå när vi skaffade våra barn, då bägge två tillkom med hjälp av fertilitetsbehandlingar pga min PCOS och tyvärr har den behandlingen tagit kål på glädjen med spontansex. Nuförtiden gör vi så här. Varje tisdag och fredag kväll anordnas myskväll för föräldrarna. Det betyder att den förälder som inte har ansvaret för barnen kommer hem med en matkasse innehållandes ingredienser till en gemensam middag, som han/hon dessutom tillagar. Tillbehör som vin, öl eller ibland även champagne är obligatoriska. Myskvällen innehåller inslag såsom TP-spel, ett bad i bubbelkaret (rökta räkor, saffransaioli med frukter och vitt vin tillhör favoriterna i det bubblande badet), massage med massageoljor, klassisk musik, etc... Här får jag verkligen mina behov tillfredsställda av uppvaktning, ömhet och närhet, etc...! Varje lördag är dedikerad familjen. Vi ser till att göra något tillsammans alla fyra. Vi besöker Humlegården, går och badar, cyklar en hel dag, spelar fotboll, plockar svamp, leker Fia med knuff, eller vad det nu är som vi vill (och kan) göra tillsammans med våra barn. Klockan 17 upphör det gemensamma, som självklart får fortsätta om alla vill. Men här kommer det fria inslaget in för den föräldern som inte har barnansvaret – han/hon kan gå ut och dansa, gå på bio eller träffa vänner på lördagkvällen medan den andra är hemma med barnen. (Om bägge föräldrarna är bjudna på tillställning löser vi det oftast med barnvakt så klart och inte genom att lämna den andra hemma.) Om vi själva har bjudit gäster på middag är fördelningen mycket självklar – pappan tar hand om barnen och jag lagar och förbereder middagen. Alla vinner på det, jag lovar. Söndagen är dagen då föräldern med barnansvar ska hitta på något med barnen och får umågs med dem alldeles själv, medan den andra föräldern gör sitt. Att ”göra sitt” kan innebära att fixa i huset efter eget intresse, att gå och träna, att gå och shoppa, att hälsa på hos vänner, att vandra i skogen ensam, att meditera, att paddla kajak, att cykla, att jobba. Hur dagen med barnen blir bestämmer oftast barnen. Det blir Humlegården eller annan lekplats, inom- eller utomhus, det kan bli lek i parken, besök hos mormor, delta på kalas, etc... Söndagsaktiviteterna brukar fungera bra då bara en förälder deltar just för att endast en förälder deltar. Och det var ju själva nyckeln som i vårt fall behövs för harmoni. Vi har ju upptäckt att våra barn behöver vara med en förälder i taget och få dess odelade uppmärksamhet. Jag tror att barn inte tycker om att höra på när morsan och farsan pratar obegripligheter med varandra, som ju ofta händer när vi bägge två är med. Jobb och sånt. Vi råkar dela intresset för våra arbeten och pratar ofta om det. Jag tror barn behöver vara med mor och far rakt av. Inga andra moment som stjäl uppmärksamheten. Jag märker att barnen lyssnar mer uppmärksamt, äter bättre, är gladare och trevligare då bara jag är med. Maken märker samma sak. Intressant nog hörde jag just detta från en pappa som bor i USA med sin hustru och sina två barn. De var på besök hos oss för någon vecka sedan, den fredagen då det var helt fantastiskt väder här i Stockholm. Han konstaterade att barnen är som små lamm när de beger sig ut på söndagstur och förvandlas på ett par sekunder till gnälliga ungar när familjen återförenas. Jag tror att barn som lever i en värld av dubbelkommando har svårare att koppla av. Därför tror jag att våran modell fungerar så bra när barnen är små.

    29 Jul 2009

  • Ansvarsfördelning i vårt hem

     Att vara skild på låtsas har för oss handlat om att vi infört några regler, från vilka vi endast i undantagsfall avviker. Med hjälp av och genom dem har vi möjliggjort och uppnått en frihet inom äktenskapet som gynnar alla, barn och vuxna inklusive. Som jag skrev i senaste inlägget har vi idag en tydlig ansvarsfördelning, med flertalet syften. Ett är förstås att vi ska slippa fundera på vad som förväntas av oss. I den stressiga vardagen är det en övning för mycket. Man vill veta vad som gäller, både som man och som kvinna. Ett annat är att vi ska minimera överlämningspunkterna, vilka i en stressig situation skapar onödiga konflikter. Just insikten av behovet av minimering av överlämningspunkter har varit en väldigt viktig del i vårt liv när vi räddade äktenskapet från total haveri. Jag har i min bok beskrivit ett flertal punkter som i barnens olika åldrar måste bockas av för varje överlämning. Det är roligt att konstatera hur många det faktiskt finns och hur vi vänjer oss vid deras existens. Vi håller reda på barnens dagsrutiner och överlämnar dem emellan oss beroende på vem som stannar innanför eller lämnar tröskeln till hemmet. Och vi gör det i rasande fart, oftast medan den ena knyter skosnörena och den andra knyter upp sina. Jag har betraktat oss själva i sådana situationer och många andra i deras hem. Jag fann oss patetiska i det utförandet och jag förundras över att andra på fullt allvar menar att barnen och de själva mår bra i att föräldrarna kommer och går i skytteltrafik för att ta hand om sina småttingar under ett par timmar om dagen, medan den andra föräldern har externa åtaganden. En sak att föräldrarna hänger med (med nöd och näppe vill jag påstå) men barnen..? Ett tredje syfte är att slippa ansvaret. Det kanske låter konstigt att påstå att man vill slippa ifrån sitt ansvar, men genom att vi har ansvar växelvis, har vi också regelbundna återhämtningstider. Vi har med andra ord möjlighet att göra det som böcker i ämnet "rädda-ditt-äktenskap" föreslår att man ska göra - skapa sig egen tid.

    • Vi har alltså fullständigt ansvar för våra barn och för hemmet en vecka i taget (vi tycker en vecka är en bra längd på att både ha ansvaret och att inte ha det). Det betyder att den som har ansvaret både hämtar och lämnar barnen. Det betyder att den som har ansvaret sköter VAB-ningen och åker och hämtar barn sjuka barn från dagis och/eller skola. Den sköter besök till läkare, tandläkare och aktiviteter. Maken är ansvarig för barnen jämna veckor och jag har udda veckor. Alltid.
    • På jobbet arbetar vi korta respektiva långa veckor, dvs varannan vecka börjar vi tidigt och slutar sent och varannan vecka börjar vi sent och slutar tidigt.
    • Träningen planeras in efter den aktuella veckan.
    • Umgänget med kompisar och kollegor planeras in efter den aktuella veckan.
    • Städning, tvätt och diskning faller på den som har veckoansvaret. Den personen sätter själv ribban. (Maken har som följd av detta lärt sig att tvätta, vika ihop tvätten, och placera ut kläderna i rätt garderob eller byrålåda. Han sköter disken och matlagningen, han badar och/eller duschar barnen då han vill det och han byter strumporna på barnen hur ofta han själv vill. Jag lägger mig inte i hans veckor lika lite som han lägger sig i mina.)
    • Matlagning för barnen sköter den som har ansvaret för hemmet och barnen. Ofta blir det enkla rätter som barnen tycker om och uppskattar. Växling sker på måndagar, dvs det sista man gör innan man överlämnar ansvaret är att lämna barnen på måndag morgon. På söndag kväll åker den som kommer att ha ansvaret och veckohandlar, så allt som han/hon vill ha till middag, och frukost finns hemma lagom till måndagkvällen, då ansvaret övertas.

      Denna del är den trista delen i receptet att vara skild på låtsas. De övriga två är betydligt trevligare och jag hinner säkert skriva ner den de kommande dagarna.   Denna vecka är för övrigt min vecka att ta hand om barnen och huset. I måndags var min man ute på kvällen medan jag satt och försjönk i en god bok, och gjorde klart tvätten. I  tisdags inföll kvällen som vi tillbringar tillsammans och där maken bjuder mig på något trevligt. Både att äta och att göra. I tisdags bjöds det på grilltallrik och jag fick en halvtimmes massage. I onsdags morse erbjöd han sig att lämna barnen eftersom han skulle förbi en affär i närheten av förskolan. Vilken gåva jag fick! Jag njöt av frukosten lite extra länge då innan det var dags att börja dagen. Imorse lämnade jag barnen och pussade dem hejdå. Gosiga, sommarbruna barn, med var sin lasersvärd av plast, som stolt marscherade in innanför grindarna.. Man blir så glad av att se dem må bra.

    23 Jul 2009

  • Recept på livet

    Nu är det semestertider och det innebär lite mer tid att skriva och utveckla denna bloggen. Faktum är att jag även har börjat skriva en bok om att leva som "skilda på låtsas" för jag tycker det har givit mig så mycket tid att vara både mor, hustru, väninna och egen individ. Jag har upptäckt, att detta sättet att leva ger mig så mycket mer tid och lugn i kroppen, att jag äntligen orkar vara en en sådan mor jag vill vara till mina barn, för att inte tala om en sådan hustru jag vill vara för min man. Men framför allt har jag nu en återkommande möjlighet att umgås med mig själv och lära känna mig själv. Det är viktigt och jag värderar mina egna galna stunder väldigt mycket. Skilda på låtsas går ut på att lära sig att separera sig mentalt varje vecka från sina ansvar hemmavid och fokusera på sig själv under den veckan. Separationen är på ansvarsnivån enbart. Det ska inte förväxlas med att man inte är närvarande eller med att man tar avstånd från familjen. För det är inte så det fungerar. Det är ansvaret vi frikopplar varannan vecka. Det är skönt och nödvändigt för att man ska kunna orka med ett livslångt åtagande, där återhämtningstiderna är annars väldigt begränsade och svåra att förutse. Istället för att kräva saker av varandra, istället för att ha förväntningar på varandra, så har vår nuvarande livsstil givit oss själva massor med tillfällen att ge varandra små (eller stora) presenter. Vuxna och barnen inklusive. Vårt recept på äktenskap istället för skilsmässa består av tre ingredienser: 1. Ansvarsfördelning. Tydlig och konsekvent. Det ger trygghet för både vuxna och barn. 2. Tid för mys och gos. Planerad tid. Viktigt detta, för när man går på skilsmässostigen är det ju inte helt lätt att känna lust till gemenskap. Därför är planering A och O. Sakta men säkert återfår man lusten att umgås med varandra. Från början är det stela möten och kanske mer gemensam tid än något annat, men med tiden, när de egna veckorna givit utdelning i form av en mer nyanserad självkänsla (kanske är det inte maken det är fel på, kanske är det bara vardagslivet som blivit för dominant och energislukande, kanske var det att stå där och passa upp familjen från morgon till kväll som var boven?) 3. Givande och tacksamhet istället för krav och förväntningar. Intressant nog blir det automatiskt på det sättet, då man släpper ansvaret för vissa saker, alternativt får ansvaret för vissa saker. Om man då får hjälp av den andra är det ju en gåva. Ska utveckla punkterna lite till i kommande bloggar, men nu ska jag måla staketstolpar för att hjälpa en stackars make med musarm... Det luktar helt fantastiskt i trädgården, solen skiner och livet är bättre och bättre för varje dag. Jag är så tacksam för sommaren, för värmen, för solen, för dofterna, för blommorna, för fåglarna som besöker min fontän, till och med för myggorna som i år valt att flyga ljudlöst kring mina axlar, öron och lilltå...

    16 Jul 2009

  • Jun 2009
  • Idag måndag - en gåva

    Ikväll sitter jag hemma och skapar mig denna blogg. Jag är alldeles själv, barnen sover sedan länge och jag hör att det snackas i sömnen. Vädrade i deras rum för nu är det riktigt varmt och luften känns dålig därinne. Sonen kräktes idag pga jobbig hosta och det är lite synd att de inte ringde från förskolan för att be mig åka hem. Hade gjort det på direkten! Sonen är det inget fel på men tänk vilken underbar dag vi hade kunnat få. :-) Idag är det en lite speciell dag. En vanlig måndag, en sådan som kommer efter mors dag, men egentligen är det så att jag har planerat att sitta ute på en pub och umgås med vänner, men så blev det inte. Maken är ute och seglar med företaget. Min utekväll frös inne och jag hoppas maken får ordentligt kul på den där stora segelbåten. Idag är en gåva från mig till min man. Javisst! Normalt sett är det han som tar hand om barnen varannan vecka, med ansvar, planering, lämning, hämtning, utfodring, nattning, etc och denna vecka är just en sådan vecka. Mitt jobb i det hela är att leka och gosa. Varför då tänker du nu kanske. Därför att vi, för att rädda vårt äktenskap och för att slippa vänta femton år tills vi kan göra vuxensaker utan överdrivna skuldkänslor mot antingen barnen eller partnern, enades om att dela upp vårt liv i lagom långa ansvarsbitar, där barnansvar bland annat ingår. Fungerar fantastiskt. Vi gjorde det utifrån antagandet att livet måste ha en mening förutom att ta hand om barn i tio år utan uppehåll och utan ett särskilt bra samarbete. Vissa föräldrar samarbetar dåligt. Vi var sådana. Inte för att vi inte kan samarbeta, utan för att det liv vi lever är mer än välfyllt av stressmoment och att behöva samarbeta när tiden var knapp och kampen mot klockan ständigt pågick, kändes det inte värt att dessutom bli världsbäst på samarbete. Kompromissandet tog massa tid och utfallet blev ändå inte bäst. Bara halvbra som ingen var helnöjd med i alla fall. Så idag är en gåva. Jag ger denna kväll till maken, inte för att jag måste utan för att jag vill. Han vet med sig att han inte kan räkna med att jag ställer upp som barnvakt åt barnen när jag har min lediga vecka, eftersom då lever jag mitt "vuxenliv". Vi lever som skilda i den bemärkelsen. Vi tar ansvar för våra barn varannan vecka i det praktiska. Barnen slipper dubbelkommando. Alla vet vad som gäller, till och med treåringen har fattat. Det är ingen idé att försöka se på TV på morgonen när det är pappas vecka. Mamma har andra regler. Det är en fantastiskt härlig känsla att varannan vecka inte behöva bry sig om smågrejor. Jag slipper bry mig om barnen har fått med sig gympakläder, matsäck till skolan, om de har borstat tänderna eller inte, om de har fått mat eller inte. Vem som vabbar är också givet. Jag förutsätter helt iskallt, liksom min man gör det när han är "ledig", att föräldern som har ansvaret också har koll. Visst diskuterar vi större saker gemensamt. Mår barnet dåligt i skolan eller haft en busig dag, tas det ju upp på allvar på hemmaplan. Inget duckande där inte! Men det vardagliga, det överlåts med varm hand till den andre varannan vecka.

    1 Jun 2009