”VARJE ÅR ÄR 45 000 barn med om en separation. Vart tredje barn förlorar den nära dagliga kontakten med en av de personer de älskar mest, oftast pappan. Par som skiljer sig tror ofta att det som då verkar vara bästa lösningen för dem också är bäst för barnen. Men det är en myt som inte stämmer med verkligheten.”

Så börjar artikeln från DN.se DEBATT från 2008-07-23 med samma rubrik. Förmodligen var många av oss på semester då eller satt och surade i en sommarstuga. Tyvärr krockar man ofta just under semestern och beslutar sig för att skilja sig lagom till höstterminen. Har jag hört. Jag var av dem ”flesta”. Förutom det, att vi inte har någon sommarstuga, eftersom varken min man eller jag vill axla det ansvar det innebär att sköta och bekosta två ställen på sommaren. Gräset ska klippas dubbelt så ofta och gräset blir faktiskt inte grönare i sommarstugan. Eller någon annanstans heller för den delen.

Artikeln avslutas med:

”Samhället ska inte göra det svårare att skiljas. Inte heller skuldbelägga ensamstående föräldrar. De är ofta enastående föräldrar som gör en fantastisk insats. Men samhället bör göra det lättare att hålla ihop.”

Och jag instämmer. Jag skulle vilja veta vad samhället gjort sedan dess för att göra hophållandet enklare. Har råden från föräldrarådgivarna blivit bättre? Håll ihop, istället för som år 2007, skilj er? Eller vilka konkreta saker har skett? Rådgivning i all ära, men jag tror kruxet är att man inte ens har tid att gå dit med någon större regelbundenhet. Man måste få loss tiden för det, som man sedan ska jobba igen. För familjerådgivningen gör inga hembesök.

Här följer ett antal spontana förslag:

1. Se till att skola och dagis öppnar och stänger sådana tider att föräldrar hinner lämna och hämta med god marginal, arbetstiderna och restiderna inräknade. Både i och utanför Stockholmstrafiken. Många stänger 16.30 idag och öppnar vid 8. Med restider inom Stockholmsområdet på uppemot en timme är det inte många minuter en 75%-are hinner äta sin lunch för att hinna med resten av sin dag innan det är dags att börja rusa åt andra hållet. Dumheter!
2. Sluta banka i folk att allting inom familjen ska göras tillsammans. Jag vill inte göra allting tillsammans med min familj och jag vill inte att min familj ska göra allting tillsammans med mig. Skapa egna individer som gör saker tillsammans av fri vilja, inte för att de borde. Då får vi automatiskt loss ett par timmar på varje förälder och varje barn. (Ungdomar revolterar väl mot detta och helt sonika skiter i att delta i det s.k. familjelivet.)
3. Inför hembesök. Låt läkare, rådgivare (oavsett art) göra hembesök hos folk i stället för detta flaxande till olika väntrum. Tandläkarbussen liksom blodbussen? Nog kan det gå att ordna? Snart ska vi väl ta med vår trasiga värmepanna till elkillen i stället för tvärtom. Hur vore det om vi utgick från vad som var smidigast och mest praktiskt i stället för det som var billigast? Vi kanske behöver ha en annan modell för att beräkna kostnaden? Vad kostar det samhället när familjer splittras? Eller är det själva syftet? Att skapa flera hushåll så att fler TV apparater kan säljas och vi ökar omsättningar?
4. Lär barn, ungdomar och vuxna att man styr sitt liv genom kontinuerliga och aktiva val. Ett aktivt val kan vara till exempel att välja att se det positiva i sin partner. Vi är inte offer för omständigheterna men det verkar vara den allmänna uppfattningen. ”De e som de e. Inge å göra åt”. Det finns det visst! Inför positivt tänkande i skolorna. Mental träning, inte bara fysisk. Lär människor att se det goda i alla situationer. Jag säger inte att vi ska acceptera fysisk eller mental misshandel och till varje pris försöka se det goda i det, men jag menar att det i varje normal men trist situation finns något positivt. Om inte direkt då, så indirekt. När människor accepterar att stämningen går upp och ner och en nedgång inte innebär att allting är kört, så är det lättare att fokusera på det som komma skall. Hade jag vetat det och hade jag framför allt haft verktyg för att kunna påskynda en vändning, då hade jag… Men jag är jätteglad för allt som har hänt. Jag vet mer och är mer kapabel att styra upp haveri på hemmaplan.
5. Inför varannanveckas schema på kurser och kvällsutbildningar, eller varför inte kvällsmöten på jobbet? Det möjliggör att småbarnsföräldrar kan delta, till exempel med den varannanveckas uppdelning som Skilda på låtsas förespråkar.  Du kan idag inte anmäla dig på en språkkurs för du vet att du inte kommer att kunna delta varje vecka. (Och nej, jag kan inte kräva av min man att han ska vakta barnen varje onsdag och fredag då lektionerna infaller.) Eftersom du inte vill betala för uteblivna lektioner redan innan du börjat, hoppar du över kursen. Jag antar att kurserna skulle vara välfyllda även varannan vecka om de gick på halvfart och omlott.
6. Kräv bättre uppförande på våra ungar (ja, även mina). Vi föräldrar och lärarna kan banka in fina ord i skallen på våra små, men vad betyder det när ingen egentligen bryr sig utanför hemmets och skolans väggar? Odisciplinerade barn vill man inte släpa till stormarknaden för de kan välta hyllmeter med tomatpuré. Istället odlar man en allmän uppfattning att man behöver vara två för att kunna åka och handla. En måste ju vara hemma och ta hand om ungarna. Helt absurt egentligen. Det om det.
7. Säkra samhället. Säkra lekplatserna. Idag vill/måste vi föräldrar hänga med våra barn vid lekplatsen, men inte alltid för att leka, utan för att bevaka. Så att liksom inget händer våra små. Timmar tidigare generationer inte behövde bekymra sig om, för gatorna var säkra, det åkte inga bilar, människorna vänliga (med några undantag). Men samhället idag är inte snällt. Det är inte tryggt. Och vi har inte alltid möjlighet att ta ledigt från tvätten och matlagningen för att valla barn till lekplatsen. Vad sägs om lekvärd? Kanske en ny tjänst från Hemfrid? Lekfrid kanske? Eller bevakningskameror? Jag kan se att det är integritetskränkande för vissa. Men jag anser att det är bättre med ett par kränkta integriteter än att behöva åka till sjuk- eller bårhuset för att någon sjuk dåre misshandlat eller kört över min son. Eller, inför bevakningspeng till föräldrar. Pengar vi kan lägga på att anlita hemfrid eller liknande för att sköta tvätten eller matlagningen medan vi vallar barnen till lekplatsen. Inse, att vi ägnar tid åt inget annat än just bevakning. Då vi inte är produktiva, ungarna önskar att vi inte var där, för det är pinsamt – ändå sitter vi av vår tid på bänken. Och samspråkar. Jag tror ärligt att jag skulle betraktas som lyxmamma om jag hade hemfrid på hembesök medan jag var på lekplatsen med barnen. På något sätt skulle det se fel ut. Hur kan jag? Men helt ärligt, skulle jag helst se att representant från hemfrid satt på bänken och att jag kunde laga maten till min familj. Då kan föräldrar betala sin del för hemfrids vakttjänst och vips, så har vi alla tid att laga vår middag. Och det blir billigare.
8. Inför en TV-och internetfri vecka per år (men behåll barnkanalen ). Mät sedan förändringen i människors produktivitet, antalet timmar de pratar med varandra och upplevd tidsbrist. Publicera resultatet. Jag älskar internet, utan det skulle jag känna mig helt vingklippt. Men TV kan jag gott vara utan. Min totala TV-tid uppgår till ca 30 timmar om året, borträknat barnfilmer och Bolibompa. De tillhör mysstunden med barnen och är heliga. Kanske är det därför jag har så mycket tid till annat?