Nu var det riktigt länge sedan jag postade ett inlägg senast och till det finns det flera förklaringar.
En är att jag i avvaktan på att träffa avtal med förlag, blev ombedd att ligga lite lågt. Det var ett rimligt krav och nu, när vi vet att det avtalet inte blev av, är jag återigen min egen och kan och kommer att skriva i bloggen oftare.
En annan är att jag inte haft tid att skriva bloggar. Istället var det mera fokus på att boka in och genomföra intervjuer samt att få boken att bli färdig. Jag har fått hem två provexemplar för påseende och jag lade ner mycket jobb på att korrekturläsa och justera både text och layout. Det kräver mycket fokusering samt att man är någorlunda pigg när man gör det. Hösten är kanske inte den bästa årstiden med höstmörkret och svinisvarning, men jag klarade det med mycket vitaminer och träning.
Mitt i alltihopa åkte jag ut på nytt uppdrag också. Runt 20:e oktober började ett nytt konsultliv för mig. Vi konsulter lever många liv, varav flera ibland samtidigt… Mitt andra liv är ju på jobbet och det är viktigt att jag trivs. Som alla nya saker kräver ett nytt uppdrag en hel del fokusering och ansträngning, så även i mitt fall. Jag såg påsarna under ögonen hänga längre och längre ner och när de närmade sig hakan bestämde jag mig för att jag behövde ändra på mina morgonrutiner. Det gick inte längre att gå upp klockan 6 och komma till jobbet vid 7.30, för jag kom fram så svullen att jag knappt kände igen mig själv i spegeln. Istället bestämde jag mig för att gå upp 5.30 för att vara på gymmet vid 6.30 och därefter pigg som en lärka på jobbet vid 8. Så fick det bli! Varannan vecka.
Varannan vecka var det fortfarande min tur att lämna barnen på dagis vid 7.30. Med resultatet att jag var på jobbet vid 8.30. Tidigast.
Vi körde systemet ett par veckor och därefter fick jag en oväntat stor gåva av min man. Han sa att han lämnar barnen varje morgon så att jag kan komma hemifrån tidigare och slippa köerna genom stan, med villkoret att han slapp ta ansvar. 
Det var ju strålande! Jag slog till direkt. Mina morgnar är numera helt otroliga. Jag gör med glädje frukost till barnen, med levande ljus och klassisk musik, jag fixar matsäck, lägger fram kläder (rubb och stubb) och placerar till och med stövlarna i marschriktningen så att maken inte ska behöva känna att morgnarna (mina morgnar!) är en belastning. De är ju fortfarande mitt ansvar. Det enda han inte får göra är att glömma barnen hemma. Allt annat är tillåtet.
Han fick en gåva av mig också förra fredagen, då fredagsmys ställdes in då vinprovningskväll hägrade. Han blev bjuden, han ville gärna gå och så fick det bli. Strax innan jag skulle åka ifrån jobbet för att hämta barnen fick jag följande epost:
Ӏlskling!
Kvällens meny:
Huvudrätt:
Risgrynsgröt med kanel och socker. (Moffe vill bara ha lite mjölk, får ej täcka hela gröten.)
Efterrätt:
Pannkaka med sylt. (Moffe vill rulla pannkakan själv)
Kvällsmat:
Moffe ska ha gurka
Kien vill ha macka med vatten
Moffe skall läggas 7, sätt på Simba-skivan. Kien ska i säng 8.
Maken”
Det var sådär tokgulligt att han tänkte på mig på samma sätt som jag tänker på honom varje morgon, när han axlar mina ansvarsområden. Han hade ju förberett maten, det var uttänkt, till och med grönsaken efter maten. Naturligtvis behöver jag inte instruktionerna för att klara av att ta hand om mina egna barn, men här får man liksom tänka på och tacka för själva tanken! Eller hur? Hur värmande var inte det för mig att komma hem till kylskåpet med risgrynsgröt, pannkakor och gurka när jag visste att han hade handlat och fixat dem i förväg så att jag skulle slippa?
Så har han återvänt, min man. Efter en vecka i Japan så är han nu hemma.
Hans hemkomst markerades med en rejäl jetlag, åtminstone som jag tolkade saken. Han var stirrig och sprang omkring i ett par dagar. Så på måndag blev det hans tur att ta ANSVARET. Och djäklar i min låda vilken fart han fick. Han har inte slutat än (hjälp, det snöar utanför mitt fönster och det är bara 14:e oktober idag, tur jag bytt till vinterdäck redan den 6:e…). Han har gjort iordning HELA huset sedan hemkomst och han verkar ha stora planer på att röja överallt. Allting skiner, allting är iordningplockat, allting är diskat, allting är tvättat, allting är rent. Barnen är rena, duschade med välklippta naglar, läxorna är lästa och ryggsäcken för morgondagen är iordninggjord. De står i hallen redan kvällen innan. På morgonen väcks barnen med frågan vad som skulle passa till frukost till våra små herrar, och jag väcks med kaffedoft.
Jag är en häpen och glad kvinna. Vilken karl jag har! Han tar sitt ansvar fullt ut och nu måste jag skärpa mig riktigt ordentlig för att komma upp till hans nivåer. Till exempel slarvar jag med att plocka undan den vikta tvätten. Jag är urusel på det. Jag tvättar och viker, tvättar och viker och ju mer jag tvättar och viker, desto större blir högen. Han tvättar och viker och plockar undan och tvättar och viker och plockar undan…. Han har ett bättre sätt. Jag måste lära mig hans sätt. Den verkar mer effektiv.
Det bor nog en liten feng-shui-djävul i honom som säger ”Rensa i röran, rensa i röran, rensa i röran”. Han skulle aldrig erkänna det själv, för feng-shui låter ju inte speciellt manligt. Men nog är det så att i många män bor det en ängel som vill ha det rent och snyggt, som när den kan, tar klivet fullt ut och ser till att allting i omgivningen är välordnat.
Igår kväll var det mystisdag. Vi åt krabba med bröd till middag och drack var sitt glas vitt vin till. Diskussionen rörde barnen och vi pratade också om böcker vi hade läst. Vi var överens om barnen. Vi var överens om att vi inte var överens om böckerna. Så går det om en vänster- och en högerhjärnhalva bor ihop.
Min son, 7 år:
Det viktigaste i livet är att leva.
Apropå frågan från mig om vad han tycker är viktigast i livet. Jag trodde han skulle svara ”Att leka”.
Tänkvärt…
Jag har under de senaste månaderna läst om ett antal stolta föräldrar som separerat till särboskap. De beskriver att deras tillvaro har blivit friare, enklare och mer bekymmersfri. Vissa av dessa föräldrar är småbarnsföräldrar och enligt deras utsagor är alla lyckliga. Amen. Det poängteras i artiklarna att paren fortfarande älskar varandra och att de inte vill vara utan varandra, men de kan inte leva med varandra heller. De är lojala och trogna med gemensamma intressen och många fina minnen. Skälet till separation är inte sällan att de krockar i vardagen och har olika sätt att se på hur vardagssysslorna ska skötas. Genom att bli särbos, behöver de inte krocka på den nivån längre.
Jag kunde inte låta bli att göra en jämförelse med ”skilda på låtsas”-sättet att leva. Hur jag än vrider och vänder på saken, kommer jag fram till att vårt sätt är bättre. Vi har också grundkärleken kvar som vi inte vill ge upp och vi har också vardagskrockarna. Samma grundproblem, olika lösningar. Skillnaden mellan särboskap (särbo-skap, inte sär-boskap) och ”skilda på låtsas” är stor. Särboskap måste för de flesta människor vara en ekonomisk katastrof. Jag läste om en kvinna som flyttade till en fyrarummare som särbo. Jag skulle ha råd att flytta till en tvårummare som skild, varför jag antar att som särbo skulle jag inte heller prestera så mycket större. (Eller har man fortfarande gemensam ekonomi och delar på bördan lika?) Där rök alltså villan. För mig finns det ingen ekonomi i att flytta till eget hushåll. ”Skilda på låtsas” är alltså ett ekonomiskt alternativ. Och ekonomin är inte oviktig i sammanhang där barn ska ha sitt.
Ur relationssynvinkel är kanske metoden likvärdig. Men jag vill påstå att jag som ”skild på låtsas” ser mer av min man än de som är särbos och oftast med de positiva glasögonen på. Jag har aldrig varit särbo (förutom som ung, men då kallades det som att man ännu inte flyttat ihop) och vet inte hur det går till när man bokar en dejt. Finns inte risken att man försummar relationen då man träffas bara då det är ”convenient”? Uppvaktar man varandra då mer flitigt eller infinner sig likförbannat den där känslan av att det alltid är en som initierar ett möte och som är påhittig? Jag är nyfiken. ”Skilda på låtsas” vinner i mina ögon över särboförhållande därför att jag delar min säng med någon jag älskar varje natt, vi delar frukosten, vi delar stunden efter maten, då vi degar i soffan i tjugo minuter tillsammans, vi delar livets alla små glädjeämnen. På det viset växer vår kärlek och baserar sig inte på stora upplevelserna, utan på de små.
Ur barnperspektivet anser jag särboförhållande vara nästan lika trist som skilsmässor.
”Skilda på låtsas”-förhållanden, särboförhållanden och skilsmässor bjuder alla tre på rejäla skådespel på relationsakuten. Förmodligen finns det alltid ett oangenämt förspel till beslutet, som barnen, tyvärr, får genomleva. Barn till särbos, liksom till skilda par, får uppleva veckopendling. I fallet skilsmässobarn finns kanske inte så många bättre varianter. Jag är för att både pappa och mamma får vara förälder. Det som är svårt för mig att begripa är varför man skulle vilja utsätta sina barn för detta när föräldrarna fortfarande är kära i varandra. Jag vill veta hur ett sådant beslut tas. Vad säger föräldrarna till varandra? Eller är det en förälder som alltid har barnen och den förälder som flyttat iväg, kommer hem närhelst han eller hon vill träffa barnen? Hur fungerar det i praktiken?
Jag är lycklig över att det finns föräldrar som landar i särboförhållanden, ”skilda på låtsas”-nivå eller kvar i sitt äktenskap som följd av en omskakande inre resa och tuff pardialog. Jag är olycklig för alla äktenskap som tar slut på grund av ”skitsaker” i vardagen. Jag hoppas att särboförhållanden med tiden omvandlas till ”skilda på låtsas” förhållanden när man inser att det finns ett bättre sätt. Särbos gör sig själva lyckliga med en brakförlust i både ekonomi och vardagskontakt. Allra mest jublar nog näringslivet då det bildas extra många hushåll med dubbla uppsättningar TV-apparater, soffor och telefonabonnemang. Som om inte skilsmässohushållen var bra vinst nog.
Äntligen söndag morgon. Ljuvlig stund. Sovmorgon till 8, gott kaffe och frukost med barnen. Maken ligger kvar i sängen och sover. Strax ska han iväg och paddla kajak idag. Han har fint väder och musarmen är bättre.
Idag är det jag och barnen. Maken kommer hem i eftermiddag eller kväll nångång, trött men glad, kanske även lite mer solbränd än vad han är idag.
Barnen och jag planerar dagen. Sonen ska till fotbollsskolan klockan 10, därefter blir det säkert McDonalds. Det vackra vädret lockar och jag gissar att vi åker till Humlegården sedan. Grilla korv kanske? Kogödsel ska köpas men det gör jag nästa vecka när jag inte har barnansvaret.
Dessutom har ett större projekt satts igång. Jag ska måla staket! (Till våren ska jag dessutom bygga ett) Grundmålning plus två lager av den vita färgen som kommer att lysa upp vår trappa. Huset har fått en ansiktslyftning utifrån och inifrån. Vi har utfört makalösa mängder jobb varannan vecka och tycker faktiskt vi har blivit rätt duktiga på arbetsfördelning, och att därefter lita på varandras kompetenser.
Solen! Här kommer vi!
© 2012 Kristina Haggård KH3i.
Du är inte tillåten att återanvända bilder från denna sajt. Du får länka fritt till publicerade inlägg och sidor, men får inte återge material utan att ange källa, www.dela-livet.se.