Jag har börjar äta D-vitamin från Holistic för att fylla på den brist som vi svenskar lider av under den mörka årstiden. Intaget fick ett avbrott då familjen drog till Egypten, där D-vitamin växer på träd. Eller åtminstone i solstol.

Barnen skötte sig exemplariskt under flygresan och ingen hällde på sig vare sig hett kaffe eller varmrätten mitt i den turbulens som vi befann oss i då och då. Tudor fick väldigt bråttom till den främre toaletten då den välfyllda magen sa ifrån och naturligtvis var den enda toan vi hade tillgång till mycket upptagen. Min make har aldrig setts rusa igenom flygplanskorridorer med en unge fladdrande bakom sig med sådan fart tidigare! Jag höll blicken stadigt på min egen bricka och försökte koppla bort den tanken som förmodligen fick min man att sätta igång turbo. Hur min son lyckades springa och hålla ihop skinkorna samtidigt vet jag inte, men när de kom tillbaka var bägge två mycket belåtna.

Både min man och jag betraktade annars egyptierna med stor förvåning när det gällde deras förmåga att så ineffektivt som möjligt serva sina hotell- och matgäster.

Varje restaurang hade sina egna öppettider, som framgick av ett blad man fick på sitt rum. Ingen annanstans framgick annars öppettiderna. Restaurangerna, speciellt de som serverade frukost, plockade bort maten redan tio minuter före stängningsdags för att vara säkra på att de skulle hinna stänga i tid. Gäster som vi, som kom för en mellis för barnen strax före 11, fick fingret när vi bad om en smula bröd. Efter två dagar lärde vi oss sättet att säkra mellis. En löpare skickades i förväg, som tog ett fat och lade på ett lass av allt. För att vara på den säkra sidan. Slöseri, ja, men alternativet var blodsockerras och ett par griniga ungar. För mellan 11 och 12 fanns det absolut ingen mat att tillgå. Så passande när skolbarn är vana att äta vid 11.30 vilket deras magar väl vet om.

Att beställa lunch gick till så att man paxade bord ca 30 minuter före öppningsdags (de sex bord som stod under parasoll blev snabbast paxade och jag tror inte 30 minuters marginal räckte där, men vi var inte kinkiga) och därefter hoppades man att få beställa inom en kvart efter öppnandet. (Under tiden satt vi och kastade gris – spelet alltså – och sprang med jämna mellanrum till poolen för att svalka olika kroppsdelar som överhettas lätt i 35 graders värme och gassande sol.) Beställningen försvann med kyparen och kom inte tillbaka förrän en viss tid har förlupit. Tiden kunde variera och även maten som landade på bordet. Jasså, ville ni inte ha korv med bröd? Jaha, då har ni beställt fel. Nehej, har ni beställt fisk? Ok. Och så damp det ner en Pepsi helt stokastiskt på bordet fastän vi inte har beställt någon. Eller en ensam gaffel. Men våran öl kom däremot inte förrän vi ätit upp maten. Tillsammans med kniven. Eller så kom ölen först och tog slut innan maten hann ner i stekpannan. Ibland fick två av oss mat, och två till fisktallrikar fick vi rycka från kyparens gigantiska bricka, på väg till andra bord. Som definitivt beställde sin mat efter oss, då de inte satt där 30 minuter före öppningen och paxade sina parasollförsedda platser.

Och så var det så fiffigt organiserat att det fanns en chef (han hade mörkblå skjorta så svettfläckarna kunde synas bättre) som dirigerade alla dessa kypare som inte visste vad de höll på med. De sprang hit och dit med svettdroppar i pannan, medan karln i mörk skjorta och med mörk röst irriterat viftade åt dem och höjde regelbundet ögonbrynen. Alla jobbade järnet men inget jobb blev ordentligt gjort.

Otroligt ineffektivt. Och det var precis den typen av organiserad kaos och förvirring som rådde hemma hos oss på den tiden när vi skötte allt tillsammans.

I Egypten fanns det många system som alla följde och dessa var kontraproduktiva. Hade en kypare fått ta fullt ansvar själv för ett par bord hade inte mannen i mörk skjorta behövt springa omkring och fixa felleveranser. Men kyparna hade inget ansvar. (Eller delat ansvar?) De förlitade sig på att den mörkröstade gentlemannen hade lösningen…

Jag är ganska påläst om jämställdhetens betydelse i det svenska samhället och jag tycker att i grunden är det är en bra sak.

Jämställdhet som mål i termer av förhandlad och förhandlingsbar rättvis fördelning av arbetsuppgifter räcker för mig inte som motivator för att sätta igång. Att behöva förhandla till min jämställdhet duger inte som morot. Att behöva hitta på ytterligare argument förutom det forskare och professionella redan har gjort anser jag ska inte behövas.

I alla fall inte under de åren då karusellen snurrar som fortast och ungarnas utveckling går så snabbt att jag inte orkar hitta nya argument för att försvara arbetsfördelningen. Enklast är ibland att ta på sig de nya tillkomna arbetsuppgifterna ljudlöst och utan vidare kommentarer. Kärlekslöst eller ej, det går undan i en familj med två förskolebarn. Alla kan trilla dit, vi gjordet det definitivt.

Jämställdhet är för mig en term som var och en därhemma måste definiera på sitt sätt. Alla förstår vad det innebär men vad det innebär för dig och mig, det står inte i böckerna. Det står bara att vi ska ”dela lika på arbetsuppgifterna”. Då förväntas man veta. Man tar fram en A4, skriver upp sysslorna, och sedan förhandlar man. Kärleksfullt liksom. Mitt i värsta kaoset under småbarnsåren. ”Älskling, om du gör det här och det här, så gör jag det här och det här. Vad tycker du?” ”Vilken bra idé sötnos, låt oss sätta igång”.

Anta nu att det här fungerar. Att människor verkligen lyckas förhandla sig till millimeterrättvis jämställdhet och spikar de arbetsuppgifter som var och en ska utföra. Försvinner kontrollbehovet? Vad händer med inspektionen som normalt följer utfört arbete? Finns det heta tips på hur man löser tvisterna om de normer som uppfylls eller inte uppfylls? Kanske för att de aldrig uttalats? Felet, anser jag, är att man utgår ifrån målet ”jämställdhet”. Vi ska vara jämställda tills döden skiljer oss åt. Eller skilsmässan.

Skilda på låtsas gav oss jämställdheten på köpet. Varför. Ja, kanske för att vi inte sökte den så hårt. Kanske för att det vi sökte var att kunna överleva de jobbiga månaderna, eller det vi sökte var att hitta respekten för varandra igen. Det sista vi sökte var ordet jämställdhet. Vi ville i och för sig lida ungefär lika mycket. Eller lite. Är det jämställt? Men skilda på låtsas är så mycket mer än jämställdhet. Det är en helt rättvis uppdelning av arbetsuppgifterna, där var och en också får bestämma den norm som ska gälla. Jag anser dock att en strikt uppdelning av arbetsuppgifterna enkom inte räcker för att undvika skilsmässa. Hade vi inte lagt på de gemensamma stunderna som efter 1,5 år fortfarande känns heliga och genomförs varje vecka utan undantag, hade vi inte lagt till de vardagsgåvor (läs: när vi hjälper varandra utan uppmaning, utan menande blickar och utan sura kommentarer, dvs när vi hjälper varandra därför att vi vill och orkar) som vi ger till varandra för att visa vår kärlek och vår respekt för varandras ansträngningar, då tror jag inte att vi hade kunnat undvika en krasch.