Gårdagskvällen bjöd på härligheter. Häng med!

Kl 18 hade jag bokat ett möte med ett TV produktionsbolag, hemma hos oss. Ville egentligen boka lunchtid nästa vecka men de ville tidigarelägga och då fanns denna lucka. Min buss ställs in. Jag står i Danderyd och ringer min man. Han säger att om det inte är akut, ringer han tillbaka. Jag säger att jag blir sen. Vi lägger på. Jag tror han är hemma så jag väntar lugnt på nästa buss. Kl 18.13 anländer jag hem och finner besökarna i en bil utanför, medan min mans bil saknas.

Vi hälsar och jag låser upp en olåst dörr. Förvånad. Hallå!! Inget svar. Ingen hemma. Storebror är på fotbollsträning. Pappa och lillebror borta. Dörren olåst. Jag finner mig och frågar gästerna varför de suttit i bilen och inte bara klivit på – dörr olåst, etc… Skratt. Välkomna till livet hos en barnfamilj!

Kaffebryggning på gång. Dörren flyger upp och Tudor står förvånad där, blängandes på den yngre kvinnan i sällskapet. Ny mamma?!! Jag kommer och hälsar. Puhh. Gamla mamma är kvar.

Maken berättar att när han skulle hämta Tudor från en kompis, kliver grabben in i glasbitar. Tjena. Operation plocka glasbitar ur foten startas och drar ut på tiden. Omplåstrade återkommer de hem.

Intervjun börjar. Sonen sitter och äter korv vid matbordet. Sätter sig sedan framför Bolibompa. Plötsligt halas en liten kamera fram och vi blir filmade. I 2 timmar sitter vi och pratar och under tiden hinner min man klämma in följande. Ger Tudor kvällsmackor. Åker och hämtar Kien från fotbollen och ger honom middag. Borstar tänderna på Tudor. Lägger Tudor. Han är med i intervjun till och från och avbrotten är roliga för han bara reser sig och gör sitt. Jag sitter kvar hela tiden och håller den röda tråden glödhet. Till slut är det över, tack tack o hejdå.

Vi sätter oss vid matbordet och tittar på varandra och tackar sedan det vakna barnet för hans hjälp. Barnen var som änglar. De skötte sitt och kom ibland för att gosa. Allt inför våra och kamerans häpna ögon. Jag somnar ovaggad…

Före jul blev jag intervjuad av radioprogrammet Tendens som sänds på P1 den 24 januari, klockan 11. Temat var vardagsstress och vi hade ett soffsamtal över en latte en fredag eftermiddag, strax innan jag skulle hem och bjuda maken på myskväll.

Lyssna gärna!

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3381

Imorgon torsdag kommer Titan Television hem till oss för att planera dokumentär för någon rikskanal. Jag skrattar lite för vårt vardagsrum saknar fortfarande möbler. Det blir vad det blir, eller hur?

Vilken underbar helg jag haft. Minns alldeles särskilt söndagen då jag fick en nära-sonen upplevelse som inte var av denna värld.

Nioåringen konstaterade att han kunde läsa mina tankar. Eller att jag kunde läsa hans. Och så gav han exempel.

Så har jag känt i många år nu men inte blivit trodd. Igår bekräftade han det och det var som att något magiskt inträffade mellan oss.

Gläds även över det faktum att Socialstyrelsen tidigare gav en läkare rätt att praktisera healing vid sidan av skolmedicin. Jag blev inbjuden till ett seminarium med denna läkaren. Det indikerar någon form av generationsskifte och en större tolerans för ”det okända” och det allmänt accepterade. Sådana banbrytande tankebanor är även att skåda på relationsområdet, där människor hittar nya mönster för samlevnad som möjliggör kärlek.

Framtiden är ljus för dem som är för förändring och det bådar ju gott för våra nyfikna ungar.

Kommer ni ihåg mitt sista inlägg, om toatiden som kvalificerad egentid? Här vilas det inte och jag är mer än intresserad av hur andra gör och hittade genom denna artikel ett par svar.

http://boombaby.se/familjeliv/toatid-ensamtid/

Den generöse mannen tänker rätt men tänker kort. Han ger sin fru Helenetid en hel dag då hon får göra vad hon vill?! Notera att det är han som ”ger tiden” som om hon behövde BE om den. Han verkar dessutom avgöra när den tiden behövs (när hon ser ut att inte orka med mer)

Varför inte ge henne och sig själv lika mycket av den varan?

De andra två i artikeln verkar sunda kvinnor. Speciellt gillar jag systematiseringen av hushållssysslorna som schemalagts per individ.

Visste ni förresten att när jag hade bonusdotter på 15 år hemma, hade vi ett roterande system där inte bara arbetsuppgifterna roterades, utan även rollen som tjattant? Att arbetsuppgifter inte blir utförda händer i varje familj och tjatandet faller oftast på den stackars mamman som påminner, påminner och påminner. Kanske för att hon lider mest eller snabbast av röran.. Det var tålamodskrävande men också ögonöppnande att se och inse att smärtgränsen låg så olika hos oss alla och medan vissa av oss accepterade vilket förfall som helst trots att ansvaret för själva städandet låg hos någon annan, påminde andra fort och kankse av skälet att städansvariga inte ska behöva känna att bördan växer sig för stor.

Det finns så många sätt att skapa ett välfungerande hem och alla är värda att testas, utvärderas, skrotas eller förbättras. Det enda som inte är ok är gnäll.