Episoden utspelade sig igår kväll.

Scenen: Mamman (jag) ligger i sjuksängen med maginfluensa. Pappan (min man) hämtar barnen från skola/dagis och ger dem middag. Strax därefter rusar han ut genom dörren till ett kvällsmöte på företaget. Det är min vecka idag, men jag är för dålig för att hantera barnen. Pappan har lösningen. Äldsta sonen, 7 år, får direktiv: ”Min son, ikväll är det du som får lägga lilleman klockan sju. När spisklockan står på nitton och nollnoll ska lillebror ligga i sin säng. Fixar du det? Du får tjugo kronor av mig för det är en stor uppgift. Mamma är sjuk och smittar, så ni kan inte få hjälp av henne idag.”

Storebror tar sig an den stora och viktiga uppgiften.

Strax efter att dörren stängts och pappas bil inte längre hörs, vänder han sig till sin lillebror, 4 år. ”Tudde, det är så här liksom. Nu är jag både mamma och pappa ikväll.” ”Jaha!” – lyder svaret och budskapet är accepterat. ”Och vet du vad? Lyssna här, för det här är viktigt. Om jag köper en leksak, vet du, då får du låna den av mig. Det är bra, eller hur? För att jag ska kunna köpa en leksak, måste jag ha pengar. Får jag tjugo kronor av pappa för att du går och lägger dig vid sju, kan jag köpa en leksak. Och då får du också leka med den. Så därför måste du lyda mig ikväll. Annars får vi inte leka med en ny leksak.”

Jag nästan hör lillebror tänka där nere. ”Hmmmm…..hmmmm…..” låter det därnerifrån. Viktiga beslut ska fattas minsann. ”Okejdå” lyder svaret. En överenskommelse har träffats. Ett avtal har ingåtts.

En bra deal...

ink tear
– Fotolia.com

Jag ligger i sängen och undrar… hur ska det gå. Barnen leker. De sätter igång wii och spelar tennis, bowling och boxas. Lillebror får in en träff med KO som resultat vid första slaget. Storebror uttrycker förvåning. Jag ligger i sängen och undrar… tål han nederlaget? Tiden går och det är tyst. Inget händer.

Det gick bra. Storebror är stor. Han har ett ansvar.

Fem i sju ropar jag till honom och påminner om att det är dags för tandborstning. Han skrider till verket med en gång. Han upplyser lillebror om nästa händelse och stoppar in tandborsten i munnen på honom. Jag hör det hela, men ser inget. Jag ligger på övervåningen, inbäddad, med sprängande huvudvärk. Jag ler.

Tre i sju ringer telefonen. Då har han fortfarande tandborsten i lillebrors mun. (Jag vågar inte tänka på hur långt in tandborsten befinner sig, men det är i alla fall tyst från lillebror.) ”Åååå-nejjj!” hör jag ”Nu ringer telefonen. Jag måste svara i telefonen. Jag måste!” Jag hör att han blir stressad och jag misstänker att det är pappan (min man) som ringer för att påminna. Vad snällt av honom. Mycket riktigt. Storebror meddelar stolt att ”Allt är under kontroll pappa”.

Lillebror skickas i säng klockan sju. Han är snäll men lite ”jädd”. Han rusar upp en gång till mig, för att kolla att allt verkligen är bra med mig och jag lugnar honom. Han kommer överens med storebror om att de kan sova tillsammans. Bra idé. Lillebror lägger sig. Med strumpor, jeans och allt. Men det vet inte jag då. Det får jag veta när pappan kommit hem och tittat till barnen. Oj vad jag längtar efter att se de små.

Jag blev glad över episoden av flera skäl:

• mina barn kan VISST vara sams
• mina barn har stöd i varandra
• det finns en syskonkärlek som skiner igenom när det verkligen gäller
• mina barn klarar av att ta ansvar
• mina barn kan ”förhandla”
• mina barn är kompetenta, små människor
• mina barn kan ta hänsyn