Faktorer som skapar tidspress hos föräldrar enligt rapporten är:

Faktorer som minskar tidspress hos föräldrar enligt rapporten är:

”En tidsmässig uppdelning av barnansvaret skulle kunna drivas längre och det skulle kunna leda till minskad tidspress om det görs utan att tiden används till ökat förvärvsarbete. En grupp som kan sägas ha genomfört detta till fullo är de separerade föräldrar som har barnen boende hos sig varannan vecka. Regressionsanalysen visar att detta sänker tidspressen jämfört med att bo med partner och barn hela tiden. Både för gifta/samboende och separerade föräldrar som har barnen varannan vecka gäller att det finns två föräldrar som tar hand om barnen, men de separerade föräldrarna har gjort en total tidsmässig uppdelning av barnansvaret. Min slutsats är att en tydligare tidsmässig uppdelning av barnansvaret bör kunna minska tidspressen även bland samboende/gifta föräldrar (förutsatt att det görs utan att förvärvsarbetstiden ökar).

Det finns många tänkbara varianter av hur detta skulle kunna utformas i praktiken. Ett konkret exempel vore att varje förälder är helt fri från ansvar för barn och hemarbete en hel vardag i veckan. (…) Denna typ av förändrningar kan dock kräva en förmåga att frångå traditionella könsrollsmönster, eftersom män tvingas att anpassa sitt arbetsliv efter barnens behov under en del av veckan – samtidigt som kvinnor delvis tvingas att släppa inflytande över hur barn och hem ska skötas om. (…) Det innebär att man ifrågasätter det ideal som innebär att båda föräldrarna ska vara med sina barn så mycket som möjligt av den tid då de inte förvärvsarbetar.”

Kan vi göra något åt de övriga punkterna?

Punkt 5: Myntet har, som alltid, två sidor. Möjlighet till flextid ger samma effekt åt andra hållet också. Privatlivet spiller över i arbetslivet. Finn en god balans, sätt gränser och slappna av.

Punkt 6: Denna punkt löser sig (tyvärr) för oss i Sverige. Allt fler får problem att få barn och vi får dem allt senare i livet. Mig inklusive. Själva barnlösheten skapar dock nya stressfaktorer, vilka inte är att leka med!

Punkt 7: Vi bör sträva efter att föda äldre barn. Blöjfria och gärna skolmogna. Eller?… Skilda på låtsas synkar pappor med sina småbarn.

Punkt 8: När man väl blivit ensamstående är punkten tuff att påverka. Och det kan man bli av så väldigt många olika skäl. Kräver respekt.

Punkt 9: Detta är en värderingsfråga och för många en väldigt svår sådan.

Punkt 10: Skilda på låtsas minskar den känslan

Punkt 11: Se punkt 1

Punkt 12: Se punkt 1

Punkt 13: Se punkt 1

När jag var en ung och ensamstående IT-konsult pratade man om vad bra det skulle bli med distansarbete. Det var bra grejor det och huga vilka bra tider som skulle komma! Människor skulle sitta i sina stugor (likt Gert Fylking på Kobben) och arbeta effektivt med sina projekt – på distans liksom. Man skulle inreda mysiga kontor, tända ljus och titta på träden utanför. Så kom tekniken och man kunde köpa en massa förkortningar för att lösa uppkopplingen. Även jag har hade förmånen att faktiskt jobba på det sättet, fast utan att ha tillgång till någon stuga. Men glad var jag! Visst, jag drog sladdar till väggen och hade modem, men hade en väl fungerande uppkoppling, som trots allt möjliggjorde arbetet. Det var ok att ta hem ett helt projekt med Delphikod på den egna laptopen och det var tillåtet att studera arbetsrelaterat material i sängkammaren. Under eget ansvar förstås.

Debiteringsgraden och effektiviteten var hög, liksom moralen.

Sedan upptäckte man två saker. Virusarna, som var elaka, otäcka och hade namn. Och att vissa människor inte kunde organisera sitt arbete med följden att arbete och privatliv flöt ihop.

Idag är distansarbete, åtminstone i mitt liv, historia.

Trots att IT- och säkerhetsavdelningarna är upp till tänderna utrustade med antivirusmedel, antilössmedel, brandväggar och brandvarnare är det numera ej tillåtet att stoppa in sin laddare i datorns USB-port på många arbetsplatser. Inte heller att logga in hemifrån eller ta hem och arbeta på ett dokument. Eller läsa dem hemma för den delen. Det kan komma virusar som får antivirusprogrammen att aktivera sig och då kommer saker att börja blinka och det blir farliga tider på företaget. (Jag trodde att antivirusprogrammen var just till för att möjliggöra säker dataöverföring och kommunikation och den dagliga uppdateringen skulle räcka för att företag skulle våga riskera lite out-of-office-pyssel. Varför köper man mjukvara för många miljoner om man inte litar på dem?)

Dels signalerar detta att vi konsulter skulle vara mindre pålitliga än de egna anställda. Att vi är virusmagneter. Dels begränsar det väsentligen konsultens arbetsmöjligheter om han råkar vara småbarnsförälder och har oplanerade vabdagar eller julpyssel på den privata agendan. Tiden är för evigt förlorad med förseningar som följd. Har man flera barn blir förlusten på företagshåll kännbar.

Jag skulle vilja förstå hur man från konsultköparhåll tänker när man inför så kraftiga restriktioner i sina konsultavtal. Att projekt försenas är inget nytt i och för sig, men att projekt försenas pga att föräldrar sitter hemma och vabbar för åttaåringar med löss och utan att kunna arbeta ett par timmar på kammaren, är väl knappast en bra anledning. På samma sätt som man hinner tvätta, diska och polera golvet av tristess (när barnet sover febern av sig till exempel), skulle man hinna lägga både benen och många goda strån i kors och uträtta värdefullt arbete.

Ännu värre är det när begränsningen gäller alla i hela företaget med hänvisning till anledning nr 2 – människors antagna oförmåga att hålla isär privat- och arbetsliv. Under förevändningen att människor inte ska behöva tänka på jobb när de är hemma. Jag skulle vilja höra den projektledare som går till sin styrgrupp och säger ”Tyvärr, vi blev försenade därför att hälften av mitt team tillbringade för många oplanerade dagar hemma med febriga men sovande barn eller halvfriska barn i karantän och den andra halvan var hos mäklaren, tandläkaren, frisören, sålde hus, köpte hus, väntade på hantverkare, sprang till banken, eller ordnade andra privatpraktiska ärenden under kontorstiden, utan att haft en möjlighet att ta igen eller kompensera arbetsbortfallet.” Ingen projektledare säger så. Men många gånger är det faktiskt det som är sanningen.

Varför företag blundar för den praktiska vardagen som vuxna idag har är ofattbart. Moralen rasar, debiteringsgraden likaså. Det enda som ökar är stressen och kanske säkerhetschefens lön, för han gör ju faktiskt ett strålande arbete. Men om man eliminerar alla riskmoment genom att helt enkelt förbjuda allt som innebär risker, då behövs det ju snart inga säkerhetschefer på företag. Lite skojigt kan man kanske tycka att säkerhetscheferna rationaliserar bort sig själva. Vore synd, det finns gott om annat man skulle behöva skydda, som idag sipprar ut.

Tekniken för distansarbete finns, men håller sakta på att bli ett minne blott och det tycker jag inte bådar gott för framtiden.