1. Håller du med mig om att det är härligt med en relation där alla hjälps åt och där den hjälpen som erbjuds kommer från hjärtat?
2. Håller du med mig om att det är mycket viktigt för par att få umgås på tu man hand, oavsett relationstyp?
3. Håller du med mig om att egen tid i vardagen är en viktig ingrediens, som även i små doser ger stor utdelning?

Mitt liv har saknat ett naturligt sätt att åstadkomma allt detta och jag drunknade duktigt i alla måsten, bytte bort middagstid mot övertid och fick hjälp av en övertrött make, som liksom jag, släpade sig runt bland dammråttor, blöjpaket och andra plikter, för att sedan, när vi kom till arbetet, visa upp en glad fasad till allas gemensamma arbetsglädje. Och i den glädjen fanns också äkta glädje – glädjen över att vara på en arbetsplats där jag visste mina arbetsuppgifter.

Jag vet faktiskt inte vad som var hönan och vad som var ägget.

Det intressanta är, att Skilda på låtsas svarar upp till mina värderingar genom sina tre steg, fast baklänges! Så den finaste biten, hjälpen från hjärtat, kommer (tyvärr) sist. Men det är också det svåraste att åstadkomma i (eller kräva av) en rutten relation, för hur skulle jag kunna ge något från hjärtat när det blöder? Men den som väntar på något gott, du vet…

Introducera ansvarsfördelningen först. Vips så har du och din partner tillfällen till egen tid. Varsågod. Utnyttja den smart. Det kommer att muttras och klagas en del, för det är jobbigt att fixa allt själv, å andra sidan inträffar det magiska att man sänker kravet på hur fiiiint det ska vara hela tiden och överallt.

Introducera myskvällarna i steg 2. Många gånger kommer du eller ni att försöka komma på skäl att få slippa men hallå där! Det är fusk. Då är tvåsamheten inte så viktig som du påstått. Är den viktig, står du fast vid överenskommelsen. Detta är liksom för er skull. Inte för jobbets, för svärmors, för grannens eller för fotbollsklubbens. Detta är fribiljetten till umgänge på tu man hand. Hos oss fungerar två kvällar i veckan utmärkt, hos er kanske tre kvällar behövs? Eller en kväll? Eller varannan tisdag och varannan fredag? Regelbundenheten är det viktiga och att ni respekterar överenskommelsen och era löften.

Har ni kört dessa två steg ett tag och anpassat era liv efter konsekvenserna (för konsekvenser finns det, jag lovar!), behöver ni inte ens fundera på resten. Bara ge varandra tillåtelse att hjälpa till när ni känner er redo. Du kommer inte längre att vilja smita undan. Dels för att du inte längre behöver det, dels för att om du hjälper till kommer ditt bidrag inte att bli bedömt, kritiserat eller ”förbättrat”.

Alla Hjärtans Dag är det hos oss nästan varje dag.

Jag är ganska påläst om jämställdhetens betydelse i det svenska samhället och jag tycker att i grunden är det är en bra sak.

Jämställdhet som mål i termer av förhandlad och förhandlingsbar rättvis fördelning av arbetsuppgifter räcker för mig inte som motivator för att sätta igång. Att behöva förhandla till min jämställdhet duger inte som morot. Att behöva hitta på ytterligare argument förutom det forskare och professionella redan har gjort anser jag ska inte behövas.

I alla fall inte under de åren då karusellen snurrar som fortast och ungarnas utveckling går så snabbt att jag inte orkar hitta nya argument för att försvara arbetsfördelningen. Enklast är ibland att ta på sig de nya tillkomna arbetsuppgifterna ljudlöst och utan vidare kommentarer. Kärlekslöst eller ej, det går undan i en familj med två förskolebarn. Alla kan trilla dit, vi gjordet det definitivt.

Jämställdhet är för mig en term som var och en därhemma måste definiera på sitt sätt. Alla förstår vad det innebär men vad det innebär för dig och mig, det står inte i böckerna. Det står bara att vi ska ”dela lika på arbetsuppgifterna”. Då förväntas man veta. Man tar fram en A4, skriver upp sysslorna, och sedan förhandlar man. Kärleksfullt liksom. Mitt i värsta kaoset under småbarnsåren. ”Älskling, om du gör det här och det här, så gör jag det här och det här. Vad tycker du?” ”Vilken bra idé sötnos, låt oss sätta igång”.

Anta nu att det här fungerar. Att människor verkligen lyckas förhandla sig till millimeterrättvis jämställdhet och spikar de arbetsuppgifter som var och en ska utföra. Försvinner kontrollbehovet? Vad händer med inspektionen som normalt följer utfört arbete? Finns det heta tips på hur man löser tvisterna om de normer som uppfylls eller inte uppfylls? Kanske för att de aldrig uttalats? Felet, anser jag, är att man utgår ifrån målet ”jämställdhet”. Vi ska vara jämställda tills döden skiljer oss åt. Eller skilsmässan.

Skilda på låtsas gav oss jämställdheten på köpet. Varför. Ja, kanske för att vi inte sökte den så hårt. Kanske för att det vi sökte var att kunna överleva de jobbiga månaderna, eller det vi sökte var att hitta respekten för varandra igen. Det sista vi sökte var ordet jämställdhet. Vi ville i och för sig lida ungefär lika mycket. Eller lite. Är det jämställt? Men skilda på låtsas är så mycket mer än jämställdhet. Det är en helt rättvis uppdelning av arbetsuppgifterna, där var och en också får bestämma den norm som ska gälla. Jag anser dock att en strikt uppdelning av arbetsuppgifterna enkom inte räcker för att undvika skilsmässa. Hade vi inte lagt på de gemensamma stunderna som efter 1,5 år fortfarande känns heliga och genomförs varje vecka utan undantag, hade vi inte lagt till de vardagsgåvor (läs: när vi hjälper varandra utan uppmaning, utan menande blickar och utan sura kommentarer, dvs när vi hjälper varandra därför att vi vill och orkar) som vi ger till varandra för att visa vår kärlek och vår respekt för varandras ansträngningar, då tror jag inte att vi hade kunnat undvika en krasch.