Syftet med mitt kommande experiment är att visa mina barn hur mycket de har att vara tacksamma för. Syftet är också att få barnen att tävla mindre mot varandra och mer MED varandra. Och att de ska lära sig att glädjas över varandras framgångar. Att få ett barn att inse det är inte lätt. Men jag har en idé.

Övningen går ut på att ”familjerådet” samlas varje dag över en hink. Denna hink, eller i vårt fall kanske ett plaströr eller annan typ av behållare, har en markering som är MÅLET. När detta målet är uppnått finns det en i förväg överenskommen belöning som hela familjen deltar i. Det kan vara biobesök, bowling, Gröna lund eller en busstur med besök till McDonalds efteråt. Barnen bestämmer. I en annan burk ligger det pärlor. Sådana man använder för att göra pärlplattor av. Jag köpte massor med pärlor men mina barn verkar tycka att sådant är endast intressant i skolan. Alltså. Varje dag ska vi gå mattan runt (vi sitter på en röd matta på golvet) och var och en får säga upp till tio saker de har varit glada för under dagen som gått. För varje sak som nämns får personen i fråga lägga en pärla i röret, hinken, baljan… De andra vars tur det inte är får inte utvärdera eller kommentera glädjeämnena. Det skulle bara resultera i bråk. ”Det där är väl inget att vara glad över.” Eller ”det där sa du igår också och då är det fusk”..

Då vi är fyra i familjen kan det som högst bli 40 st pärlor i röret varje dag. När pärlnivån når markeringen är det dags för BELÖNING. Djäklar vad vi kommer att fira!

Jag hoppas att mina barn kommer att bete sig så här:

Först kommer de bergis att säga att de inte har något att vara glada över. De kommer inte att komma ihåg varför de varit glada, eller ens det att de har varit glada. Fångar jag dem i en svår stund kommer de säkert att vägra att delta. Men det spelar ingen roll. Då kommer jag att parkera mig själv på mattan och rabbla mina glada stunder och lägga i pärlorna därefter. Efter ett tag hoppas jag att de kommer att förstå att om de också deltar och lägger i pärlor, så når vi MÅLET snabbare. Min förhoppning är att de ska börja nämna ett par saker, sedan flera saker, och sedan kanske till och med bli uppmärksamma på alla saker de kan bli glada över som de får chansen att berätta om för oss på kvällen. Jag hoppas på en positiv spiral. Jag hoppas att denna enkla lek uppmuntrar och lär dem att se de små glädjestunderna vi kallar livet. Jag vet att det är svårt även för en vuxen. Det mest naturliga vi vill göra är att kritisera eller hitta fel i ett påstående eller en händelse. Jag skäms och hatar mitt eget beteende när jag upptäcker att jag ser det som är dåligt FÖRST. När jag blivit medveten kan jag lätt se det som är eller varit bra, dvs allt annat än det jag sett först. Jag tror och hoppas att jag med mycket och konsekvent träning kan får mina barn att först se det positiva med alla händelser innan de blir vuxna. Jag vill se dem le över småsaker, jag vill se dem stå och titta på en sten och känna frid.

Imorgon kväll tänkte jag börja. Då börjar även min barnvecka! Imorgon kväll är det min tur att ta hand om barn till och med måndag morgon nästa vecka. Jag ger dem mat, borstar tänderna, jag följer dem till lekplatsen, jag duschar dem, jag tvättar deras kläder, ordnar deras matsäck, jag läser sagorna och spelar spel. Jag väcker dem på morgonen och jag fixar frukost. Min man ska ”bara” leka och gosa med dem hela veckan. Och fylla år mitt i. Vilken lyx, va?