Barnen och jag stod i kö på McDonald’s och genomförde en samlad beställning av två barnmenyer och en CBO med vatten. Jag kan beställa barnmenyn i sömnen efter flera års träning. Denna gång behövde jag tänka till lite extra, för barnen hade hunnit växa till sig under sommaren och förstå att de faktiskt var på en restaurang och fick visst beställa specialare, till skillnad från hemma. Så det beställdes för en gångs skull sås till kycklingen, som sedan ångrades, men ett grönt glas fick vi till, samt extra pommes.

Jag hade kommit fram till betalningen med kort och knappade fyrsiffrigt och grönt och vände mig sedan till sonen för att förhöra mig om de möjligtvis hade hunnit hitta en bra plats för oss att sitta. På frågan från mig ”Ska vi sitta ute eller inne?” kom svaret ”Jag vet inte. Vad tycker du?” med huvudet lite på sned… Tja, vad tycker jag… Jag tyckte att sitta inne kunde vara mindre blåsigt med tanke på den hög av servetter som vi alltid förser oss med. Därefter kilade ungarna iväg och paxade ett bord.

Ungefär så här lång i tiden hann jag dessutom uppfatta en blick som kom rakt från höger. Jag tittade på blicken och bakom den såg jag en äldre dam och under blicken ett leende.

”Vilka välartade barn! Vilken underbar dialog!” sade leendet till mig.

Först trodde jag hon pratade med någon annan, men blicken var fortfarande fäst vid mig så jag tolkade det som att även utsagan var levererad till mig. Jag log tillbaks.

”Jaaa…” sa jag, lite generad ”mina barn brukar inte precis uppföra sig så här..”.

”De verkar välartade.” sa hon, fortfarande hellurad. ”Jag ska precis ut på landet och ta hand om fyra barn. Mina barnbarn förstår du. Det brukar jag göra och det går så bra så. Det går alltid bra när jag är själv med dem. När föräldrarna är med, så går det inte alls bra.”

Jag mötte blicken och log brett tillbaka. Hon slog huvudet på spiken. Det är precis så det är.