Saxat ur internet:

http://mammashjartan.blogspot.se/2011/02/ledsen-besviken-och-arg.html

Det finns en sådan hjärtlig ärlighet i detta blogginlägg, som jag känner igen. Denna kvinnas brutala sanning är det som många vänder emot mammorna. ”Stå ut! Du visste vad du gav dig in på.” Fan heller. Det VISSTE man inte. Man hade hört, man hade fantasier om hur det skulle bli. Men man VISSTE inte.

Sprattlandet kommer i många fall naturligt av sagolika fantasier och orealistiska förväntningar och någon form av nationell tro på att det är gratis att hela tiden behöva göra allt, i stället för att hela tiden behöva göra hälften.

Att överkomma det kräver inte bara snedlagda huvuden utan handfasta knep. Brutalt handfasta. Skilda på låtsas, och jag vill tillägga att även alla andra knivskarpa och odiskutabla uppdelningsformer, är handfast nog för att sätta saker och ting på sin rimliga plats. Hur hårda de än tycks vara ger de faktiskt plats för en massa mjukhet, smidighet, lättnad, etc…

Kanske sånt som denna mamma söker?

Jag får ofta frågan om hur det gick till när vi bestämde oss för att börja med metoden.

Vi bestämde oss för att skilja oss. Det var allt. Det fanns ingen metod, det fanns inga verktyg och framför allt, det fanns inget hopp.

”You either do it or you don’t. There is no try.”

Under betänketiden ägnade jag så stor del åt meditation och att vända negativa tankegångar till positiva att jag hade hunnit bygga upp en stor portion självkänsla och djävlaranamma med resultatet att inget längre skrämde mig. Jag hade ingen aning om hur min ekonomi skulle arta sig, var jag skulle bo etc.. Jag bara visste att allt skulle bli bra. Jag visste också att allt kanske inte skulle bli bra med en gång, men jag hade tillgång till mig själv, en god hälsa och en positiv livssyn, samt mina barn. Det räckte!

I det läget hade jag droppat alla förväntningar på omgivningen. Inklusive maken.

För mig var det vändpunkten, i kombination med ”mina veckor” för helande, läsande och agerande.

Jag inser idag att utan att ha mött känslan av uppgivenhet hade jag fortsatt att ”försöka”. Men att försöka duger ingenting till. Man måste GÖRA. Och göra om. Ge allt från där man är.

Det är insidan som räknas. Är det? Jag skulle snarare uttrycka det som att det är vad vi SKAPAR med insidan som räknas.

Tittar vi på vårt inre är det inte helt otroligt att vi inte gillar det vi ser. Många stannar där och så förblir vi som vi varit. För att insidan ska kunna räknas, måste vi ta ett steg till. Förvandla oss till de personer vi vill vara, även om den inre, mentala förvandlingen kan verka patetisk. Du kommer dock att utstråla något annat bara genom denna tankeövning, som inte bara får dig att gilla dig själv bättre utan även andra. De som tittar på dig utifrån kommer att märka skillnad. Så börjar all förändring.

Men det tar tid. I mitt fall månader. Med en styvare fördelning av ansvar finns tiden OM du verkligen lämnar ansvaret bakom dig för stunden.

Vill du boka mig för föreläsningar eller som parmentor, kontakta mig via kontaktformuläret eller via telefon på 0708 763 910.

Jag får fler och fler mail från personer inom familjeterapin som vill veta mer om S.p.L.

Det är familjeterapeuterna själva som hör av sig. Par har kommit till dem viftandes med boken, som vill ha hjälp.

Det är paren själva som hör av sig. Familjeterapeuten de går hos har viftat med metoden och de vill ta reda på mer.

Jag blir glad att vi har kommit så långt, men livrädd för att familjeterapin går bort sig i sin tolkning av metoden.

Först och främst är det dödsstöten att pracka på par partid i förtid. Det får motsatt effekt. Att rekommendera myskvällar till par som inte längre vill se varandra är för mig en plågsam tanke. Man måste, enligt min uppfattning och erfarenhet, jobba på de egna, inre känslorna och det kan bara göras i nästintill fullständig separation och inre lugn. Det upplever man endast då man är tillåten (både inre och yttre tillåtelse) att ta sin egen tid och att ta ansvar för sitt eget liv. Med andra ord, det kan inte piskas fram. Alla som blir stressade av att försöka slappna av kan intyga det.

Så till er som startar på egen hand eller tillsammans med rådgivare: Gör er fullständigt på det klara med att Steg 1 ÄR en fullständig simulering av skilsmässa. SOM OM ni redan var skilda. Det är OK att inte prata med varandra. Det är till och med rekommenderat. Försök inte låtsas som att allting blir bra. Det kanske blir, kanske inte. Det är oviktigt nu. I Steg 1 är det NI som ska helas. Skit i den andra. (Tuffa bud men nödvändiga)

Lev för fullt för bägge era veckor. Hitta glädjen i dem. De finns där när du omfamnar dig själv och kärleksfullt ägnar dig åt barnen och ompysslingen av ägodelar som ni har valt att ha i ert hem. Allt det där är kärlekshandlingar. Känn inte bara på barnkinder, känn även på rent porslin med fingrarna, lukta på rena kläder och tillåt dig att le när du faktiskt finner glädje i det lilla. Njut av jobbet, träningen, publivet, biofilmerna, promenaderna, böckerna, musiken, maten, snön och regnet, njut av luften eller känslan av att vara så otroligt kompetent! Livet blir vad du gör det till! Så. Det är inte synd om er. (Men kan bli synd om mig om ni missförstår mig på denna punkt ) Många som gått igenom skilsmässa är lyckliga efteråt, så låt det inte skrämma er. Ha det i baktanken. Låt skräcken försvinna i er för det okända eller vem som ska tycka vad. Fokusera på att hitta er egen glädje och lägg undan alla andra tankarna. Det är bara ni själva som kan göra det, ingen annan…

Skilsmässa eller inte, jag tycker alla människor borde träna på att ge sig själv större utrymme för sina behov, önskningar och drömmar och lära sig att älska sig själv innan man går ut och älskar andra.

Handen på hjärtat. Ordet flexibelt. Smakar det bra? Andas det lugn och harmoni eller andas det kaos?

För mig betyder flexibelt = du ska vara beredd på att göra något som någon annan ännu inte har bestämt sig för att du ska göra, och du ska göra det närsomhelst och med ett brett leende på läpparna.

Motsatsen till flexibelt är fast, rigid, strukturerad, principfast, stel eller något annat ord som uttrycker avsaknaden av flexibilitet eller dynamik. (Notera hur orden klingar i ditt huvud.)

Lustigt att många svenskar, som inte kan stå i kö utan nummerlapp, och som inte accepterar att bussen är tre minuter sen, kallar sig flexibla, så fort de ska söka arbete.

Vilka lurar vi?

Varför flexibilitet är en uppmärksammad och efterfrågad egenskap är för mig en gåta. Det handlar om att få oss att acceptera dåligt ledarskap med otydliga visioner och en uttalad oförmåga att beskriva målen. Det handlar om att öppet låta medarbetare få och ha dåligt samvete och bokstavligen köra in dem i väggen. Och vi är stolta.

Gummibandsprincipen är helt enkelt okej, eftersom vi har paketerat det som något eftersträvansvärt.

En princip, som barnpsykolologer bestämt avråder ifrån att man ska tillämpa efter en skilsmässa, varken på barn eller vuxna. Kan det vara så att denna flexibilitet leder många familjer rakt in i skilsmässan? Vem vågar säga nej till kvällsjobb när man har sålt in sig själv som flexibel? Eller använder vi våra barn som skäl till att få befrias från våra lögner?

Kom igen Sverige. Hur kan vi kalla oss flexibla när vi inte ens står ut med att SMHI bommar väderleksprognosen? VäderleksPROGNOSEN för guds skull..!

I själva verket så tror jag att vi efterfrågar någon annan egenskap. Självtrygghet. Sättet att förhålla sig till att saker förändras utan att tappa fokus. Det är inte flexibilitet. Det är något helt annat och svårfunnet. När man möter sådana människor häpnar man, för de uppför sig verkligen som OM de var fullständigt flexibla, men istället är de bara grundade i något fast. Tilliten till sig själva och att allting, faktiskt, alltid löser sig.