Aftonbladets krönika om egen tid har frestat på tålamodet ett bra tag. Länken dit hade jag fått av min man och den hade alltså legat och skräpat i min mailkatalog ”Bloggidéer”.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article13972321.ab

Jag läser och läser om. Jag förstår vad hon syftar på och jag tror vi är egentligen överens, ändå känner jag att något är fel. Det slår mig plöstligt. Det är det inledande antagandet.

—-  För fyra år sedan på hemmaplan, en tvååring och en femåring runt fötterna —-

Wollin: Har du barn?

Jag: Ja. (Och tänker för mig själv att krönikan verkar vara skriven för mig och jag ”lyssnar därför noga där jag sitter” eftersom Wollin uppmanar.)

Wollin: Är det tyst?

Jag: Nej…. det är INTE tyst. Det är ungar som pratar från morgon till kväll därför att de är ungar och att snacka tillhör den perioden av livet. Det är så mycket snack runtomkring att jag knappt kommer förbi ordet nej i huvudet.

Jag tänker vidare (för fyra år sedan): Ajdå. Nu skulle jag kommit till Wollins replik ”Då har du egentid”. Men attans! Jag blev precis av med den.

—-

Så jag är alltså av med egentiden på dagtid på hemmaplan när ungarna är vakna.

Vi stryker egentid i samband med middag också, för en tvååring äter inte middag med resten av familjen och springer sedan inte heller ner i källaren som en antilop. Den springer ifrån bordet en smula och dyker plötsligt upp igen mitt i den första sammanhängande meningen jag yttrat på hela dagen.

Egentid när jag sover kan jag köpa sådär; Ingen annan stör mig visserligen då, men den är inte heller så enkel att uppskatta. Åtminstone jag brukar liksom sova då. Tvååringar och femåringer dyker också upp i den säng mamma och pappa sover och då blir det egentid minsann! Barnen knuffas och slåss i sömnen, vrider och vänder sig och jag undrar hur i h-e jag ska lyckas somna om. Nu ska jag, enligt krönikan, alltså inte ha höga krav utan njuta av denna egentiden som inte är så försvinnande kort som jag skulle önska att den var klockan tre på natten.

Egentid när jag ska bajsa i fred med en ny tidning var en intressant chans till kvalitetstid, men min erfarenhet är att småbarn inte bör lämnas ensamma när mamma (eller pappa) sitter och bajsar och barnet är dessutom mycket mer nyfiket än så! Jag hade ett barn i knähöjd varje gång jag besökte inrättningen och jag vill påstå att det inte var mycket egentid det där! Det fanns roliga stunder då barnet nyfiket och utan att värdera det det såg, utforskade allt som toaletten och sin egen mamma erbjöd i form av intressanta detaljer, men någon egentid, nej det var det inte.

Egentid på jobbet – det är egentid det! Mailläsning, kollegialt samspråk, möte med X, skriva dokument, möte med Y… Nej snälla du, det är inte egentid det heller! Det är arbetstid. Viktigt, roligt, utmanande, stimulerande, vuxet, stressigt, givande, men inte är det tyst där jag sitter där heller.

Så vad är då egentid? Egentid för mig är som laddaren är för min iPhone. Livsviktigt. Jag vill tro att det är olika för olika människor. För mig har egentid manifesterat i att meditera, läsa, diska, träna, måla husfasad, gå i skogen, stryka, springa i skogen, titta på mina barn, skratta, lyssna på musik, sitta bland människor och bara vara, ta en latte med en kompis, eller en öl med en annan. Oavsett vad så har mina olika ”egentider” haft en sak gemensamt: De har haft en början och ett slut som jag styrde över. Inga stulna ögonblick från något annat och inga dåliga samveten. Helt enkelt tid att göra och känna ”gott”. Egentid kan man ägna sig åt i par också och då heter det partid. Jag tycker egentid, eller för den delen partid, är konceptuellt något fint och förmodligen var begreppet en sådan självklarhet förut att ord var överflödiga. Vi gjorde en sak i taget i våra väldefinierade roller och söndagsmiddagen var helig. Skälet till att vi behöver återinföra det som ett koncept i vårt liv idag beror inte på att vi är tramsiga utan på att denna tiden faktiskt måste upp på familjekartan och lysa där som en värdefull och nödvändig ingrediens. Så att den faktiskt kan ta upp konkurrensen med räntan, hantverkarna, dagishämtningen, bilköerna, matinköpen, miljön och allt det andra..

17 november fick vi ta till en underbar barnvakt.

Vi var då inbjudna till en samforskningskväll – Systemcafé – på http://www.ffst.se, Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm. Oj vilken kväll!

Femtio intresserade åhörare och två fåtöljer med våra rumpor i. Ett varmt och roligt samtal, där vi pratade allvar och hur vår usla relation rent praktiskt löste sig, steg för steg, mot alla odds och helt oväntat.

En ödmjuk familjerådgivare, som ärligt och öppet tillstod att hennes insats förmodligen var värdelös för min man, men som jag fick rätta omgående. Hennes tydlighet gjorde att min man (tack och lov) blev varse om att äktenskapet inte alls var så bländande som han hade trott. Vilket fick honom att börja mecka. Ingenjörsmässigt. Äktenskapet skulle lagas!

Vi pratade om varför Skilda på låtsas fungerade. Vi funderade om det var så att den skulle fungera trots att man inte låg i skilsmässa? Eller måste man gå så långt som till vägens ände för att denna metod ska hjälpa? Min egen teori är följande. Skilda på låtsas kanske inte räddar alla äktenskap och passar säkert inte heller alla. Men den gör, om man genomför den såsom jag beskriver den, en kolossal skillnad i vardagen och ger det andrum många behöver för att komma igen som förälder, make/maka och människa. Det intressanta är att många äktenskap som fungerar faktiskt bygger på någon form av uppdelning och ibland är den inte ens uttalad. Det lustiga är att samma människor som lever så och ger uppdelningen ett ansikte, kan uppröras kraftigt när vi talar om vår egen uttalade uppdelning.

I slutet av samtalet kom en hand upp i luften och en kvinnlig familjerådgivare berättade för oss att hon själv var skild. Barnen var ungefär i våra barns ålder när det hände henne och flera år senare, efter att ha levt som varannanveckasförälder frågade hon sig själv: ”Varför delade vi inte upp ansvaret tidigare?”

Även familjerådgivare kunde, som vi förstod under samtalet, missförstå metoden. Speciellt en person tyckte att det verkade väldigt kyligt därhemma. Vi fick återigen förklara att det ÄR kyligt till en början när man precis bestämt sig för en skilsmässa. Men att det BLIR varmt när man liksom hittar sig själv igen i denna gegga som lätt uppstår. Varannanveckas projektledning gör en relation friktionsfri och när man inte längre fastnar i varandra jämt är det lättare att samarbeta.

Jag är jätteglad och tacksam för att jag har fått möjlighet till ett samtal med dessa engagerade terapeuter. Surdegsbrödet som man bjöd på var det godaste jag ätit i brödväg och det visade sig komma från en närliggande butik för Saltå Kvarns produkter.

Det viktigaste ordet jag tog med mig från mötet var ”rent”. Vår fd familjerådgivare uttryckte det så vackert. ”Det blir på något sätt … rent”. Ja. Det blir det…

Fem minuter innan jag skulle åka hem från jobbet ringde telefonen. Televisionen ringde och sökte intressanta par att göra reportage om och kanske fann de oss kvala in. Kvinnan jag talade med lyssnade noga på min berättelse och vi pratade långt in på tunnelbanelinjen. Vem vet, det kanske blir reportage av vårt sollentunaliv?

I sitt sökande ville televisionen även komma i kontakt med separerade par och kvinnan i luren berättade att det var svårare än hon trott att hitta par som ställde upp. Jag skulle vilja tipsa henne om författarna till boken Happy happy, eftersom deras berättelse har så lyckliga slut och resorna och skilsmässorna säkerligen varit både turbulenta och dramatiska. Säkert något som kan inspirera och väcka tankar. Dessutom kan vi tittare då se hur goda relationer kan förbli efter separation. Blondinbella uttryckte visserligen skarpsynt sin egen uppfattning om par i skilsmässa så här: ”När en förälder blir lycklig av att skilja sig, blir den andra föräldern olycklig.” Väldigt olycklig och förmodligen helt oförberedd. Och förmodligen är det en han, eftersom oftast är det kvinnan som drar.

Vår egen resa har mest varit tyst, trist och rätt grå, till och från och i olika omgångar. Innan vi skilde oss på låtsas. Men säg, hur visar man sina inre känslor för en kamera? När man är så glad att ens hjärta vill sjunga och det inte kan berättas med ord. Hur förklarar man att livet är bra, precis så bra som vi gjort det? När man inte längre söker kickar, ägodelar eller prestige, utan njuter av det enkla, det vardagliga. Som en vacker solnedgång, gatumusikantens glada och tandlösa leende vid Tekniska Högskolan, när man hellre tittar på sina barns ansikten när de tittar på TV än tittar på TV själv, när ägget är det enda råvara som utgör middagen och det är så gott så man kan dö, när man njuter av sin varma säng eller ett riktigt gott skratt. Då är man så nöjd och så fylld av inspiration att till och med det omöjliga verkar möjligt. Vad är omöjligt förresten?..

Älskade att höra av en kollega att han sover med sin 12-åring när denne vill ha närhet till sin far på dennes 80cm breda säng. Det är att njuta av livet! Det är närvaro och det är det som jag är så glad över att jag också kan göra. Fy bubblan att behöva vänta en hel vecka på att känna den något sura doften av min sons söndertuggade örngott, som han jämt släpar upp i vår säng när han vill sova med oss! Hur jag skulle sakna den sura doften!..

Men säg, hur visar man allt detta för en kamera?

Jag läser och hör om par som ambitiöst satt igång med metoden och därefter skilt sig. Vad är det som går fel?

Troliga orsaker:

1. Par stannar vid ansvarsfördelningen och slarvar med, eller kommer aldrig till steg två, myskvällarna. Det är helt ok om man avbryter mitt i och väljer skilsmässan, men notera att metoden fungerar även då! Ty den garanterar inte fortsatt äktenskap. Den garanterar ATT något bra händer. Det är tusan så mycket bättre att fatta ett beslut utvilad än så trött att man inte kan tänka en klar tanke. Det är tusan så mycket bättre att ha gjort en generalrepetition av separation och därifrån inse att man faktiskt inte saknat varandra ett dugg. Den risken finns även hos oss varje dag, vecka efter vecka och vi väljer varandra om och om igen. Så egentligen, det handlar om ett val man gör i huvudet och känslorna följer fint det val man gör.

2. Man håller sig inte till överenskommelsen att hålla tassarna borta. Jättesvårt, men nödvändigt. Lämna den andra ifred och fokusera mer på dig själv och vad du ska göra än på vad den andra skulle ha gjort.

3. Någon saboterar överenskommelsen genom att inte ta sig an det fulla ansvaret på sina veckor. Då får den andra inte den mentala ansvarsvila som den behöver. Det är taskigt..

4. Man inför myskvällarna, men genomför dem inte konsekvent, utan gör avsteg och undantag. Här vill jag lägga betoningen på nödvändigheten av partid. Det måste helt enkelt inses och prioriteras.

5. Man inför myskvällarna för fort, eller med en gång. Låt det gå ett tag och gör det när bägge är redo. Det ska hända en hel del i skallen på var och en innan man är redo.

6. Man har inte läst boken, eller bägge har inte läst boken. Ibland tror man att det räcker att läsa artiklar och bloggen, men boken ger också en annan dimension. Läs den.

7. Man skapar en ansvarsfördelning som inte är optimal och utvärderar den inte. Då blir den inte ändrad heller och man kommer aldrig till steg 2. Många par har ett vardagsmönster där den naturliga ansvarsfördelningen kanske ändå inte blir den bästa för bägge. Kontakta mig om du vill ha hjälp med detta.

8. Man har inte gjort sitt behovsanalys. Kontakta mig för att få ett gratisverktyg som kan hjälpa er att göra analysen på ett sätt som tydliggör läget för er. Det är viktigt att ha den listan fullt klar för er för att kunna begripa varför den andra agerar som den gör. Lägg ner tid på detta och det kan ni faktiskt göra var för sig utan att behöva hitta barnvakt.

9. Man tar inte ansvar för den egna tiden. Den ska inte vara sofftid för alltid utan användas till att leda till personlig utveckling. Det är precis det många av oss på skilsmässostigen saknar. Tid för att utvecklas. Använd den väl. Studera dig själv. Älska och skäm bort dig själv!

10. Man väntar på att någon annan ska göra en lycklig. Du behöver inse att du redan är lycklig. Jag ber om ursäkt om jag gör dig förbannad nu, men jag är övertygad om att det är sant. Hur man når dit? Jag började meditera, läste böcker som öppnade mina ögon och visade mig en helt annan rikedom än jag känt till förut, jag började leva mer i nuet och började förvänta mig bra saker i livet. Jag höll på i över sex månader innan de började ge resultat och den tiden har du också. (Läs boken ”Mannen som kunde tala med kvinnor”, om du är man. Den är fantastisk.)

//Kristina

epost till: kristina (at) dela-livet (punkt) se

Igår var vi med i Efter Tio och vände in och ut på oss själva offentligt. Brallerna nerdragna. Min man berättar öppet att han älskar mig och vi sitter hand i hand bredvid varandra i soffan. Mer för att jag är nervös, precis som jag brukar vara inför en flygresa, men också för att vi håller ihop.

Varför sitter jag i en tv-soffa och säger att jag varit korkad? Varför säger en fullvuxen och intelligent man att han varit döv? Vi försöker vara en motvikt till skilsmässovågen där man kastar ut barnet med badvattnet, där man hoppar ur askan i elden, där man tar avstånd från en människa vars fel det inte är att det blivit dassigt därhemma, där man genom att fly från det dåliga senare inser att man flytt från sig själv.

Det finns riktigt bra och riktigt nödvändiga skilsmässor. Det finns riktigt akuta och sådana som borde ägt rum för länge sedan.

Vår skilsmässa var inte en av dem. Vi hade något under allt helvetiskt och tråkigt, kyligt och stressigt som vaknade till liv i samma ögonblick som vi nådde botten och livet helt enkelt inte kunde fortsätta som förut. När vi förändrade livet lika radikalt, som andra kan göra genom att flytta ut till skogen eller bli trädgårdsmästare, så inträffade det som behövde inträffa. Det hade lika gärna kunnat fortsätta åt ett annat håll och det hade kunnat bli lika bra.

Resultatet av en radikal förändring leder alltid till någon förändring. Någonting kommer garanterat att hända!

Skilda på låtsas är en sådan radikal förändring, eftersom den sätter familjen, individen och de olika behoven i första rummet så tydligt att man nästan undrar varför man inte alltid gjort så här.

Ingen kan ju mena att pappor inte ska ta lika mycket ansvar hemma eller för barnen som mammor. Ingen kan heller kritisera påståendet att två människor som lever i en kärleksrelation behöver tid tillsammans. Egentligen tycker väl ingen att man ska curla för barn eller vuxen. Så allting är så självklart men ändå går folk i taket.

Det slår mig då. Vilken ideal hotas när vi säger att växelvis hemmaprojektledning är befrämjamde för allas välmående? Varför blir människor som inte behöver metoden så arga? Varför blir människor som skulle må bra av metoden fulla med skam över att kanske göra något förbjudet? Vad är det för förbjudet med att ta ansvar för sin egen lycka? Jag är nyfiken.

Jag har så många goda argument emot alla påhopp att jag nästan välkomnar dem. Jag har hört dem allihop och det rubbar mig inte. Jag fortsätter att framhålla att Skilda på låtsas, med personliga och nödvändiga anpassningar, är det smartaste sättet att klara av småbarnsåren med allt vettet i behåll, alla under samma tak, alla gosandes i samma dubbelsäng. Jag säger inte att alla ska leva så här. Men alla borde uppleva det som metoden ger. Lugn och glad mor, stolt och cool far, mycket tid för det som är viktigt och minimalt med friktion.