I förra bloggen beskrev jag den jag kallar ”trista” delen av vårt ”äktenskapskontrakt”. Hmm. Det innebär väl en konkret överenskommelse om hur vi tänker leva vårt gemensamma liv ett tag framöver. En sorts familjeprincip kan man säga. I motsats till det man skriver i händelse av en skilsmässa eller dödsfall.

Den trevliga delen består av en trevlig och en ännu trevligare del. Jag börjar med den trevliga först. Den handlar om att skapa möjligheter till gemenskap. På alla nivåer. Vi har helt enkelt en uppsättning dagar och tider som vi förfogar över i syfte att umgås med varandra. Dr Phil förespråkar ju att ”är ditt äktenskap på dekis, boka in de trevliga stunderna. Ha sex på bestämda klockslag. Bättre det än att inte har sex alls.” Nu har vi ju redan varit på klockslagsnivå när vi skaffade våra barn, då bägge två tillkom med hjälp av fertilitetsbehandlingar pga min PCOS och tyvärr har den behandlingen tagit kål på glädjen med spontansex. Nuförtiden gör vi så här.

Varje tisdag och fredag kväll anordnas myskväll för föräldrarna. Det betyder att den förälder som inte har ansvaret för barnen kommer hem med en matkasse innehållandes ingredienser till en gemensam middag, som han/hon dessutom tillagar. Tillbehör som vin, öl eller ibland även champagne är obligatoriska. Myskvällen innehåller inslag såsom TP-spel, ett bad i bubbelkaret (rökta räkor, saffransaioli med frukter och vitt vin tillhör favoriterna i det bubblande badet), massage med massageoljor, klassisk musik, etc… Här får jag verkligen mina behov tillfredsställda av uppvaktning, ömhet och närhet, etc…! Varje lördag är dedikerad familjen. Vi ser till att göra något tillsammans alla fyra. Vi besöker Humlegården, går och badar, cyklar en hel dag, spelar fotboll, plockar svamp, leker Fia med knuff, eller vad det nu är som vi vill (och kan) göra tillsammans med våra barn. Klockan 17 upphör det gemensamma, som självklart får fortsätta om alla vill. Men här kommer det fria inslaget in för den föräldern som inte har barnansvaret – han/hon kan gå ut och dansa, gå på bio eller träffa vänner på lördagkvällen medan den andra är hemma med barnen. (Om bägge föräldrarna är bjudna på tillställning löser vi det oftast med barnvakt så klart och inte genom att lämna den andra hemma.) Om vi själva har bjudit gäster på middag är fördelningen mycket självklar – pappan tar hand om barnen och jag lagar och förbereder middagen. Alla vinner på det, jag lovar. Söndagen är dagen då föräldern med barnansvar ska hitta på något med barnen och får umågs med dem alldeles själv, medan den andra föräldern gör sitt. Att ”göra sitt” kan innebära att fixa i huset efter eget intresse, att gå och träna, att gå och shoppa, att hälsa på hos vänner, att vandra i skogen ensam, att meditera, att paddla kajak, att cykla, att jobba. Hur dagen med barnen blir bestämmer oftast barnen. Det blir Humlegården eller annan lekplats, inom- eller utomhus, det kan bli lek i parken, besök hos mormor, delta på kalas, etc… Söndagsaktiviteterna brukar fungera bra då bara en förälder deltar just för att endast en förälder deltar. Och det var ju själva nyckeln som i vårt fall behövs för harmoni. Vi har ju upptäckt att våra barn behöver vara med en förälder i taget och få dess odelade uppmärksamhet. Jag tror att barn inte tycker om att höra på när morsan och farsan pratar obegripligheter med varandra, som ju ofta händer när vi bägge två är med. Jobb och sånt. Vi råkar dela intresset för våra arbeten och pratar ofta om det. Jag tror barn behöver vara med mor och far rakt av. Inga andra moment som stjäl uppmärksamheten. Jag märker att barnen lyssnar mer uppmärksamt, äter bättre, är gladare och trevligare då bara jag är med. Maken märker samma sak.

Intressant nog hörde jag just detta från en pappa som bor i USA med sin hustru och sina två barn. De var på besök hos oss för någon vecka sedan, den fredagen då det var helt fantastiskt väder här i Stockholm. Han konstaterade att barnen är som små lamm när de beger sig ut på söndagstur och förvandlas på ett par sekunder till gnälliga ungar när familjen återförenas. Jag tror att barn som lever i en värld av dubbelkommando har svårare att koppla av. Därför tror jag att våran modell fungerar så bra när barnen är små.