Faktorer som skapar tidspress hos föräldrar enligt rapporten är:

Faktorer som minskar tidspress hos föräldrar enligt rapporten är:

”En tidsmässig uppdelning av barnansvaret skulle kunna drivas längre och det skulle kunna leda till minskad tidspress om det görs utan att tiden används till ökat förvärvsarbete. En grupp som kan sägas ha genomfört detta till fullo är de separerade föräldrar som har barnen boende hos sig varannan vecka. Regressionsanalysen visar att detta sänker tidspressen jämfört med att bo med partner och barn hela tiden. Både för gifta/samboende och separerade föräldrar som har barnen varannan vecka gäller att det finns två föräldrar som tar hand om barnen, men de separerade föräldrarna har gjort en total tidsmässig uppdelning av barnansvaret. Min slutsats är att en tydligare tidsmässig uppdelning av barnansvaret bör kunna minska tidspressen även bland samboende/gifta föräldrar (förutsatt att det görs utan att förvärvsarbetstiden ökar).

Det finns många tänkbara varianter av hur detta skulle kunna utformas i praktiken. Ett konkret exempel vore att varje förälder är helt fri från ansvar för barn och hemarbete en hel vardag i veckan. (…) Denna typ av förändrningar kan dock kräva en förmåga att frångå traditionella könsrollsmönster, eftersom män tvingas att anpassa sitt arbetsliv efter barnens behov under en del av veckan – samtidigt som kvinnor delvis tvingas att släppa inflytande över hur barn och hem ska skötas om. (…) Det innebär att man ifrågasätter det ideal som innebär att båda föräldrarna ska vara med sina barn så mycket som möjligt av den tid då de inte förvärvsarbetar.”

Kan vi göra något åt de övriga punkterna?

Punkt 5: Myntet har, som alltid, två sidor. Möjlighet till flextid ger samma effekt åt andra hållet också. Privatlivet spiller över i arbetslivet. Finn en god balans, sätt gränser och slappna av.

Punkt 6: Denna punkt löser sig (tyvärr) för oss i Sverige. Allt fler får problem att få barn och vi får dem allt senare i livet. Mig inklusive. Själva barnlösheten skapar dock nya stressfaktorer, vilka inte är att leka med!

Punkt 7: Vi bör sträva efter att föda äldre barn. Blöjfria och gärna skolmogna. Eller?… Skilda på låtsas synkar pappor med sina småbarn.

Punkt 8: När man väl blivit ensamstående är punkten tuff att påverka. Och det kan man bli av så väldigt många olika skäl. Kräver respekt.

Punkt 9: Detta är en värderingsfråga och för många en väldigt svår sådan.

Punkt 10: Skilda på låtsas minskar den känslan

Punkt 11: Se punkt 1

Punkt 12: Se punkt 1

Punkt 13: Se punkt 1

 Jag har börjar äta D-vitamin från Holistic för att fylla på den brist som vi svenskar lider av under den mörka årstiden. Intaget fick ett avbrott då familjen drog till Egypten, där D-vitamin växer på träd. Eller åtminstone i solstol.

Barnen skötte sig exemplariskt under flygresan och ingen hällde på sig vare sig hett kaffe eller varmrätten mitt i den turbulens som vi befann oss i då och då. Tudor fick väldigt bråttom till den främre toaletten då den välfyllda magen sa ifrån och naturligtvis var den enda toan vi hade tillgång till mycket upptagen. Min make har aldrig setts rusa igenom flygplanskorridorer med en unge fladdrande bakom sig med sådan fart tidigare! Jag höll blicken stadigt på min egen bricka och försökte koppla bort den tanken som förmodligen fick min man att sätta igång turbo. Hur min son lyckades springa och hålla ihop skinkorna samtidigt vet jag inte, men när de kom tillbaka var bägge två mycket belåtna.

Både min man och jag betraktade annars egyptierna med stor förvåning när det gällde deras förmåga att så ineffektivt som möjligt serva sina hotell- och matgäster.

Varje restaurang hade sina egna öppettider, som framgick av ett blad man fick på sitt rum. Ingen annanstans framgick annars öppettiderna. Restaurangerna, speciellt de som serverade frukost, plockade bort maten redan tio minuter före stängningsdags för att vara säkra på att de skulle hinna stänga i tid. Gäster som vi, som kom för en mellis för barnen strax före 11, fick fingret när vi bad om en smula bröd. Efter två dagar lärde vi oss sättet att säkra mellis. En löpare skickades i förväg, som tog ett fat och lade på ett lass av allt. För att vara på den säkra sidan. Slöseri, ja, men alternativet var blodsockerras och ett par griniga ungar. För mellan 11 och 12 fanns det absolut ingen mat att tillgå. Så passande när skolbarn är vana att äta vid 11.30 vilket deras magar väl vet om.

Att beställa lunch gick till så att man paxade bord ca 30 minuter före öppningsdags (de sex bord som stod under parasoll blev snabbast paxade och jag tror inte 30 minuters marginal räckte där, men vi var inte kinkiga) och därefter hoppades man att få beställa inom en kvart efter öppnandet. (Under tiden satt vi och kastade gris – spelet alltså – och sprang med jämna mellanrum till poolen för att svalka olika kroppsdelar som överhettas lätt i 35 graders värme och gassande sol.) Beställningen försvann med kyparen och kom inte tillbaka förrän en viss tid har förlupit. Tiden kunde variera och även maten som landade på bordet. Jasså, ville ni inte ha korv med bröd? Jaha, då har ni beställt fel. Nehej, har ni beställt fisk? Ok. Och så damp det ner en Pepsi helt stokastiskt på bordet fastän vi inte har beställt någon. Eller en ensam gaffel. Men våran öl kom däremot inte förrän vi ätit upp maten. Tillsammans med kniven. Eller så kom ölen först och tog slut innan maten hann ner i stekpannan. Ibland fick två av oss mat, och två till fisktallrikar fick vi rycka från kyparens gigantiska bricka, på väg till andra bord. Som definitivt beställde sin mat efter oss, då de inte satt där 30 minuter före öppningen och paxade sina parasollförsedda platser.

Och så var det så fiffigt organiserat att det fanns en chef (han hade mörkblå skjorta så svettfläckarna kunde synas bättre) som dirigerade alla dessa kypare som inte visste vad de höll på med. De sprang hit och dit med svettdroppar i pannan, medan karln i mörk skjorta och med mörk röst irriterat viftade åt dem och höjde regelbundet ögonbrynen. Alla jobbade järnet men inget jobb blev ordentligt gjort.

Otroligt ineffektivt. Och det var precis den typen av organiserad kaos och förvirring som rådde hemma hos oss på den tiden när vi skötte allt tillsammans.

I Egypten fanns det många system som alla följde och dessa var kontraproduktiva. Hade en kypare fått ta fullt ansvar själv för ett par bord hade inte mannen i mörk skjorta behövt springa omkring och fixa felleveranser. Men kyparna hade inget ansvar. (Eller delat ansvar?) De förlitade sig på att den mörkröstade gentlemannen hade lösningen…