Gemensamt eller delat ansvar? För mig är dessa ord långtifrån självklara idag.

När jag var mitt i skilsmässoprocessen satt jag och funderade på detta en kväll. Tog jag ansvar i tillräcklig omfattning? Tog jag ansvar för rätt saker? Vad skulle hända om jag slutade med att ta aktivt ansvar på heltid?

Gemensamt ansvar betyder (lustigt nog) att man delar på ansvaret. Man delar inte på ansvaret fifty-fifty utan man delar på bördan. Bägge tar liksom 100%. Man bär dem lika mycket och är ansvarig för genomförandet lika mycket. Man tar gemensamma beslut, som givetvis kräver diskussioner, kompromisser och besluten blir därefter. Här finns det inget utrymme för överraskningar. Här fylls man av den förhatliga känslan av alla måsten och borden och därefter skrider man till verket och försöker få den andra att göra så mycket som möjligt. Man övervakar och jämför. Om millimeterrättvisan lyser med sin frånvaro påpekar man. Kohandeln är igång. Delat ansvar måste då betyda att man delar på ansvaret. DELAR på det. (Annars skulle delat och gemensamt betyda samma sak) Man har inte längre ett gemensamt ansvar utan delat. Som baken. Var och en har ansvar för samma sak men vid olika tillfällen och enligt sina egna regelverk. Att ha en gemensam grund är alltid bra. Det har man oftast, eller så är man förmodligen inte gift. När jag satt och begrundade detta en kväll, kom jag på att detta sättet att leva på liknar väldigt väl hur skilda föräldrar lever med sina gemensamma barn. Barnen lever växelvis hos endera föräldern, där vissa regler gäller. Dessa regler är välkända och är bundna till mamman eller pappan. Syftet och målet med ansvaret är klockrent. Både barn, arbete och hushålls ska skötas. Möjligen kan man lägga lite mer hushållsarbete de veckor då barnen inte är hos en, om man vill. Alldeles oavsett är det helt säkert att den egna sociala biten får stå bakåt under veckan man har barnansvaret. Liksom träningen. Liksom de långa arbetsdagarna. För hur fungerar det då? Jo, man lämnar och hämtar barnen själv, man lagar mat, städar och sjutsar sina barn till de aktiviteter som de har anmälts på. Utan undantag och utan gnäll. (Gnälla kan man göra men det hjälper inte). Istället tror jag att de flesta föräldrar som inte lever med sina barn 100% av tiden vill göra allt detta när de väl får chansen. De inrättar sina liv efter det mönster som gäller för just dem och inget annat. Som ensamstående förälder äger man faktiskt rätten att åka hem tidigt från jobbet för att hämta sina barn. Man behöver inte förklara sig för vare sig kollegor eller chefer. Det finns ingen annan att be om hjälp såvida inte företaget ställer upp med barnvakt. Det gör de sällan. Kompisar förstår snabbt vilka veckor man är tillgänglig för umgänge och det är inga problem att tacka nej till tillställningar, men vet att vännerna inte slutar fråga. Skälet till att man tackade nej var att man hade ansvaret för sina barn. Men inte veckan därefter. Att vara utan träning i en vecka går. Att vara utan träning under en oöverskådlig framtid går däremot inte. Att planera in träningen varannan vecka, morgon, lunch eller kvällstid går alldeles utmärkt. Det är till och med så att man riktigt längtar efter sina träningspass, vilket ökar glädjen av träningen ytterligare. Jag tror, att för människor som använder träningen som ventil i vardagsstressen, så räcker det med träning varannan vecka. Så finns ju luncherna där varje vecka för de korta och intensiva passen som numera är varmt rekommenderade. Barnen då? Naturligtvis behöver barn bägge sina föräldrar! Jag försöker inte glorifiera skilsmässobarn eller deras föräldrar och jag menar inte att på något sätt påstå att deras situation är bättre än barns vars föräldrar lever tillsammans. Jag försöker inte påstå motsatsen heller. Jag tror att bägge livssituationer har sina ljusa punkter och sina mörka sådana. Att ge mig in i en jämförelse mellan barn till skilda föräldrar och barn till gifta föräldrar vore inte helt riskfritt. Jag måste ändå erkänna att trots att tanken kanske kan tyckas lite motbjudande, så lockades jag av sättet att leva på. Med viss modifikation.

Jag, liksom min man, insåg att vi kunde stärka familjesammanhållningen genom att leva som om vi var skilda. Det är inte så konstigt egentligen, det finns ju de som tar steget längre och blir särbos!

Jag visste att genom att modifiera våra tidigare metoder, lägga till en lagom mängd med gemensamma aktiviteter, så skulle det gå att skapa ett sätt för att leva, fungera och växa som familj. Tänk dig nu att dessa ord kommer från ett par som VERKLIGEN är på skilsmässostigen och som testar ALLT för att slippa vandra där.

Tankeverkstan var därför igång hos oss bägge på högvarv och vi backade verkligen inte för att diskutera kontroversiella lösningar. Vi ifrågasatte ständigt våra egna behov och syften, hur vi såg på oss själva, på barnen, på vår familj. Bägge satte spiken i kistan minst en gång för att sedan se på när den andra drog ut den. Jag tror att vår mentala nakenhet aldrig har varit större.