Pärlleken pågår för fullt här hemma. Igår presterade vi tillsammans över 25 pärlor. Gröna, rosa och blåa. Min sjuåring utvecklade idén vidare med de olika färgerna, så att vi kan se hur mycket vi bidragit till storvinsten. Och där finns ju en liten inbördes tävling, men alla har samma mål fortfarande. Min fyraåring vill redan gå och bowla och det krävs en del pedagogik för att förklara att ännu är vi långt från vårt mål. Han köper det. Jag vet inte varför, men han gör det. Normalt säger han alltid ”Men jag vill åka och bowla”. Inte i det här fallet. Han säger ”Jahaa”. Sjuåringen börjar samla på gladstunder redan på morgonen. Det går framåt för oss. 

Med en blick i backspegeln så kan jag lugnt påstå att tiderna har förändrats. Tänk att jag nästan glömmer bort, att jag för ganska exakt ett år sedan stod i begrepp att skriva på de sista skilsmässohandlingarna. Mitt liv som gift skulle vara över. Jag skulle bli en singelmamma med två barn och hej vad jag skulle komma att bli lycklig. För bara mina problem försvann så skulle ju lyckan komma. Ha! Vad jag inte fattade då var det självklara. Mina problem var mina. Och de skulle inte försvinna med hjälp av ett påskrivet papper.

Idag har vi insett att vi aldrig kommer att kunna samarbeta bra mitt i rusningstrafiken. Vi är helt enkelt inte gjorda för det. Vi kommunicerar väldigt bra under lugna förhållanden men vissa saker kan man inte kommunicera om i förväg. Vissa saker måste man göra då när det händer. Och då är vi världssämst. Minst en av oss har tankarna på annat håll, halva foten utanför dörren, eller så löser man redan problem på jobbet fast kroppen är kvar hemma.

När man har delat ansvar för barnen, i alla bemärkelser av ordet, så ingår det en stor portion ansvarsöverlämning i ens jobb som förälder. Rent konkret innebär det att ju mer sönderhackat mannens och kvinnans ansvarsmatris ser ut, desto fler överlämningspunkter ingår i livsmönstret. Vid varje sådan överlämningspunkt skapar man en potentiell konflikt. I skolan och förskolan finns det en väldefinierad modell för ansvarsöverlämning. Den tycker jag är i sig bra, för den är odiskutabel. Den går i korthet ut på att när föräldern hämtar barnet och samma ögonblick som barnet fått syn på sin mamma/pappa övergår ansvaret till föräldern. Detta gäller oavsett om barnet är mitt i ett bråk eller i en lek. Fler än jag har kanske upplevt att när man inte vet vad som hänt precis innan övertagandet är det också väldigt svårt att agera handligskaftigt, och framför allt rättvist. Det krävs en rejäl portion med historia för att man ska kunna bedöma ifall ens gråtande barn har varit offer för andra barns bus eller om barnet bara spelar ett spel för att få lite extra uppmärksamhet.

Samma sak gäller det vid överlämnandet av ansvar mellan föräldrar. Varje gång ansvarsöverlämning sker, behöver den som lämnar ansvaret avrapportera åtminstone följande:

• När barnet ätit senast (inklusive vad, hur mycket och med vilken aptit)

• När barnet druckit senast (vad är mindre relevant för barn i sjuårsåldern men stiger avsevärt ju äldre barnet är)

• När barnet kissat senast (vissa variationer kan förekomma, till exempel i blöjan, i pottan, på pappa eller på toaletten)

• När barnet bajsat senast (samma variation som vid kissandet, men med tillägg om konsistens, färg och lukt)

• När barnet sovit senast, samt hur länge

• När barnet duschat senast (standard okulärbesiktning ger inte alltid svaret, då barn vid okulärbesiktning kan se ut som att det har duschat för ett helt år sedan, men kan mycket väl uppvisa färska tvålrester från duschen som stängts av för bara en timme sedan. Så fort går det att omvandla ett rent barn till en lortgris.)

• När barnet bytt kläder senast (om barnet bytt till rena eller gårdagens kläder kan i vissa fall vara av intresse, alternativt om barnet ser ut att gå i alltför trånga eller stora kläder, kan rapport behöva avges ifall barnet fått sina egna eller syskonets kläder vid bytet)

• Ifall barnet har gjort sina läxor eller ej (gäller större barn och förhoppningsvis behövs inte de första punkterna ovan)

• Vilka löften man har givit barnet om resten av dagen (eller vilka hot har uttalats för att få barnet att till slut sluta dra lillebror i håret eller smula ner limpan i lillebrors kalsonger)

• Vilka önskemål man har avstyrt under ansvarsperioden (och varit stolt över denna prestation)

• När återtagandet av övergång av barnansvaret kan ske som tidigast nästa gång

• Vilka krav som ställs på föräldern under ansvarsperioden

• Vilka förväntningarna är på barnstatus vid kommande övertagandet av ansvar (såsom skick på barn och omgivning)

Denna lista är varierande lång beroende på barnets ålder och bajstiderna antecknas förmodligen inte lika noga efter det att barnet konstaterats rumsren. Listan är kortare om överlämningarna sker ofta och längre om överlämningarna sker mer sällan.

Jag skulle vilja påstå att de flesta punkterna klaras av lätt av bägge könen förutom punkten som handlar om kravbiten. När min man och jag kommer till den punkten, sker en hel del märkliga saker. Jag märker att jag antingen slår in öppna dörrar, eller tvärtom, glömmer bort att påpeka ”självklara” detaljer som egentligen borde inses lätt. Det första fallet är lätt att skratta bort, men leder till att mannen, efter flera omgångar, känner sig idiotförklarad. Det andra fallet är värre, därför att mannen blir upprörd över att han har fått bristfällig information av kvinnan. I själva verket handlar det ju om att han intar en tillbakalutad position och förväntar sig att kvinnan (jag) ska tala om alla viktiga aktiviteter och tidpunkter för honom.

Jag märkte att jag blev irriterad på min man då han förväntade sig att jag skulle hålla koll på barnens samtliga vardags- och övriga behov. Han ställde alltid upp med att genomföra aktiviteterna, delta och ställa i ordning, men jag hade det outtalade ansvaret att koordinera alltihop i mitt huvud. Jag upptäckte också att när vi missade viktiga datum eller aktiviteter, kunde min man ställa en enkel fråga: ”Varför var det inte uppskrivet i familjekalendern?” Därmed var han liksom ansvarsfri. Motfrågan ”Varför skrev inte du upp det? Varför förväntar du att JAG ska göra det?” låg nära till hands. Ofta ställdes det också.

Vi skapade många konflikter utifrån våra personligheter och våra individuella reaktioner på de många överlämningspunkterna som vardagen innehöll. Vårt ”nya” liv, när vi delar ansvar på riktigt, innehåller inga sådana konflikter längre. Vi är fria från helt onödiga påpekanden, nedvärderande kommentarer (då man vill bita av sig tungan), ifrågasättanden.. Storvinst faktiskt. Bättre än TRISS, som jag inte vann några pengar på ikväll heller….